Rött. Ljus. Igen. - Red. Light. Again.

Kanada blev Fossil of the Year i Köpenhamn. Det är inte svårt att förstå. Inte alls. Och det är inte bra de stora sakerna som gör det. Det är lika mycket de små. Ett exempel:

I Sverige finns sensorer i gatan som ställer om trafikljusen till grönt när man närmar sig. Det är inget vi svenska bilförare och gångtrafikanter tänker på, det bara sker. Är det inga bilar så får man grönt ljus när man närmar sig. Magiskt. Och miljövänligt. Och bra för trafikrytmen.

Här har jag hittills inte sett ett enda sådant trafikljus. Man får stå och vänta. Och vänta. Och vänta. Och sedan kanske det slår om till grönt. Även när det är helt tomt på trafik från alla andra håll. Trafikmängden påverkar inte ljusens intervaller och det skapar förstås köer på de mest konstiga ställen.

Som gångtrafikant är det lika frustrerande. Jag ska återkomma till gångtrafikantens dilemma en annan gång men kan nämna nu att de knappar man kan trycka på för att få företräde i Sverige inte existerar här. Det finns knappar på en tre-fyra trafikstolpar i Westmount, men de är bara där för syns skull för de fungerar inte.

Faktiskt är nog det här den mest frustrerande detaljen i den quebeciska trafiken. Till och med mer frustrerande än bilförarna i Montreal.

---

Canada was named Fossil of the Year in Copenhagen. It is not difficult to understand. Not at all. And it is not only the big things that matter but just as much the small. An example:

In Sweden there are sensors in the street that turn traffic lights to green when you approach. As Swedish drivers we don't think about this very much, it just happens. If there are no cars the light switches to green when you approach. Magical. And environmentally friendly. And good for the traffic rhythm.

I have yet to see such a traffic light in Montreal. Here, you wait. And wait. And wait. And finally you may get a green light. Even when there are no cars at all coming from the other directions. The amount of traffic has no influence on the intervals of the traffic lights and of course this creates traffic congestion in the strangest places.

As a pedestrian it is equally frustrating. I will get back to the dilemmas of a pedestrian later but I can mention that the buttons you can press to get priority at a traffic light as a pedestrian do not exist here. There are buttons on 3-4 traffic lights in Westmount but they are only for show because they do not work.

Actually this is probably the most frustrating detail of the quebecois traffic. Even more frustrating than the Montreal drivers themselves.

Salt, salt överallt. Salt, salt everywhere salt.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det är salt överallt. På byxorna. På skorna. På mattorna. På parketten. Och bilen. Ja, bilen. Vad är det för färg på den? Ingen vet. Den är gråvit av salt och smuts. Och säg inte att jag ska tvätta den (jo, det borde jag men det spelar absolut ingen roll för den är lika smutsig efter fem minuter ändå). Gaaaaaah.

I have said it before and I say it again. There is salt everywhere. On the pants. On the shoes. On the carpets. On the parquet floor. And on the car. Yeah, the car. What colour is it? Nobody knows. It is a whiteish grey from salt and dirt. And don't say I should wash it (yes, I should but it does absolutely not matter because it will be just as dirty after five minutes anyway). Gaaaah.

Att vakna - To wake up

Igår kom Fröken Större upp och delade med sig av följande som morgonens första replik:

"Jag skulle ha sovit längre om jag inte ramlat ur sängen."

Jahapp.

---

Yesterday Miss Bigger came up and shared the following as the morning's first line:

"I would have slept longer had I not fallen out of bed".

Oh, yes.

Fröken Mindre och änglarna - Miss Smaller and the angels

Jag berättade för Fröken Mindre att vi skulle få besök av J med familj.

"Åh, J har så långt vackert hår. Som en ängel."

Tänker.

"Ja, för änglar kan ha mörkt hår. De är inte bara ljushåriga."

Tänker igen.

"Och de kan ha kort hår." Paus. "För annars skulle inte mormor kunna vara i himlen."

---

I told Miss Smaller that we would have J with family over to dinner.

"Oh, J has got such beautiful hair".

Thinks.

"Yes, because angels can have dark hair. They are not always blonde."

Thinks again.

"And they can have short hair too." Pauses. "Because otherwise grandma couldn't be in heaven."

Jordnötter. Peanuts.

Fröken Mindre älskar jordnötter. Igår fick hon köpa en förpackning jordnötter med skal. Fast hon visste inte att de heter jordnötter. Hon vill ha peanuts. Imorse bad hon att få några igen, peanuts. Jag frågade om hon inte kom ihåg vad de heter på svenska. Påminde. En stund senare kommer hon och frågar igen. "Kan jag få några jord-nuts?"

Herregud.

Miss Smaller loves peanuts. Yesterday I let her buy a package of shelled peanuts. Although she was not aware that they are called jordnötter in Swedish. She asks for peanuts. Tomorrow she wanted to have some again, peanuts. I asked her if she does not remember what they are in Swedish. Reminded her. A little while later, she comes back. "Can I have some jord-nuts?"

Omigod.

