Liten blir stor del 2

Mindre fyller nio idag. Jag häver ur mig klyschor som "är det inte otroligt", "vart tog åren vägen" och "du var ju nyss min lilla bebis".

Sanna allihop.

Grattis, lilla Pliss. Vi älskar dig mer än det går att i ord beskriva. Och nu ska vi göra vårt bästa för att du ska få som du själv säger "the best birthday ever".

Liten blir stor del 1

Jag blir snart tonårsmamma. Det bara lite mer än ett år kvar och det märks. Igår fick jag en försmak av vad det kommer att innebära. Större ville gå på hockey. Kompisarna gillar hockey, alla gillar hockey, således även Större. Montreal Juniors spelade sin sista match innan playoffs. Hon fick biljetter av skolan och ville gå med en kompis och möta klasskamraterna vid arenan. Jag körde dem dit, matchen började klockan sju på kvällen. Sedan var det bara att åka hem och vänta på att hämta.

Inget vin. Inget tevemys. Bara sitta som på nålar och hoppas att töserna klarade sig själv långt borta i Verdun. Och det gjorde de förstås även om kvällen blev sen innan vi kom hem eftersom matchen gick till förlängning.

Innan jag hade kört Störres vän hem och kört fel några gånger på vägen hade klockan hunnit bli halv elva.

Grön i synen

Hon står och biter sig i läppen. Tårarna kommer när som helst. Bästa kompisen som just fått en kanin i födelsedagspresent frågar "vill du hålla". "Nej" säger hon och muttrar sedan tyst att "hon har hållit i kaniner förut". Läpparna darrar. Alla på kalaset drar i henne. "Kom Mindre! Kom och klappa den! Vill du hålla? Så vi kan ta en bild?"

Men det går inte om man önskat sig ett djur med päls så länge man kunnat tala. Och inte fått något eftersom en av familjemedlemmarna ofelbart nyser, snörvlar och får röda ögon av den goa, mjuka pälsen. Och det går inte att hålla tillbaka tårarna längre. Hon gråter. Snyftar hysteriskt. "Jag har aldrig varit så avundsjuk i hela mitt liv. Jag ville ha en vit kanin. Som skulle heta Marshmallow."

Så fick hon berätta. Släppa ut känslan. Den blir inte mindre för det, men kanske lite mindre förbjuden. Och det blev en bild till slut. Kanin i famn, sorg i blick.

Vid sammanbrottets rand

Helst ville jag sätta mig mitt i vägkorsningen och gråta. Jag skulle hämta Större från kalas. Parkerade bilen. Ringde. Hittade inte. Ringde. Parkerade om bilen. Ringde igen. GPS:en pekade i fel riktning. Bad Större att ta med en kompis och ställa sig utanför Det Stora Sjukhuset. Där stod jag. Fast jag stod på baksidan, de på framsidan. Försökte ta mig runt. Jättestort sjukhus. Släpade på Mindre. Plötsligt dyker huset upp. På ett helt annat ställe än jag förväntat mig.

Tack och lov. "Life just got better" som Större själv formulerade sig angående det faktum att hon var återfunnen. Jag ska aldrig mer åka någonstans utan att först titta på Google Earth. Lovar.

Årets första

Idag blev det glass efter skolan. På Bilboquet nere på gatan. Brou-ha-ha och blodapelsin till Mindre och till mig blodapelsin och cacaphonie. I solen! Ljuvligt.

Jordgubbe på anabola?

Man kunde tro att är en liten barnhand på bilden men det är min hand. Gubben var så där stor och köptes på Metro häromdagen.

Update: Den var god också.

Omvänt?

Häromdagen bad Mindre mig om hjälp med konflikthantering. En flicka i klassen hade sagt rätt dumma saker till en annan klasskamrat om Mindre. Eftersom tösen ifråga är en sådan som fröken alltid tror på och en sådan som aldrig erkänner något ville Mindre att jag skulle skriva en lapp till fröken så att det tog lite bättre skruv.

Vad flickan sade?

I hate white people.

I hate Swedish people.

And especially I hate Mindre.

Och ja, hon bad om ursäkt sedan. Och hon "got in big trouble with her dad." Undra på.

Det är sådant mina flickor ibland får hantera i sin skola där antalet representerade nationaliteter inte är långt efter antalet barn. Jag kan inte låta bli att tycka att det kan vara lite nyttigt.

Distans med teknik

Man ska akta sig. Så att man inte blir som mamman jag såg i ishallen för någon vecka sedan. Hon som lät sin nanny bära skridskorna och hjälmen, hålla barnet i handen, hitta en ledig plats på bänken och snöra på skridskorna och trycka på hjälmen på det lilla huvudet.

Allt medan hon själv frånvarande knappade vidare på sin BlackBerry.

Fristad i färg

Mina flickor går en gång i veckan på kurser på Centre des Arts Visuels här i närheten. Det har varit deras trygga plats ända sedan första hösten här, när allt var otäckt och nytt. Där behövdes inte språket. Där kunde de uttrycka sig på det språk de redan kände. Med lera och färg, kritor och papper.

