Att fråga chans

Kommer ni ihåg hur det kändes att fråga chans? Man gick väl i femman eller så och det var jätteläskigt. Jag minns att jag frågade chans på Peter Svensson och han sade ja. Jag var i sjunde himlen i två dagar och sedan gjorde han slut. Inte för att vi hade pratat mer än vanligt med varandra eller så de där två dagarna, men ändå. Det var jobbigt.

Att vara utlandsboende tillfälligt är att vara tvungen att friska upp minnet av känslan av att fråga chans. Att blotta strupen och framföra frågan: Jo, min dotter Mindre går i din dotter Sophie/Rafal/Molly's class/art group/skating group och skulle vi möjligen kunna leka/fika/göra något ihop?

Man ler sitt trevligaste leende och gräver djupt efter sin mest positiva attityd och så måste man. Man bara måste. För sina barns skull. Och ibland för sin egen.

Det lilla barnet inuti, femteklassaren som finns under den vuxna fasaden, bävar. För att den andra föräldern ska skruva besvärat på sig och fundera ut en halvhjärtad ursäkt. Det händer nästan aldrig. Men tanken på att det kan hända är nog för att skrämma även den mest djärve.

För mig - som ändå är en mycket social typ som har lätt att prata med de flesta - är detta så svårt. Och jag säger bara en sak; Har du svårt för det här så ska du inte flytta utomlands. I så fall är det lätt att bli ensam.

Men de flesta klarar av det, för att de måste. Men kul är det inte. Verkligen inte.