Arla morgon

Jag är så trött. Eftersom det är sverigeresa och Högskoleprov på gång tänkte jag försöka ställa om tiden till sverigetid redan några dagar i förväg. Jag gick alltså och lade mig klockan nio igår. Jag var trött då, så jag tänkte att jag skulle somna. Men det gjorde jag inte. Möjligen småsov jag litegrann, men klockan ett tittade jag på klockan och lade mig på spikmattan och efter det slappnade jag av och somnade och kunde riva bort spikmattan någon timma senare.

Imorse ringde klockan 05.00. Så det är inte så sprudlande i Åretruntparadiset idag. Fördelen är väl att jag åtminstone bör vara trött ikväll så att jag somnar. Tanken var att gå upp fyra imorgon bitti. Vi får väl se hur det går med det.

Mitt balettpass

Stretch and balance heter mitt favoritpass på gymmet. Det ger mig nämligen inte bara en bättre hållning och ordentlig ben- och corestyrka utan även en angenäm känsla av att uppleva något som inte finns någon annanstans.

Instruktören, Julian, är spansk. Och exentrisk. Han bryter kraftigt, flirtar mycket med damerna, mer ju äldre de är. Och han lindar dem runt lillfingret. Men man får inte låta sig luras, han är den mest noggranne gyminstruktör jag någonsin sett och drar sig inte för att gå fram och putta på dig eller med ett hårt pekfinger peta dig i magen för att se att du jobbar med musklerna ordentligt och är i balans.

Damerna som går på passet är fina. De kommer varje vecka. En av dem har drabbats av ett stroke, är en bra bit över åttio men kämpar ändå med balans och styrka. Tendu, fondu, plié och relevée. De franska balettermerna smattrar och det gäller att behålla fokus. Andas. Tänja. Sträcka.

Weight on the ball of your feet. Lower, go lower, lower! Lengthen your spine, lengthen, lengthen, lengthen! Jag tror jag är två centimeter längre efter passet än före.

Och så har vi vår egen häxa. Det låter elakt, tänker ni nu. Men hon är en vacker häxa. Håret alltid utsläppt och färgat korpsvart, ibland med en röd eller lila slinga i. Figur som en ung flicka, tights och en gammal svart t-shirt och ett skärp i midjan. Alltid sminkad. Rejält sminkad. Mer smink faktiskt än jag hade när jag hade 40-års-fest. Och det är något över henne som andas sann magi.

Så det är spännande på onsdagförmiddagarna. Alltid spännande.

En (udda) tyst minut

På mitt onsdagspass på gymmet är det jag och ett gäng damer som är... hur ska jag säga det... lite äldre än jag. Men jag har lärt mig att inte bedras av ett lite av tiden åtgånget yttre. Många av damerna är i sitt livs form. De gör pass efter pass på detta gym och det märks.

I onsdags mitt under passet bröts tystnaden och instruktörens taktfasta räknande plötsligt av att en av damerna högljutt säger: "Elizabeth Taylor är död".

Det tog lång tid för gruppen att hämta sig. Reaktionen blev enorm. Gruppens egen häxa tog till orda och ville ha en tyst minut. Och det blev en tyst minut. Tänk bara. Först "transfer your weight into the oriental seating position" och så en tyst minut när vi ställt oss upp igen.

Konstigt. Jag tyckte själv att det hade varit mer passande att ha en tyst minut för de drabbade i Japan, eller för uteliggarna på gatan utanför eller möjligen för alla dem som dör i trafiken i Montreal varje år. Nu sade jag ju förstås inte det. Det är ingen idé att slåss mot väderkvarnar. Så på Westmount Y hade vi en tyst minut för Elizabeth Taylor.

(Och även om nästan alla i gruppen stod still med ögonen slutna den där minuten fanns det åtminstone ett par till som ägnade sig åt att torka svetten ur pannan och diskret plocka upp sin matta från golvet i stället. Det finns ännu hopp för mänskligheten.)

Lilla tösen min

Nyss grät hon hejdlöst för att hon bara fått 92% på matteprovet. Ett strålande resultat om du frågar mig. Men det bryr hon sig ju inte alls om att jag tycker. För hon hade ju ansträngt sig så med detta och kontrollräknat och allt. Vi får nog jobba lite med det där. Det blir jobbigt i livet om allt ska vara perfekt när man är snart nio år.

