Fröken Mindre älskar jordnötter. Igår fick hon köpa en förpackning jordnötter med skal. Fast hon visste inte att de heter jordnötter. Hon vill ha peanuts. Imorse bad hon att få några igen, peanuts. Jag frågade om hon inte kom ihåg vad de heter på svenska. Påminde. En stund senare kommer hon och frågar igen. "Kan jag få några jord-nuts?"
Herregud.
Miss Smaller loves peanuts. Yesterday I let her buy a package of shelled peanuts. Although she was not aware that they are called jordnötter in Swedish. She asks for peanuts. Tomorrow she wanted to have some again, peanuts. I asked her if she does not remember what they are in Swedish. Reminded her. A little while later, she comes back. "Can I have some jord-nuts?"
Omigod.
fredag 29 januari 2010
onsdag 27 januari 2010
Kanel och cayenne - Cinnamon and cayenne
Imorse tog jag cayenne i stället för kanel på min morgonlatte. När jag någon timme senare var på träningen hade jag stoppat kanelen i ytterfacket på ryggsäcken i stället för mobilen, som låg på köksbänken. Dags att intensifiera mindfulnessträningen.
This morning I applied cayenne instead of cinnamon on my morning latte. When I was at the gym a couple of hours later I had put the cinnamon in the pocket of my backpack instead of the mobile phone which was on the kitchen countertop. Time to intensify the mindfulness training.
This morning I applied cayenne instead of cinnamon on my morning latte. When I was at the gym a couple of hours later I had put the cinnamon in the pocket of my backpack instead of the mobile phone which was on the kitchen countertop. Time to intensify the mindfulness training.
tisdag 19 januari 2010
00-09
Många har summerat sina nollnolltal. Jag försöker mig på det jag också. Men jag minns nästan bara det som är jobbrelaterat. Vad säger det om mig?
2000:
Jag var föräldraledig med Fröken Större. Började jobba någongång tidig höst, gick tillbaka till jobbet som konsult på stora konsultföretaget. Det var kul. Roligt uppdrag, mitt i internethypen.
2001:
Mitt bästa jobbår, åtminstone första halvan. Blev chef, för en stor avdelning, massor med konsulter. Full fart! Kickoff, hela företaget (4.000 anställda ca) flögs till Kos. Men jag fick vara chef i sex veckor ungefär sedan lades hela affärsenheten ned. Avslutningssamtal. Omplacering. Gravid. Sjukskriven. Hoppla!
2002:
Jag var hemma och drog. Och kollade blodtrycket. Och hade ont i fogarna. Och var rädd för att föda för tidigt. Men sedan föddes Fröken Mindre! Och jag blev uppsagd. Men det kändes ok för jag var hemma ändå. Ett ljuvligt år, fick många nya vänner. På hösten reste vi till Frankrike med vänner.
2003:
På våren sökte jag jobb. Och på sommaren. Och på hösten igen. Det var tufft och när jag fick ett jobb där det varit 600 sökande tackade jag ja, fast alla varningslampor blinkade. Vilka de var? Massor av ansvar, inga befogenheter, kylig stämning. Jag blev så ensam. Fröken Mindre sov inte och jag sov inte. Grått. Allt var grått.
2004:
Efter tre månader på statliga myndigheten från helvetet slutade jag. Kom undan med blotta förskräckelsen. Jag blev mobbad och motarbetad. Hur gick det till? Vad jag grät... Men i maj fick jag nytt jobb på en annan statlig myndighet. Den vänliga. Tack och lov. Ett fint år med goa kolleger.
2005:
Fick nytt jobb igen, närmare hem! Massor av ansvar, ledarskap och kolleger som blev vänner på riktigt. Men slitigt. 200 mail om dagen som skulle behandlas samma dag var inte ovanligt. Och kunder som åt upp mig. Som skällde ut mig för att jag stängt av telefonen när jag hämtade barn 16.30 fast jag ringde upp kl 17.
2006:
More of the same. More of kul och more of tok. Kunder som kallade mina medarbetare för konsultjävlar. Började bli trött. Blev lovad tillsvidareanställning, förlängd, lovad igen, förlängd. Jag bestämde mig för att sluta. Jobbade året ut och planerade en lång, lång resa. Det blev turbulens när jag slutade för det var ingen som väntat sig det. Men nog är nog. Livet är för kort för att jobba ihjäl sig på ett företag där ingen ser det och ingen värderar det. Men långt, långt viktigare än jobbet är att mamma blev sjuk.
