Randig sorg

Man brukar säga att barns sorg är randig. Men vuxnas sorg är också sådan. För man kan inte sörja hela tiden för då går man nämligen under. Så allt känns som vanligt allt oftare, men när man kastas tillbaka i det svarta hålet är det som att färdas i en centrifug. Det går undan. Och det svindlar.

Det hände mig igår. Jag skulle lämna Fröken Lite Större vid kyrkan för uppsjungning inför familjemässans körsång. Det var precis en timme innan, så när jag parkerade bilen drog kyrkklockorna igång. Dånet var öronbedövande. Jag lämnade Fröken Lite Större, gick ut och hastade för att inte förstöra hörseln. Då smällde det till. Ljudet triggade en sådan sorg att jag inte trodde jag skulle kunna köra hem. Jag sprang, flydde mot bilen och grät som ett litet barn. Inte sådan där fin gråt som nu när jag skriver detta framför datorn utan en riktig hulkande, förtvivlad gråt som bara måste ut. Efter en stund i bilen förmådde jag samla mig och köra hem.

Man är helt oförberedd. När som helst kommer det. Vad som helst kan utlösa det. Denna gång var det antingen ljudet av klockorna som påminde om begravningen, men ännu troligare minnen av alla tidigare kyrkor när mamma suttit på första bänk för att lyssna på mig när jag spelade solo i kyrkan, eller när hon sjungit, eller när vi lyssnat på någon konsert.

Mamma, älskade mamma. En timme senare var det jag som satt i kyrkbänken och vinkade till Fröken Lite Större som sjöng för sina stolta föräldrar. Livet går sannerligen vidare.