Ett himmelrike på jorden

Man väntar sig inte att sportlovet ska bjuda på droppande tak, värmande sol, torraste härliga snö i backarna och fika på toppen. Men det är vad vi har upplevt både idag och igår. Så ljuvligt och alldeles otroligt priviligierat. Fröken Mindre kämpar på i skidskolan fast hon "inte förstår nånting av vad de säger". Fröken Lite Större kämpar hon också. Igår tog vi Gondolen till toppen (högt!) och skulle åka kringelkrokar i blå backar ned. Men det kändes lite brant och efteråt kom vi på att vi åkt den röda olympatävlingsbacken ned. Idag var det inget som kändes otäckt.

Nu vilar jag en stund med sexåringen. Hon för att tre timmars skidskola tar på krafterna, jag för att de hyfsat branta skogslöporna tar på mina lår. Dessutom är jag fortfarande rejält förkyld. Men Fröken Mindre önskar fika på toppen idag också så snart ska vi ansluta till de andra med Gondolen.

Resten av veckan lovar omväxlande sol och snö och inte kallare än minus fem - och inte varmare än plus två. Livet på en pinne.

Webbtjänster som inte fungerar

Vi försökte beställa liftkort på nätet. Men för att kunna beställa liftkort måste man ha keycard-nummer. Och visst, man kan beställa keycards på nätet. Men för att dessa ska få nummer måste en snäll dame på andra sidan göra detta manuellt. Så det tarvade ett samtal extra till Norge. Tio minuter senare gick det fint. Men hugaligen så osmart. Norskt ;-)??

Till fjälls!

Nu drar vi till fjälls. En skidvecka i Norge väntar. Härligt värre, hoppas vi. Vi delar körningen i två delar, och ändå blir det stressigt att komma iväg, hur kommer det sig egentligen?

Vik hädan, förkylning!

Vad ska man prova mer än:

Echinagard
Sömn
Vatten
Vila (går inte, måste jobba, fast det är rätt vilsamt)

Några huskurer? Jag vill, vill, vill inte vara förkyld just nu.

Högskoleprovet

Bestämde mig hastigt och lustigt idag för att skriva högskoleprovet igen. Just in case. Mitt gamla resultat har precis passerat bäst före och det känns på något sätt tryggt att veta att man kan om man vill. Söka, alltså.

Jag blev sur när jag upptäckte att sista anmälningsdatum var den 15 februari. Men webbplatsen fanns kvar, så jag testade att anmäla mig. Och si, det gick bra. Hela proceduren, betala och allt. Och jag har fått ett anmälningsnummer. Vi får väl se nu om de går igenom det hela manuellt och sorterar bort mig. Snälla, skvallra inte för Högskoleverket.

Återstår bara att se om jag kan matcha mig själv. Om jag får skryta, och det får jag ju för det här är ju min blogg, så har jag skrivit två gånger och fick 2,0 första gången och 1,9 andra gången. Lite kämpigt känns det att mina egna förväntningar är att skriva minst lika bra igen.

More notes to self

Försök inte blogga och steka pannkakor samtidigt baf'att det är trist att steka pannkakor. Och ta reda på vem f-n som snott husets enda för pannkaksstekning fungerande stekspade. Och be maken köpa pizza på hemvägen.

Jag har blivit lite förälskad

Min nya kärlek heter Google. Det är ju helt suveränt att samla readern, mailen, hushållets gemensamma dokument, kalendern (delad med maken) mailen och en chatt (maken vägrar msn och stundtals gör även jobbets brandvägg det) på samma skrivbord åtkomligt från webbläsaren både hemma och på jobbet. Alldeles klockrent.

Så nu sitter jag på jobbet och ler nyförälskat. (Men. Hellre förälskad i Google än i Zlatan, som kollegan.)

Update: Eller. Är det bättre att vara förälskad i Google än i Zlatan? Tveksamt. Note to self; Ta upp med terapeuten..

First impressions last

Första intrycket är viktigt. Och består. Därför är jag beredd på att föräldrarna till dotterns nya kompis kommer att stoppa mig nätt och behändigt i vårdfacket. Det kommer nämligen att se ut så när de kommer för att hämta dottern. Iklädd det slappaste jag har, raka vita bomullspyjamasbrallor och en vit t-shirt. Och ovanpå det en otroligt oversized grå tröja. Alldeles som om jag slängt på mig en tröja ovanpå scrubsen när jag gick hem från kliniken.