My precious

Jag har köpt en flöjt. På e-bay. Låt oss alltså hoppas (don't wanna jinx it) att den anländer som den ska till min goda vän i USA så att jag kan komma och hämta den. Men den ska vara min!

Som jag längtat. Många är de gånger jag velat spela de senaste åren men hindrats av att min gamla flöjt helt enkelt passerat bäst före-datum med råge. Visst skulle den gå att renovera, men det är bättre att lägga pengarna på en ny flöjt. Och vilken flöjt, sedan!

Vackert hantverk i finaste silver. Ibland måste man använda pengarna i stället för att samla dem på hög. Tack make för att du fick mig att inse det. Fast det sved ordentligt i plånboken.

Avdelningen saker som inte händer i Sverige

Det händer titt som tätt. Att människor börjar prata med mig på gatan. Bara så där.

Häromdagen stod jag och drömde vid skolbusshållplatsen. Jag tror kanske till och med att jag blundade lite. Tvärt väcktes jag ur min dvala av en pigg, uppfordrande röst:

"Do you have trouble getting yours off?"

Det tog mig en hundradels sekund att fatta att damen med rösten syftade på mina vinterstövlar. Samma vinterstövlar som otaliga gånger denna vinter och förra vintern fått folk att säga:

"I love those boots but are they really as warm as they say?"

Här i Montreal är det ingen som drar sig för att tilltala okända. Snarare tvärtom. En liten konversation med en komplett främling. Ett ögonblick som kan förgylla en hel dag.

Vi skapar oss traditioner

En av dem är att vi firar varje högtid som det schweiziska bageriet gör cupcakes eller andra speciella bakverk inför. Idag; St Patrick's day.

Happy St Patrick's day!

Nyss studsade mina töser upp ur sängen. Det är en stor dag - St Patrick's day - när man får klä sig i grönt i stället för den blå och vita skoluniformen. Och dem som inte klätt sig i grönt får man nypa i armen. Jag har redan blivit nypt. Av mina barn.

Mindre ska äta Iris breakfast i skolan. De ska baka. Jag ser fram emot rapport när hon kommer hem för jag vet inte vad denna Irish breakfast består av, vet du? Sedan blir det gröna cupcakes från bageriet på eftermiddagen. Vi såg dem i fönstret igår och lyckades med lite möda undvika att köpa dem på fel dag.

Men idag känns det helt rätt.

Liten saknad

Ibland saknar jag de små sakerna i vardagstillvaron här i Montreal. Idag saknade jag min mortel. Men visst går det bra att krossa kardemumma med hammare. Det känns bara aningen dramatiskt.

Orange oransch

Jag och Mindre var i affären häromdagen. Hon ville göra fruktsallad. Jag bad henne hämta en apelsin. Mindre stegade bestämt fram mot ananasen.

"Det där är ingen apelsin".

"Jo, det är det."

"Nej, hjärtat."

"Jo."

"Nej."

"Jo."

Jag insåg att vi stod och stampade litegranna så jag tog Mindre i handen och ledde henne till apelsinerna. Jag frågade:

"Vad är det här?"

"An orange."

"På svenska."

"En oransch."

"Men hjärtat, det är en apelsin."

"Nej, det är en en oransch... Men åh, vad heter den andra frukten då?"

"Ananas."

"Aha."

Lovely lärare

Mina ungar har tur, för de har en extra vuxen i klassrummet. Det är nämligen en studentlärare i klassen hela tiden. De lärare som gör praktik är på sin sista termin och mycket duktiga. Och motiverade. De stannar halva terminen ungefär så de hinner lära känna barnen väl.

I Störres klass har de arbetat med matte med sin studentlärare. Barnen ska förberedas inför sina slutprov i elementary school. Häromdagen skulle läraren förklara ganska komplicerade grafer. Jag har sett materialet och det är ingen barnlek. Men läraren gjorde det till piece of cake. Hon hade nämligen skrivit en rap om det där. En humoristisk, rapp rap som fick barnen att vika sig av skratt. Och förstå.

Större är rysligt imponerad. Miss Studentlärare är enormt rolig enligt Större. Och kommer att bli en strålande lärare.

Knöligt med svenska

Igår. Gästerna har precis åkt. Det är tomt efter en underbar helg fylld av sightseeing, aktiviteter, god mat och massor av lek. Men Mindre är samtidigt lättad. Inte för att sällskapet varit på något vis jobbigt, men strax innan läggdags undslipper hon sig följande med en djup suck:

"Ah. Now I can finally speak English again".

Gosungen.