Innan vi reste fick vi gå en kurs om hur vi skulle påverkas av att flytta. En fantastiskt bra kurs som vi haft stor nytta av. Men vi fick höra att vi skulle känna oss som aliens när vi kom hem för att vi missat så mycket där hemma. Ni vet den senaste teveserien på allas läppar och saker i den stilen.
Inte då! Det var före facebook. Jag är fullt uppdaterad på vad som är på gång, kommentar överflödig. Där håller jag också reda på en rätt stor del av mina vänner. Jag kan hänga med hyfsat och kan sprida lite av mitt vardagsliv tillbaka.
Dessutom har jag ju P1. För eftersom internetradio nu är så tillgängligt så spelar vår lilla Soundbridge i köket både CBC Radio One och P1. Jag alternerar beroende på tid på dygnet. (När P1 börjar spela vågskvalp mitt i natten slår jag över. Och när jag blir trött på svensk inrikespolitik.)
Och så är det telefonen. Eftersom vårt telefonnummer porterats till en internettjänst kan vi ringa lokalsamtal till Sverige från telefonen här i Montreal. Och vice versa. Barnen kan prata i timmar, och vi vuxna också förstås. Inga krångliga headset och skypekopplingar. Bara snacka, snacka, snacka.
Och då har jag inte ens nämnt mina forum. Forumen där jag träffat mina svenska utlandskompisar lite här och var i världen som finns tillhands när man behöver någon som lyssnar lite mer anonymt. Och som i mån av geografisk närhet öppnat sina hem och sina hjärtan för att släppa in mig och min familj i sin värld. Det går inte att värdera.
Och bloggandet, mailen och det allmänna slösurfandet...
Visst. Jag har vänner som vågar vägra facebook och bojkottar bloggar. De missar en del, det ska ärligt sägas - även om jag försöker ringa dem då och då. Men i stort känner jag att jag faktiskt har bättre kontakt med många av mina vänner nu än jag hade i stressen där hemma.
2 kommentarer:
De där internetforumen kan vara en livlina i många fall. KRAM
Matilda: Ack, så sant!
Skicka en kommentar