Jag har väntat på mörkret ända sedan i november. Ja, inte väntat som i väntat med glädje utan väntat som i gruvat mig, oroat mig för det som komma skall. Men se, det kom inte. Här blir det tydligen aldrig kolsäcksmörkt. Det är ljust när jag lämnat barn och ljust när jag hämtar barn. Och nu har det förstås vänt så jag kan sluta gruva mig. Fåglarna piper i buskarna och ger en föraning om en vår som alldeles säkert kommer.
I have been waiting for the darkness ever since November. Well, I have not been waiting like looking forward to it, but rather I have worried about what is to come. But look, it never came. Apparently it does not get that dark here. It is light when I leave children at school and light when I pick them up again. And now it has of course turned around so I can stop worrying. Birds are singing in the bushes to give a premonition of a spring that will surely arrive.
1 kommentar:
Min väninna i Montreal (i kanske sågs på Lucia?) hade status "Finally - the sun!!!" häromdagen...
Skicka en kommentar