Men det är tamejsjutton omöjligt för mig att gå i jobbkläderna mer än fem minuter efter att jag kommit hem. Jag kommer aldrig att begripa mig på dem som på sin höjd bär jeans när det ska vara bekvämt och avslappnat på fritiden. Sömmar som irriterar, behåbyglar som sitter åt, resårer som skaver och blixtlås som nyps. Bojor, säger jag. Jag borde kanske ha blivit sjukgymnast. Om inte annat för att få gå i myskläder hela dagarna.

Köpstopp eller inte köpstopp...

Det finns de som undrar hur köpstopp kan gå ihop med inhandlandet av små vita juveler. Och det kan man ju undra.

Så. Köpstoppet är hävt. Nu råder köprestriktioner. Endast alldeles helt nödvändiga inköp medges. Vem som bestämmer vad som är nödvändigt? Gissa det ni.

Det gick bra

Åtminstone för mig. Refererar till personalmötet.

Ledningen ber alla att börja jobba 80%. Och det gör ju redan jag... Men ack, vad vi kommer att få mycket att göra, för på min avdelning är det inte lugnt och nu ska vi göra lika mycket med mindre resurser. Men det får gå. Ingen fick i alla fall sparken, inte just nu åtminstone.

Personalmöte klockan två

Och personalmöte = krismöte i dessa tider. Alltid nervöst. Vi väntar på nästa sparprogram. En sak är säker. Ekonomin står blick stilla här hos oss. Helt alldeles blick stilla.

Idag har jag shoppat loss på Läkarmissionen

Vad sägs om dagens fynd?

Ett par längdskidor till mig själv - de ser helt nya ut!
Dito pjäxor.
Dito stavar.

Ett par längdskidor till Fröken Mindre.
Dito pjäxor.
Dito stavar.

Ett par längdskidor till Fröken Lite Större.
Dito pjäxor.
Dito stavar.

Ett par extra pjäxor i felaktig storlek som ingen behöver (men vad gör det, när de kostade 50 kronor).

Ridstövlar till Fröken Mindre.
Ridhjälm.

Till flickorna:
Ett par tretorn vinterkängor i gott skick.
Ett par POP-jeans, oslitna.
En snygg manchesterklänning som ser helt ny ut.
Tre par mössor, varav en vintage som ser ut som ett murmeldjur.
En långärmad tröja.
En t-shirt.
Ett hårspänne... och en hårsnodd.

Alltihop till det facila priset av 690 kronor. Obegripligt billigt.

Ni MÅSTE lyssna.

Så är det bara.

Sir Ken Robinson, creativity expert, makes an entertaining and profoundly moving case for creating an education system that nurtures (rather than undermines) creativity.

Det tar tjugo minuter. Tjugo VIKTIGA minuter.

Här är en länk till hans tal.

Nä, hörni

Nu ska jag svälja en groda.

Update: Så, groda svald. Jäkligt ful var den. Dock inte så stor som jag trodde. Definitivt ingen padda, mer av en... lövgroda. Undrar varför jag dragit på den så länge?

Lediga vårvintrar

Det borde vara regel att man inte skulle behöva jobba i februari - april. Jag säger det med auktoritet. För jag har erfarenhet. Dagar som denna, när jag sitter vid kökbordet och jobbar (nåja, jag ska) känns det som det naturliga tillståndet. Ljuset som kommer tillbaka utanför fönstret. Snöflingor i luften. Sol som tittar fram (inte idag). Fåglar som vårpiper av pur livsglädje (ja, vad vet jag, men det lät bra).

Så började jag summera mina vårar de senaste tio åren:

Vårvintern 00 - föräldraledig med Fröken Lite Större
Vårvintern 01 - jobbade
Vårvintern 02 - sjukskriven på heltid, gravid med Fröken Mindre som är född i april
Vårvintern 03 - arbetslös/föräldraledig (uppsagd under föräldraledigheten)
Vårvintern 04 - jobbsökande mars - april
Vårvintern 05 - jobbade
Vårvintern 06 - jobbade
Vårvintern 07 - långresa januari - april
Vårvintern 08 - jobbade

Av nio möjliga mars har jag varit "ledig" fem. Undra på att det känns som det känns.

The One and only

Nu är det köpläge. Innan dagen är slut kommer jag förhoppningsvis att ha en Acer One Aspire i min ägo. Vit.

De är inte mycket mer än en surfbräda. Om man inte, som maken, vet hur man skruvar isär dem och sätter i mer minne. Och då kostar den med Linux under 2.000, som hittat.

Kom till mamma.

Update: Maken har köpt den nu. Men kan han inte komma HEM någon gång nurå.