2007:
Vi gifte oss! I ett kommunhus i nordvästra Stockholm stod vi och våra barn och två vittnen från makens jobb och lovade varandra saker. Direkt efter det drog vi iväg. Vår föräldraledighet blev tre månaders resa till San Fransisco, Fiji, Nya Zeeland och Thailand. Ack så ljuvligt. Sedan hem. Söka jobb igen! Den här gången var det full rush och efter sjutton intervjuer på två veckor fick jag jobb och började i september. Trevligt, lärorikt men ovant att jobba på ett litet företag.
Och mamma dog. Hon var med några veckor i Thailand, kom hem och blev så fort sämre. Så fort. Hon tynade bort och dog i slutet av juli. Tungt. Det var jobbigt i vårt hem på många sätt detta år.
2008:
Hårt arbete på det personliga planet, med dottern, maken och med mig. Ryggsäcken med sorgestenar hade blivit rätt tung och jag behövde slänga ur några stycken.
Jag fann tröst i en resa till Berlin med en god vän och i en resa till Paris med Fröken Större. Fantastiskt!
Men det fanns ljus i tunneln. Maken och jag reste till Washington och NY och sedan fyllde jag 40. Då firade vi bröllop också för våra vänner och för vår släkt i kyrkan. Det kändes helt.
2009:
Det allra mest stressande jag gjort i mitt liv var flytten till Montreal. Det visslade bara till och så var vi på väg. Huset uthyrt, jobbet uppsagt och vi inflyttade i vår nya lägenhet. Semester på sommaren i New York, Vermont och Maine och sedan skolstart för barnen. Vi kom in i våra rutiner och firade jul alldeles själva i pyjamas i vårt nya hem. Det tog mig ungefär ett halvår att finna mig tillrätta.
Sorry guys, I will try to translate this later. Time, you know...
2000:
Jag var föräldraledig med Fröken Större. Började jobba någongång tidig höst, gick tillbaka till jobbet som konsult på stora konsultföretaget. Det var kul. Roligt uppdrag, mitt i internethypen.
2001:
Mitt bästa jobbår, åtminstone första halvan. Blev chef, för en stor avdelning, massor med konsulter. Full fart! Kickoff, hela företaget (4.000 anställda ca) flögs till Kos. Men jag fick vara chef i sex veckor ungefär sedan lades hela affärsenheten ned. Avslutningssamtal. Omplacering. Gravid. Sjukskriven. Hoppla!
2002:
Jag var hemma och drog. Och kollade blodtrycket. Och hade ont i fogarna. Och var rädd för att föda för tidigt. Men sedan föddes Fröken Mindre! Och jag blev uppsagd. Men det kändes ok för jag var hemma ändå. Ett ljuvligt år, fick många nya vänner. På hösten reste vi till Frankrike med vänner.
2003:
På våren sökte jag jobb. Och på sommaren. Och på hösten igen. Det var tufft och när jag fick ett jobb där det varit 600 sökande tackade jag ja, fast alla varningslampor blinkade. Vilka de var? Massor av ansvar, inga befogenheter, kylig stämning. Jag blev så ensam. Fröken Mindre sov inte och jag sov inte. Grått. Allt var grått.
2004:
Efter tre månader på statliga myndigheten från helvetet slutade jag. Kom undan med blotta förskräckelsen. Jag blev mobbad och motarbetad. Hur gick det till? Vad jag grät... Men i maj fick jag nytt jobb på en annan statlig myndighet. Den vänliga. Tack och lov. Ett fint år med goa kolleger.
2005:
Fick nytt jobb igen, närmare hem! Massor av ansvar, ledarskap och kolleger som blev vänner på riktigt. Men slitigt. 200 mail om dagen som skulle behandlas samma dag var inte ovanligt. Och kunder som åt upp mig. Som skällde ut mig för att jag stängt av telefonen när jag hämtade barn 16.30 fast jag ringde upp kl 17.