Kanel och cayenne - Cinnamon and cayenne

Imorse tog jag cayenne i stället för kanel på min morgonlatte. När jag någon timme senare var på träningen hade jag stoppat kanelen i ytterfacket på ryggsäcken i stället för mobilen, som låg på köksbänken. Dags att intensifiera mindfulnessträningen.

This morning I applied cayenne instead of cinnamon on my morning latte. When I was at the gym a couple of hours later I had put the cinnamon in the pocket of my backpack instead of the mobile phone which was on the kitchen countertop. Time to intensify the mindfulness training.

00-09

Många har summerat sina nollnolltal. Jag försöker mig på det jag också. Men jag minns nästan bara det som är jobbrelaterat. Vad säger det om mig?

2000:
Jag var föräldraledig med Fröken Större. Började jobba någongång tidig höst, gick tillbaka till jobbet som konsult på stora konsultföretaget. Det var kul. Roligt uppdrag, mitt i internethypen.

2001:
Mitt bästa jobbår, åtminstone första halvan. Blev chef, för en stor avdelning, massor med konsulter. Full fart! Kickoff, hela företaget (4.000 anställda ca) flögs till Kos. Men jag fick vara chef i sex veckor ungefär sedan lades hela affärsenheten ned. Avslutningssamtal. Omplacering. Gravid. Sjukskriven. Hoppla!

2002:
Jag var hemma och drog. Och kollade blodtrycket. Och hade ont i fogarna. Och var rädd för att föda för tidigt. Men sedan föddes Fröken Mindre! Och jag blev uppsagd. Men det kändes ok för jag var hemma ändå. Ett ljuvligt år, fick många nya vänner. På hösten reste vi till Frankrike med vänner.

2003:
På våren sökte jag jobb. Och på sommaren. Och på hösten igen. Det var tufft och när jag fick ett jobb där det varit 600 sökande tackade jag ja, fast alla varningslampor blinkade. Vilka de var? Massor av ansvar, inga befogenheter, kylig stämning. Jag blev så ensam. Fröken Mindre sov inte och jag sov inte. Grått. Allt var grått.

2004:
Efter tre månader på statliga myndigheten från helvetet slutade jag. Kom undan med blotta förskräckelsen. Jag blev mobbad och motarbetad. Hur gick det till? Vad jag grät... Men i maj fick jag nytt jobb på en annan statlig myndighet. Den vänliga. Tack och lov. Ett fint år med goa kolleger.

2005:
Fick nytt jobb igen, närmare hem! Massor av ansvar, ledarskap och kolleger som blev vänner på riktigt. Men slitigt. 200 mail om dagen som skulle behandlas samma dag var inte ovanligt. Och kunder som åt upp mig. Som skällde ut mig för att jag stängt av telefonen när jag hämtade barn 16.30 fast jag ringde upp kl 17.

2006:
More of the same. More of kul och more of tok. Kunder som kallade mina medarbetare för konsultjävlar. Började bli trött. Blev lovad tillsvidareanställning, förlängd, lovad igen, förlängd. Jag bestämde mig för att sluta. Jobbade året ut och planerade en lång, lång resa. Det blev turbulens när jag slutade för det var ingen som väntat sig det. Men nog är nog. Livet är för kort för att jobba ihjäl sig på ett företag där ingen ser det och ingen värderar det. Men långt, långt viktigare än jobbet är att mamma blev sjuk.

2007:
Vi gifte oss! I ett kommunhus i nordvästra Stockholm stod vi och våra barn och två vittnen från makens jobb och lovade varandra saker. Direkt efter det drog vi iväg. Vår föräldraledighet blev tre månaders resa till San Fransisco, Fiji, Nya Zeeland och Thailand. Ack så ljuvligt. Sedan hem. Söka jobb igen! Den här gången var det full rush och efter sjutton intervjuer på två veckor fick jag jobb och började i september. Trevligt, lärorikt men ovant att jobba på ett litet företag.

Och mamma dog. Hon var med några veckor i Thailand, kom hem och blev så fort sämre. Så fort. Hon tynade bort och dog i slutet av juli. Tungt. Det var jobbigt i vårt hem på många sätt detta år.

2008:
Hårt arbete på det personliga planet, med dottern, maken och med mig. Ryggsäcken med sorgestenar hade blivit rätt tung och jag behövde slänga ur några stycken.

Jag fann tröst i en resa till Berlin med en god vän och i en resa till Paris med Fröken Större. Fantastiskt!

Men det fanns ljus i tunneln. Maken och jag reste till Washington och NY och sedan fyllde jag 40. Då firade vi bröllop också för våra vänner och för vår släkt i kyrkan. Det kändes helt.

2009:
Det allra mest stressande jag gjort i mitt liv var flytten till Montreal. Det visslade bara till och så var vi på väg. Huset uthyrt, jobbet uppsagt och vi inflyttade i vår nya lägenhet. Semester på sommaren i New York, Vermont och Maine och sedan skolstart för barnen. Vi kom in i våra rutiner och firade jul alldeles själva i pyjamas i vårt nya hem. Det tog mig ungefär ett halvår att finna mig tillrätta.

Sorry guys, I will try to translate this later. Time, you know...