I förra veckan var det dags för Mindre att lämna kursen för de mindre barnen för att nästa omgång hoppa upp till sin systers teckningskurs för de större. Det var känslosamt att skiljas.

Liten och ensam

Med lång fläta sitter hon uppkrupen i fönstret med ryggen mot föräldrar och barn som stimmar i rummet. Det är vernissage, sista gången på konstskolan. Hennes alster är packade prydligt i en väska. De andras sitter på väggar och ligger på bord. Det fotograferas, beundras. Åh, så fint. Oh, så duktig du varit.

Mindre ser henne. Försöker trösta. Jag närmar mig försiktigt. Frågar; Är dina föräldrar inte här?

"They never show up."

Jag berättar att en gång kom jag för sent, missade att man ska hämta tidigt och kom när vernissagen var över.

"But they never show up."

Så inser hon att det inte låter bra. Tillägger att "she always messes up the days" och "she rides with a friend in another class downstairs". Barnets blinda lojalitet.

Man måste inte komma varje gång. Men ibland är det viktigt. Det blir sår av de där känslorna. Och de må läka, men ärren i själen gör inte det. De finns kvar. De bleknar med åren men de finns kvar.

Tungt grått täcke

Ibland kan man röra vid vemodet. Som ett luddigt lock i grått suddar det konturerna. Inget är knivskarpt sådana dagar. En sorg molar i magen men låter sig inte fångas in och skärskådas. Vädret speglar själen med duggregn.

Falukorv på kanadensiska

Varje land har sin snabbmat. Och den saknar man om man inte får tag på den. I vårt fall den frysta pyttipannan, de frysta färdiga köttbullarna och falukorven. Köttbullar finns det här men de är så urbota o-goda att vi låter bli. Fryst pyttipanna; Icke. Men nu har jag hittat falukorv, eller åtminstone dess fullgoda ersättare. Enligt barnen åtminstone för det är de som äter den. Den kallas här "bologna" och någon har kanske sett en film där de beställer en "bologna sandwich". This is it. I give you the falukorv.

Luftig film

Jag råkade tänka innan min flygtur från Stockholm till Montreal att det skulle bli skönt att sitta på flygplanet i lugn och ro utan att behöva tänka vare sig på någon annan eller på något nyttigt. Bara läsa och se på film och kanske dricka ett par glas vin. Det var också ganska skönt. I ungefär en timme, sedan var det mest obekvämt.

Men visst såg jag film. Tre stycken, närmare bestämt. Och det var ju trevligt.

Speciellt tyckte jag om The King's Speech. Den rekommenderar jag varmt. Den var gripande och välspelad. Jag tyckte också om True Grit men tyvärr är var kombinationen mycket grötig sydstatsdialekt, dålig ljudkvalitet och flygplansbuller inte gynnsam för förståelsen av all dialog så jag har bett maken att se till att jag får se den igen. Slutligen såg jag The Tourist med Angelina Jolie och Johnny Depp. Ärligt talat mest för att jag tycker att det aldrig är bortkastad tid att se en film med Johnny Depp. Men ärligt talat (igen) så var både han och filmen lite blek. Och jag gillar ju inte Angelina. Alls. Den filmen behöver ni inte se tycker jag.

Så. Veckans filmtips. Åretruntparadiset, alltid till er tjänst.

Kvällskaffe

Man behöver det när man har jet lag. En cappuccino med en dubbel espresso i. Borde göra susen tycker jag.

Vissa mig närstående personer tycker att det inte räknas med jet lag när det bara rör sig om sex timmar. Det är ju tur för dem då - tänker jag - att de inte känner av sex timmars jet lag. För det gör tyvärr jag. Som ju annars tillhör sorten som vaknar likt Skalman på ett visst klockslag.

Gå den extra milen

Ibland får man "walk the extra mile". Bokstavligt talat. Efter en lång promenad i den montrealska vårkylan och det iskalla regnet högg jag precis den allra sista platsen till Störres teaterkurs på våren och försommaren. Jag var tills i morse helt övertygad om att teaterkursen var slut för terminen efter deras avslutning i fredags. Men Större frågade mig om jag anmält henne till fortsättningen. Ni vet ju svaret på frågan redan.

Jag valde att inte ta bussen, utan gå hem efter att jag uträttat ärenden vid Atwater en bit in mot stan. Trots att det regnar är det skönt att röra på sig. Jag tänkte ta registreringen till teatern på vägen hem fast jag egentligen trodde kursen var full. När jag kom fram hade registreringen till kurser flyttat från arenan till stadshuset nu när registreringsperioden officiellt är över, så det blev en extra promenad. En kall. Ibland är det tur man rationaliserat bort mascaran från makeuprutinen. När det regnar från sidan till exempel.

Och snart ska jag ut i kylan igen för att hämta flickorna vid bussen. Burr.