2006:
More of the same. More of kul och more of tok. Kunder som kallade mina medarbetare för konsultjävlar. Började bli trött. Blev lovad tillsvidareanställning, förlängd, lovad igen, förlängd. Jag bestämde mig för att sluta. Jobbade året ut och planerade en lång, lång resa. Det blev turbulens när jag slutade för det var ingen som väntat sig det. Men nog är nog. Livet är för kort för att jobba ihjäl sig på ett företag där ingen ser det och ingen värderar det. Men långt, långt viktigare än jobbet är att mamma blev sjuk.
2007:
Vi gifte oss! I ett kommunhus i nordvästra Stockholm stod vi och våra barn och två vittnen från makens jobb och lovade varandra saker. Direkt efter det drog vi iväg. Vår föräldraledighet blev tre månaders resa till San Fransisco, Fiji, Nya Zeeland och Thailand. Ack så ljuvligt. Sedan hem. Söka jobb igen! Den här gången var det full rush och efter sjutton intervjuer på två veckor fick jag jobb och började i september. Trevligt, lärorikt men ovant att jobba på ett litet företag.
Och mamma dog. Hon var med några veckor i Thailand, kom hem och blev så fort sämre. Så fort. Hon tynade bort och dog i slutet av juli. Tungt. Det var jobbigt i vårt hem på många sätt detta år.
2008:
Hårt arbete på det personliga planet, med dottern, maken och med mig. Ryggsäcken med sorgestenar hade blivit rätt tung och jag behövde slänga ur några stycken.
Jag fann tröst i en resa till Berlin med en god vän och i en resa till Paris med Fröken Större. Fantastiskt!
Men det fanns ljus i tunneln. Maken och jag reste till Washington och NY och sedan fyllde jag 40. Då firade vi bröllop också för våra vänner och för vår släkt i kyrkan. Det kändes helt.
2009:
Det allra mest stressande jag gjort i mitt liv var flytten till Montreal. Det visslade bara till och så var vi på väg. Huset uthyrt, jobbet uppsagt och vi inflyttade i vår nya lägenhet. Semester på sommaren i New York, Vermont och Maine och sedan skolstart för barnen. Vi kom in i våra rutiner och firade jul alldeles själva i pyjamas i vårt nya hem. Det tog mig ungefär ett halvår att finna mig tillrätta.
Sorry guys, I will try to translate this later. Time, you know...
måndag 18 januari 2010
Montreals ljus - The light of Montreal
Jag har väntat på mörkret ända sedan i november. Ja, inte väntat som i väntat med glädje utan väntat som i gruvat mig, oroat mig för det som komma skall. Men se, det kom inte. Här blir det tydligen aldrig kolsäcksmörkt. Det är ljust när jag lämnat barn och ljust när jag hämtar barn. Och nu har det förstås vänt så jag kan sluta gruva mig. Fåglarna piper i buskarna och ger en föraning om en vår som alldeles säkert kommer.
I have been waiting for the darkness ever since November. Well, I have not been waiting like looking forward to it, but rather I have worried about what is to come. But look, it never came. Apparently it does not get that dark here. It is light when I leave children at school and light when I pick them up again. And now it has of course turned around so I can stop worrying. Birds are singing in the bushes to give a premonition of a spring that will surely arrive.
I have been waiting for the darkness ever since November. Well, I have not been waiting like looking forward to it, but rather I have worried about what is to come. But look, it never came. Apparently it does not get that dark here. It is light when I leave children at school and light when I pick them up again. And now it has of course turned around so I can stop worrying. Birds are singing in the bushes to give a premonition of a spring that will surely arrive.
fredag 15 januari 2010
Montreal, maffiastaden? Montreal - the mafia city?
Det var bara några veckor sedan som en kille i min ålder blev skjuten på öppen gata i Notre-dame-de-Grace, området här intill. Nu var han inte vilken kille som helst, utan han hette Nick Rizzuto Jr och var son till Vito Rizzuto, Montreals maffiaboss. Vito sitter i fängelse.
Och imorse gick jag förbi en fyrkant som var märkt med färg på trottoaren. Jag tänkte att detta är nog en brottsplats, och ser man på. Där låg imorse en resväska med en kropp i. På radion sade de att den sett misstänkt ut för "en fot stack ut ur väskan". Nähä?
