Två år sedan idag!

Idag bjuder jag på en flashback. Inte så mycket för er, men för mig. För precis två år sedan var vi nämligen i färd med att resa jorden runt. Make, hustru och två små. Jag minns denna dag alldeles speciellt eftersom det var en kär släkting som fyllde år, så vi skypade från andra sidan jordklotet.

Här kommer vår flashback, direkt ur resdagboken:

2007-02-05 08:47 Wellington, Nya Zeeland

Att köra på bensinångorna

Njuter av lyxen att sitta och skriva på en dator och vara uppkopplad direkt mot Internet den här kvällen. Vi kom till Wellington för några timmar sedan efter en närmare 40 mil lång körning från Taupo. Det är så fantastiskt vackert utefter vägen, men man blir trött. Vi har varit nere och suttit vid havet en stund, men nu börjar det bli dags att gå och sova.


Vi har kört förbi Nya Zeelands aktiva vulkaner idag, via Desert Road förbi Mt Ruapehu, som hade rejält med snö på toppen ungefär 3.000 meter över havet. Det var en spöklik väg, som påminner om det rejäla utbrottet 1996. Den gången var det än mer dramatiskt att åka förbi där, och jag minns att det pyrde rök ur mynningen den gången.

Vi var noga med att tanka innan vi åkte in på den vägen. Inte som häromdagen på väg till Waitomo, då Maken optimistiskt åkte förbi sista bensinmacken i Taupo med tanken att ”det dyker väl upp en mack snart, inte sjutton kan väl folk därute åka in till Taupo för att tanka?”. Ni kan väl gissa om det gjorde det? Nä, just det.

När vi hade sju mils körning kvar på mätaren hade vi att välja mellan att köra tillbaka till Taupo (4,5 mil) eller köra vidare och hoppas på det bästa. Vi valde att köra vidare, och där fanns… ingenting. Inte ett hus, inte en människa, nada. Vi var på vägen mot Waitomo, men där var banne mig helt folktomt. Fantastisk vildmark, visst – något av det vackraste jag sett med en flod genom en massa skog – men mil efter mil utan en enda själ. Och jag kan tala om att då ser man inte några naturscenerier, utan man sitter och välsignar varje nedförsbacke som gör att bensinen räcker några hundra meter till.

När jag nästa givit upp hoppet så passerade vi en stor damm, och där satt en familj vid en bäck och fikade. Vi stannade och frågade om de visste var nästa mack fanns, och tack och lov var den bara 500 meter bort.

Nya Zeeland är verkligen glest befolkat. Och nu har vi lärt läxan. Vi ger oss inte iväg ut i något som inte har en turistbyrå utritad på kartan utan att tanka först. Och således inte heller ut på Desert Road.

Igår åkte vi runt i Taupo och kollade lite. Vi besökte fallen Huka Falls och en honungsfabrik eller vad man nu säger.


Jag har förstått att det finns en och annan som undrar om vårt it-stöd, så jag kan lekmannamässigt upplysa er om läget, så det inte blir för tekniskt (läs: som om Maken skulle skrivit). Vi har med på resan ett styck bärbar dator, som ju kan användas offline. Vi har en bärbar portabel disk där det finns lite film, barnfilm och barnskivor/sagor. Dessutom har vi var sin usb-sticka, och på den finns portabla applikationer. Då behöver man inte köra några program på internetcaféer utan är helt skyddad på sin lilla sticka. Skönt när man ska göra bankärenden och ladda ner mail och så, eller bara surfa rent generellt. Jag brukar skriva mina mail offline på stickan och sedan ladda upp dem på närmsta café. Likadant med resdagboksinläggen.

Detta kompletteras med ett skype-abonnemang, så vi kan ringa till alla som har skype gratis och alla andra till lokal taxa. Detta funkar dock bara när vi har vår egen bärbara med oss, och alltså inte från stickan, så det är inte möjligt så ofta.

Nä, nu är det dags att packa ihop sig för natten, trots att det är svårt att slita sig från surfandet. Den som vill msn:a kan jag tipsa om att jag antagligen är online igen imorgon bitti min tid, ikväll er tid igen. Sisådär vid åttatiden när jag vaknar!

Vid tiotiden checkar vi ut och vid två tar vi färjan över Cook Strait till sydön.