Men skam den som ger sig

Nu ska vi koka knäck.

Men tindra med ögonen ungar!

Inte den här gången heller.

Replikskifte i Åretruntparadiset:

Mamma, hon tog min kula.
Mamma, hon hängde för nära min.
Mamma, jag vill hänga den dääääääär (tjuter)
Mamma, det är fel glitter.
Mamma, varför har vi bara rööööda kulor?
Mamma, det stiiiiicks.

Slutligen.

Mamma, jag tyckte granen var finare oklädd.

Nej. Jag klarade mig inte.

Over and out.

Tänker på något trevligare - nyårsmenyn!

Vi tänker hämta vår nyårsmat i år. Vi är slitna, vi som firar - en del mer än andra - och vi ska ta det lugnt har vi bestämt.

Stefan Eriksson Matstudio har menyn för oss:

SKALDJUR & FISK “COCKTAIL”
Inkokt & skalad hummer, räkor, krabba, röding & musslor från Västkusten,
skaldjursdressing, äppelcrème, citron & selleri
Surdegsbröd & ekologiskt smör

•
KLASSISKT FRÅN FILÉLANDET
Oxfilé, rödvinssky, vispat tryffelsmör, gotländska rotfrukter & mandelpotatiscrème

•
SAMBIRANO CHOKLAD
Chokladcrème, hasselnötskola, syrlig nougat, kryddiga päron & småkakor ”confetti”

Usch och fy

Jag sitter här hålögd i natten och väntar på nästa kräkning. Nu är det barn modell större som insjuknat, lagom till dess barn modell mindre börjat bli frisk.

Undras om vi klarar oss, vi som är föräldrar? Vi gör vårt bästa med hjälp av alkogel och ytdesinfektion i mängder.

Nu kollar vi på Dumbo tillsammans (nå, jag jobbar). Och väntar.

Den stackars nioåringen är förtvivlad och hon tackar mig om och om igen för att jag tar hand om detta äckliga åt henne. Jag försöker förklara att det ingår när man är mamma och pappa. Det är vårt jobb.

Jag skulle torka kräk varje dag i resten av mitt liv för hennes skull. Och mer därtill.

Fröken Mindre är hungrig

Fröken Mindre avbryter sig mitt i en av tjogtalet kräkningar denna natt och morgon. Säger med hög röst: "Men, jag har ju inte fått någon frukost."

Nej, just det.

Samtal med min inre slarver

Nämen. Hejsan! Dig har jag inte sett på länge. Knappast någonsin faktiskt. Du syntes sannerligen inte när jag var liten. När jag städade tvångsmässigt. Varje kväll, fixade och donade, vägrade gå till sängs innan allt var i ordning. Kaos inuti, ordning utanpå. Inhämtade beröm, för jag var ju så ordningssam. Bekräftelse. Om allt ser ok ut så är det nog ok.

Och inte har du synts till mycket efter det heller. När du försökt slå dig fram har jag tryckt dig tillbaka, för jag har blandat ihop känslor av stress och ordningssinne så länge att jag nästan tappat helt förlorat känslan för vad som är vad. Mer och mer stress. Kaos inombords. Mer och mer ordning. Rättat till en hårborste som legat snett. Inte kunnat slappa i soffan förrän borden var torkade, hemmet iordningplockat, kläderna ihopvikta. Om och om igen prioriterat så grundläggande fel. När tiden väl kom för slappandet har jag varit trött, sliten, ledsen och irriterad.

Mest irriterad på maken som har förmågan att slappa trots ett yttre kaos. Han har andra flyktmekanismer. Men jag flyr in i ordningen. In i plockandet. In i styrauppandet. In i listskrivandet. Jag har inte vågat stanna upp. Känna vilken känsla det är som jag håller i schack med att putsa glans på ytan.

Men nu. Ser man på! Jag är inte ordningssam! Jag gör revolt! Jag är slarvig! Jag kan ha stökigt hemma! Jag kan städa utan att oron kryper i kroppen. Nu städar jag för att det behövs. Det är en milsvid skillnad. Milsvid. Oändlig. Enorm. Förlösande.

Det var dyrt att hitta dig, slarver. Mycket dyrt, för det kunde jag minsann inte göra själv. Och det tog tid. Ett år, och ännu kan det hända att jag trycker tillbaka dig i lådan och drar igen. Men jag ska inte slänga bort nyckeln den här gången. Oj, vad jag har vunnit. Lugn. Frid. Vila. Acceptans.

Så du, slarver! Kom! Låt mig få se på dig. Vad är du för en? Vem kommer jag att vara när du slagit följe med mig? När ångesten över att inte hinna mildras och jag kan låta mig själv vara som de flesta, mänsklig? Det blir spännande, du. Vart ska vi ta vägen?

Dagens Fröken Mindre

Jag: Fröken Mindre, vem blev Lucia nu då i er klass?
Fröken Mindre (surt): Vendela.
Jag: Jaha, och vad ska Kalle vara då?
Fröken Mindre: Vet inte. Kanske tomte, som han var förra året.
Jag: Men tänk om han också vill vara Lucia då, som du?
Fröken Mindre (skrattar högt): Mäh. Det går ju inte. Nää. Mamma...
Jag: Gör det inte?
Fröken Mindre (tvärsäkert roat): Näpp. Nu tänkte du allt för långt, mamma.