Det är som i en maffiafilm. En dålig.
Only a few weeks ago a guy my age was shot in the street in N.D.G, the area right next to us. Well, he was not just any guy, but his name was Nick Rizzuto Jr and he was the son of Vito Rizzuto, the head of the Montreal mafia. Vito is in jail.
And this morning I passed a square on the sidewalk marked with color. I thought to myself that this may be the scene of a crime, and what do you know. At that spot, this morning there had been a suitcase with a body in it. On the radio they said that it had caught someone's eye as being suspicious because "a foot was hanging out of the suitcase". You don't say?
It is like a mafia movie. A bad one.
Och imorse gick jag förbi en fyrkant som var märkt med färg på trottoaren. Jag tänkte att detta är nog en brottsplats, och ser man på. Där låg imorse en resväska med en kropp i. På radion sade de att den sett misstänkt ut för "en fot stack ut ur väskan". Nähä?
Det är som i en maffiafilm. En dålig.
Only a few weeks ago a guy my age was shot in the street in N.D.G, the area right next to us. Well, he was not just any guy, but his name was Nick Rizzuto Jr and he was the son of Vito Rizzuto, the head of the Montreal mafia. Vito is in jail.
And this morning I passed a square on the sidewalk marked with color. I thought to myself that this may be the scene of a crime, and what do you know. At that spot, this morning there had been a suitcase with a body in it. On the radio they said that it had caught someone's eye as being suspicious because "a foot was hanging out of the suitcase". You don't say?
It is like a mafia movie. A bad one.
torsdag 14 januari 2010
Baksidan av att gå på internationell skola - The downsides of an international school
Fröken Mindre var förtvivlad igår. Hennes nyfunna bästa vän från Hongkong hade sagt att hennes pappa skulle komma tidigare och hämta henne och sedan skulle hon åka till Kina och "I will never come back".
Fröken Mindre hade precis fått hennes telefonnummer och jag hade lovat att vi skulle ringa och höra om de kunde leka i helgen. Hon har varit här i 2,5 år och skulle stanna i tre. Men pappan, som var här och sällskapade med dottern på ett kalas i december, tyckte skolan höll lite låg nivå och var orolig för barnens kunskaper i mandarin.
Jag hoppas Fröken Mindre har missförstått det hela och att flickan ska stanna terminen ut. Det gör ont att se sin lilla flicka riva ned telefonnumret från kylskåpsdörren och skrika "jag behöver inte det här dumma numret nu och jag kommer aldrig att få leka med någon".
Miss Smaller was devastated yesterday. Her newfound friend from Hong Kong had said that her father was picking her up early from school and that she was going straight to China and "I will never come back".
Miss Smaller had just gotten her phone number and I had promised her that we would call to see if the girls could play this weekend. The girl has been here for 2,5 years and they had planned to stay for three years. But the father who was here keeping the daughter company at a party in December expressed concern over the level of schooling here and was worried about the children's knowledge in Mandarin.
I hope that Miss Smaller misunderstood this and that the girl is indeed staying the whole school term. It hurts to see your little girl tear down the phone number from the fridge door yelling "I don't need this stupid number now and I will never play with anyone again".
Fröken Mindre hade precis fått hennes telefonnummer och jag hade lovat att vi skulle ringa och höra om de kunde leka i helgen. Hon har varit här i 2,5 år och skulle stanna i tre. Men pappan, som var här och sällskapade med dottern på ett kalas i december, tyckte skolan höll lite låg nivå och var orolig för barnens kunskaper i mandarin.
Jag hoppas Fröken Mindre har missförstått det hela och att flickan ska stanna terminen ut. Det gör ont att se sin lilla flicka riva ned telefonnumret från kylskåpsdörren och skrika "jag behöver inte det här dumma numret nu och jag kommer aldrig att få leka med någon".
Miss Smaller was devastated yesterday. Her newfound friend from Hong Kong had said that her father was picking her up early from school and that she was going straight to China and "I will never come back".
Miss Smaller had just gotten her phone number and I had promised her that we would call to see if the girls could play this weekend. The girl has been here for 2,5 years and they had planned to stay for three years. But the father who was here keeping the daughter company at a party in December expressed concern over the level of schooling here and was worried about the children's knowledge in Mandarin.
