En (udda) tyst minut

På mitt onsdagspass på gymmet är det jag och ett gäng damer som är... hur ska jag säga det... lite äldre än jag. Men jag har lärt mig att inte bedras av ett lite av tiden åtgånget yttre. Många av damerna är i sitt livs form. De gör pass efter pass på detta gym och det märks.

I onsdags mitt under passet bröts tystnaden och instruktörens taktfasta räknande plötsligt av att en av damerna högljutt säger: "Elizabeth Taylor är död".

Det tog lång tid för gruppen att hämta sig. Reaktionen blev enorm. Gruppens egen häxa tog till orda och ville ha en tyst minut. Och det blev en tyst minut. Tänk bara. Först "transfer your weight into the oriental seating position" och så en tyst minut när vi ställt oss upp igen.

Konstigt. Jag tyckte själv att det hade varit mer passande att ha en tyst minut för de drabbade i Japan, eller för uteliggarna på gatan utanför eller möjligen för alla dem som dör i trafiken i Montreal varje år. Nu sade jag ju förstås inte det. Det är ingen idé att slåss mot väderkvarnar. Så på Westmount Y hade vi en tyst minut för Elizabeth Taylor.

(Och även om nästan alla i gruppen stod still med ögonen slutna den där minuten fanns det åtminstone ett par till som ägnade sig åt att torka svetten ur pannan och diskret plocka upp sin matta från golvet i stället. Det finns ännu hopp för mänskligheten.)