00-09

Många har summerat sina nollnolltal. Jag försöker mig på det jag också. Men jag minns nästan bara det som är jobbrelaterat. Vad säger det om mig?

2000:
Jag var föräldraledig med Fröken Större. Började jobba någongång tidig höst, gick tillbaka till jobbet som konsult på stora konsultföretaget. Det var kul. Roligt uppdrag, mitt i internethypen.

2001:
Mitt bästa jobbår, åtminstone första halvan. Blev chef, för en stor avdelning, massor med konsulter. Full fart! Kickoff, hela företaget (4.000 anställda ca) flögs till Kos. Men jag fick vara chef i sex veckor ungefär sedan lades hela affärsenheten ned. Avslutningssamtal. Omplacering. Gravid. Sjukskriven. Hoppla!

2002:
Jag var hemma och drog. Och kollade blodtrycket. Och hade ont i fogarna. Och var rädd för att föda för tidigt. Men sedan föddes Fröken Mindre! Och jag blev uppsagd. Men det kändes ok för jag var hemma ändå. Ett ljuvligt år, fick många nya vänner. På hösten reste vi till Frankrike med vänner.

2003:
På våren sökte jag jobb. Och på sommaren. Och på hösten igen. Det var tufft och när jag fick ett jobb där det varit 600 sökande tackade jag ja, fast alla varningslampor blinkade. Vilka de var? Massor av ansvar, inga befogenheter, kylig stämning. Jag blev så ensam. Fröken Mindre sov inte och jag sov inte. Grått. Allt var grått.

2004:
Efter tre månader på statliga myndigheten från helvetet slutade jag. Kom undan med blotta förskräckelsen. Jag blev mobbad och motarbetad. Hur gick det till? Vad jag grät... Men i maj fick jag nytt jobb på en annan statlig myndighet. Den vänliga. Tack och lov. Ett fint år med goa kolleger.

2005:
Fick nytt jobb igen, närmare hem! Massor av ansvar, ledarskap och kolleger som blev vänner på riktigt. Men slitigt. 200 mail om dagen som skulle behandlas samma dag var inte ovanligt. Och kunder som åt upp mig. Som skällde ut mig för att jag stängt av telefonen när jag hämtade barn 16.30 fast jag ringde upp kl 17.

2006:
More of the same. More of kul och more of tok. Kunder som kallade mina medarbetare för konsultjävlar. Började bli trött. Blev lovad tillsvidareanställning, förlängd, lovad igen, förlängd. Jag bestämde mig för att sluta. Jobbade året ut och planerade en lång, lång resa. Det blev turbulens när jag slutade för det var ingen som väntat sig det. Men nog är nog. Livet är för kort för att jobba ihjäl sig på ett företag där ingen ser det och ingen värderar det. Men långt, långt viktigare än jobbet är att mamma blev sjuk.

2007:
Vi gifte oss! I ett kommunhus i nordvästra Stockholm stod vi och våra barn och två vittnen från makens jobb och lovade varandra saker. Direkt efter det drog vi iväg. Vår föräldraledighet blev tre månaders resa till San Fransisco, Fiji, Nya Zeeland och Thailand. Ack så ljuvligt. Sedan hem. Söka jobb igen! Den här gången var det full rush och efter sjutton intervjuer på två veckor fick jag jobb och började i september. Trevligt, lärorikt men ovant att jobba på ett litet företag.

Och mamma dog. Hon var med några veckor i Thailand, kom hem och blev så fort sämre. Så fort. Hon tynade bort och dog i slutet av juli. Tungt. Det var jobbigt i vårt hem på många sätt detta år.

2008:
Hårt arbete på det personliga planet, med dottern, maken och med mig. Ryggsäcken med sorgestenar hade blivit rätt tung och jag behövde slänga ur några stycken.

Jag fann tröst i en resa till Berlin med en god vän och i en resa till Paris med Fröken Större. Fantastiskt!

Men det fanns ljus i tunneln. Maken och jag reste till Washington och NY och sedan fyllde jag 40. Då firade vi bröllop också för våra vänner och för vår släkt i kyrkan. Det kändes helt.

2009:
Det allra mest stressande jag gjort i mitt liv var flytten till Montreal. Det visslade bara till och så var vi på väg. Huset uthyrt, jobbet uppsagt och vi inflyttade i vår nya lägenhet. Semester på sommaren i New York, Vermont och Maine och sedan skolstart för barnen. Vi kom in i våra rutiner och firade jul alldeles själva i pyjamas i vårt nya hem. Det tog mig ungefär ett halvår att finna mig tillrätta.

Sorry guys, I will try to translate this later. Time, you know...