I hope that Miss Smaller misunderstood this and that the girl is indeed staying the whole school term. It hurts to see your little girl tear down the phone number from the fridge door yelling "I don't need this stupid number now and I will never play with anyone again".
Billigt att äta - Inexpensive eating
På senaste tiden har jag handlat mycket på affären nere runt hörnet. Det är förstås inte så billigt. Man får betänka att det är en innerstadsaffär som har stans rikaste klientel. Och det är de förstås inte sena att utnyttja.
Idag tog jag bilen till stormarknaden alldeles efter att jag lämnat flickorna. Och det är verkligen billigt med mat här. Speciellt märks det på köttpriserna. Några exempel:
Rostbiff i bit (att helsteka i ugnen): 50 kronor kilot
Kycklingklubbor: 28 kronor kilot.
Grytbitar av nöt: 72 kronor kilot
Jag köpte blodpudding också, jag har inte sett det här i Montreal förut. Blodpudding med mjölk hette de och såg väl så där halvaptitliga ut i puckar men jag tror barnen blir glada. Vi får se.
Lately I have been shopping a lot at the supermarket around the corner. Of course shopping there is not so cheap. This considering it is an inner city supermarket with the richest clientele of the city. And they do take advantage of that.
Today I went with the car to one of the larger stores right after I dropped the girls off at school. And food is really not expensive here. Meat especially is inexpensive compared to Swedish prices. A few examples:
Roastbeef to prepare in the oven: 7 CAD per kilo.
Chicken drumsticks: 4 CAD per kilo.
Stewing beef: 9 CAD per kilo.
And guess what. I got blood pudding, which I have not seen in Montreal before. Blood pudding in milk. They didn't look that appetizing in some kind of pucks, but I think the kids will be happy. We will see.
Idag tog jag bilen till stormarknaden alldeles efter att jag lämnat flickorna. Och det är verkligen billigt med mat här. Speciellt märks det på köttpriserna. Några exempel:
Rostbiff i bit (att helsteka i ugnen): 50 kronor kilot
Kycklingklubbor: 28 kronor kilot.
Grytbitar av nöt: 72 kronor kilot
Jag köpte blodpudding också, jag har inte sett det här i Montreal förut. Blodpudding med mjölk hette de och såg väl så där halvaptitliga ut i puckar men jag tror barnen blir glada. Vi får se.
Lately I have been shopping a lot at the supermarket around the corner. Of course shopping there is not so cheap. This considering it is an inner city supermarket with the richest clientele of the city. And they do take advantage of that.
Today I went with the car to one of the larger stores right after I dropped the girls off at school. And food is really not expensive here. Meat especially is inexpensive compared to Swedish prices. A few examples:
Roastbeef to prepare in the oven: 7 CAD per kilo.
Chicken drumsticks: 4 CAD per kilo.
Stewing beef: 9 CAD per kilo.
And guess what. I got blood pudding, which I have not seen in Montreal before. Blood pudding in milk. They didn't look that appetizing in some kind of pucks, but I think the kids will be happy. We will see.
tisdag 12 januari 2010
Blogga på engelska - Blogging in English
Jag ska försöka, som någon kanske noterat. Men det är inte så lätt. Det lätta språket, den egna stilen och det alldeles enkelt lekfulla är inte lätt att återskapa på ett språk som faktiskt inte är det egna. Men jag har potentiella läsare och man måste öva för att bli bra så ni får stå ut, kära läsare.
Den som inte orkar får hålla sig till svenskan. Den är - liksom i mitt huvud - överst.
I am going to try, as someone may have noticed. But it is not that easy. The words that flow effortlessly, the style which is my own and the very simple playfulness is not at all simple to create in a foreign language. But I have potential readers and practice makes perfect so bear with me, dear readers.
Those who cannot take it can stick to the Swedish. It comes - just like in my mind - first.
Den som inte orkar får hålla sig till svenskan. Den är - liksom i mitt huvud - överst.
I am going to try, as someone may have noticed. But it is not that easy. The words that flow effortlessly, the style which is my own and the very simple playfulness is not at all simple to create in a foreign language. But I have potential readers and practice makes perfect so bear with me, dear readers.