Det susar

Jag irriteras över ett buller. Inte det höga, påträngande från trafiken eller flyplatsen här intill. Nej, det är det där pipandet, surrandet och brummande i kontorslandskapet som driver mig till vansinne. Retar livet ur mig på det. Dränerar mig på lugn och kreativitet.

Kollegans två datorer, med switch emellan är värst. Och råkar man skicka något för utskrift så sätter skrivaren igång att brumma efter det (den har tack och lov energisparläge och då är den tyst).

Ljudföroreningar, det är vad det är. När kontoret vaknar - lite senare - hörs inte ljuden. Men nu. Jag har alltid varit likadan. Jag minns mitt första jobb, där jag ibland var ensam på kontoret. Litet företag, många kundbesök. Då gick jag och stängde av i tur och ordning faxarna, kopieringsapparaten och skrivarna. Och njöt av tystnaden som spred sig som ett mjukt täcke över våningen där kontoret låg.

Nä, jag tror jag öppnar fönstret och lyssnar lite på flygtrafiken. Den är åtminstone inte monoton.

Update: Så. Både kråkor och propellerflygplan. That's more like it.

Nä, om man skulle ta sig en stund på spikmattan

Innan det är dags att hämta barnen. Måste man ställa en larmklocka, tro?

Update: Ja, det måste man. Hade jag inte ställt ett larm hade jag garanterat somnat. Tio minuter kändes som en timme. Vilken vila!

Upplästa SMS

Är det någon mer än jag som tycker de är lite läskiga? När man öppnar sms:et så är det en riktigt otäck röst som läser högt och osammanhängande. Typ: "Kan. Du. Hämta. Nisse. På. Skolan. Idag. Olle. Kommer. Inte. Hem. Förrän. Klockan. Sjutton. Och. Förtifem."

Scary.

Jag har låtit mig mutas idag

Eller, rent tekniskt tror jag knappast att det var en muta. Det var dock ett företag (potentiell leverantör) som väldigt gärna ville bjuda på en schysst lunch, och då fick de det. Fast vi inte ska köpa just dessa tjänster just nu. Och kanske, bara kanske, svävade jag på målet angående vår tidsplan för aktuellt projekt. Men rent formellt vet jag ju faktiskt inte heller resultatet av vår budgetprocess ännu (informellt vet jag att detta projekt får rött ljus, klarrött).

Men på ett företag som inte ens har råd med julbord detta år får man ta vad som bjuds, eller hur? Om än det är en lunch på en trevlig innerstadskrog. Och vi åt inte ens någon efterrätt.

Kollegan har förstört december

Jag hade bestämt mig för att december skulle bli en riktigt bra viktmånad. Jag har gått ned sju kilo och hållit den vikten ganska stabilt trots resor, fester och andra excesser. Nu hade jag tänkt göra ett litet ryck i några veckor för att knapra bort ett eller ett par kilo till fram till jul.

Men vad gör min kära kollega? Jo, nu ska ni få höra.

Hon kommer med Leilas bok. Till mig. I present. GI, släng dig i väggen, här kommer Leila.

Jag klurar på strategier. Om jag bara gömmer den för Fröken Lite Större så kanske, kanske det kan gå att låta bli att baka, baka, baka och baka mera. Om hon hittar den så; Nej. Då går det absolut inte. För att hindra henne från att göra någon av Leilas alla rulltårterecept kommer icke att vara möjligt.

Men vad är det här?

Ska det vara så här mörkt? Det är ju rent becksvart. Och klockan är nästan nio. Nu börjar tiden på året då jag tycker det är svårast. Hösten går an, då är det friskt och skönt ute, och fortfarande ljust. Men detta.

Regn som kilar sig in i öronen. Mörker som man famlar i på morgonen. Imma på bilrutan. Leriga barnkläder och kängor som alltid är blöta.

Kan någon radera ut december, januari och februari ur almanackan? Man kan väl fira jul i mars?

Spikmattan invigd

Jag fick en shaktimatta/spikmatta i present när jag fyllde år. Och igår hämtade jag den äntligen på posten. Vilken grej!

Jag hann bara provligga den sisådär sju minuter igår kväll, men efter det kände jag mig pigg, avspänd och mjuk i hela ryggen. Jag är oväntat och positivt överraskad. Den är rejält vass, fast det är inte spikar utan någon slags piggar som sitter som små rosor över hela mattan. Man får lägga sig ned försiktigt...

Barnen provade också och tyckte det var jätteskönt. Fröken Lite Större låg på den en bra stund innan hon skulle lägga sig.

Fast jag tycker att shaktimattan.se kunde jobba lite på sin image. Åtminstone gillar inte jag att känna mig som en riktig flummis, och det är ju svårt att låta bli när man tittar här:
http://www.shaktimattan.se/Gallery.aspx