Those who cannot take it can stick to the Swedish. It comes - just like in my mind - first.
Godmorgon, godmorgon... Good morning, good morning...
...hör fåglar sjunga glatt...
Eller något sådant.
Testade en ny approach på väckning imorse. Maken är i Washington DC och jag orkar helt enkelt inte med en surmorgon när jag är ensam med de två små. Och det blir lätt surmorgnar eftersom Fröken Större är trött, trött, trött före kl 10.
Eftersom bägge monstren sover inne hos mig (en i sängen och en på golvet) när deras far är bortrest så var det läge att testa något nytt. Ett kapitel i en dalslandsdeckare blev det. De var sura igår kväll när jag bara läste två kapitel (bah!) så det var lägligt.
Nu blev det yxmördare och otäckheter under dubbelsängstäcket före frukost. Och ser man på. Inte så att det var good morning sunshine hela morgonen sedan, nejdå lite bråk med syrran finns det alltid utrymme för. Men vi var färdiga i god tid, glada och nöjda och frukosterade till dess det var dags att knalla iväg till skolan.
Och mysigt var det. Gosigt.
A new approach to waking up children was tested this morning. Husband is in Washington DC and I am just not up for another cranky morning when I am alone with the two. And it easily turns into a cranky morning since Miss Big is tired, tired, tired before 10 am.
Since both monsters sleep in my bed when their father is away (one in the bed with me and one on the floor) I was able to try something new. A chapter in a favorite book. They were whining yesterday when I read only two chapters (bah!) so this was convenient.
Now we had ax murderers and other nasty stuff under the blankets of the double bed before breakfast. And look at that. Not that it was all "good morning sunshine", there is always room for a little bit of fussing with your sister. But we were ready well before we had to leave, all happy and with breakfast in our tummies.
And boy did it feel good to start the morning in this way. Cuddly.
Eller något sådant.
Testade en ny approach på väckning imorse. Maken är i Washington DC och jag orkar helt enkelt inte med en surmorgon när jag är ensam med de två små. Och det blir lätt surmorgnar eftersom Fröken Större är trött, trött, trött före kl 10.
Eftersom bägge monstren sover inne hos mig (en i sängen och en på golvet) när deras far är bortrest så var det läge att testa något nytt. Ett kapitel i en dalslandsdeckare blev det. De var sura igår kväll när jag bara läste två kapitel (bah!) så det var lägligt.
Nu blev det yxmördare och otäckheter under dubbelsängstäcket före frukost. Och ser man på. Inte så att det var good morning sunshine hela morgonen sedan, nejdå lite bråk med syrran finns det alltid utrymme för. Men vi var färdiga i god tid, glada och nöjda och frukosterade till dess det var dags att knalla iväg till skolan.
Och mysigt var det. Gosigt.
A new approach to waking up children was tested this morning. Husband is in Washington DC and I am just not up for another cranky morning when I am alone with the two. And it easily turns into a cranky morning since Miss Big is tired, tired, tired before 10 am.
Since both monsters sleep in my bed when their father is away (one in the bed with me and one on the floor) I was able to try something new. A chapter in a favorite book. They were whining yesterday when I read only two chapters (bah!) so this was convenient.
Now we had ax murderers and other nasty stuff under the blankets of the double bed before breakfast. And look at that. Not that it was all "good morning sunshine", there is always room for a little bit of fussing with your sister. But we were ready well before we had to leave, all happy and with breakfast in our tummies.
And boy did it feel good to start the morning in this way. Cuddly.
torsdag 7 januari 2010
Ny definition av i-landsproblem
Begreppet i-landsproblem får ny innebörd när kvinna inte kan lyfta armen så högt så att hon kan plocka ögonbrynet med pincett, eftersom kvinna just varit på gymmet och kanske möjligen använde för tunga hantlar.
(Det hela gick att lösa genom att kvinna lutade sig nedåt mot handfatet och tog stöd med armbågarna mot detsamma, så att armarna inte behövde lyftas alls.)
(Det hela gick att lösa genom att kvinna lutade sig nedåt mot handfatet och tog stöd med armbågarna mot detsamma, så att armarna inte behövde lyftas alls.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)