Att minnas den som är borta

Jag är rädd att mina flickor ska glömma sin mormor. Min mamma. Men ännu har det inte skett.

Fröken Mindre kom nyss springande med en rutig klänning på sig, som hennes mormor har sytt.

Hon ropar: "Mamma, mamma, känn! Klänningen luktar mormor. Som mormor som sitter och syr i källaren. Det är därför jag har på mig den, mamma!".

Saknar.

Det går inte att blogga om trivialiteteter idag

Den här bloggen är rätt trivial. Enkel. Lättsam. För det mesta inte platsen för det stora i livet.

Men idag går det inte att skriva något trivialt. Det känns bara inte på sin plats. Så jag får nog avsluta nu. Imorgon kanske det dyker upp något lättsamt igen. Men inte idag. Idag får det vara tungt. Det får vara så.

Två år sedan idag!

Idag bjuder jag på en flashback. Inte så mycket för er, men för mig. För precis två år sedan var vi nämligen i färd med att resa jorden runt. Make, hustru och två små. Jag minns denna dag alldeles speciellt eftersom det var en kär släkting som fyllde år, så vi skypade från andra sidan jordklotet.

Här kommer vår flashback, direkt ur resdagboken:

2007-02-05 08:47 Wellington, Nya Zeeland

Att köra på bensinångorna

Njuter av lyxen att sitta och skriva på en dator och vara uppkopplad direkt mot Internet den här kvällen. Vi kom till Wellington för några timmar sedan efter en närmare 40 mil lång körning från Taupo. Det är så fantastiskt vackert utefter vägen, men man blir trött. Vi har varit nere och suttit vid havet en stund, men nu börjar det bli dags att gå och sova.


Vi har kört förbi Nya Zeelands aktiva vulkaner idag, via Desert Road förbi Mt Ruapehu, som hade rejält med snö på toppen ungefär 3.000 meter över havet. Det var en spöklik väg, som påminner om det rejäla utbrottet 1996. Den gången var det än mer dramatiskt att åka förbi där, och jag minns att det pyrde rök ur mynningen den gången.

Vi var noga med att tanka innan vi åkte in på den vägen. Inte som häromdagen på väg till Waitomo, då Maken optimistiskt åkte förbi sista bensinmacken i Taupo med tanken att ”det dyker väl upp en mack snart, inte sjutton kan väl folk därute åka in till Taupo för att tanka?”. Ni kan väl gissa om det gjorde det? Nä, just det.

När vi hade sju mils körning kvar på mätaren hade vi att välja mellan att köra tillbaka till Taupo (4,5 mil) eller köra vidare och hoppas på det bästa. Vi valde att köra vidare, och där fanns… ingenting. Inte ett hus, inte en människa, nada. Vi var på vägen mot Waitomo, men där var banne mig helt folktomt. Fantastisk vildmark, visst – något av det vackraste jag sett med en flod genom en massa skog – men mil efter mil utan en enda själ. Och jag kan tala om att då ser man inte några naturscenerier, utan man sitter och välsignar varje nedförsbacke som gör att bensinen räcker några hundra meter till.

När jag nästa givit upp hoppet så passerade vi en stor damm, och där satt en familj vid en bäck och fikade. Vi stannade och frågade om de visste var nästa mack fanns, och tack och lov var den bara 500 meter bort.

Nya Zeeland är verkligen glest befolkat. Och nu har vi lärt läxan. Vi ger oss inte iväg ut i något som inte har en turistbyrå utritad på kartan utan att tanka först. Och således inte heller ut på Desert Road.

Igår åkte vi runt i Taupo och kollade lite. Vi besökte fallen Huka Falls och en honungsfabrik eller vad man nu säger.


Jag har förstått att det finns en och annan som undrar om vårt it-stöd, så jag kan lekmannamässigt upplysa er om läget, så det inte blir för tekniskt (läs: som om Maken skulle skrivit). Vi har med på resan ett styck bärbar dator, som ju kan användas offline. Vi har en bärbar portabel disk där det finns lite film, barnfilm och barnskivor/sagor. Dessutom har vi var sin usb-sticka, och på den finns portabla applikationer. Då behöver man inte köra några program på internetcaféer utan är helt skyddad på sin lilla sticka. Skönt när man ska göra bankärenden och ladda ner mail och så, eller bara surfa rent generellt. Jag brukar skriva mina mail offline på stickan och sedan ladda upp dem på närmsta café. Likadant med resdagboksinläggen.

Detta kompletteras med ett skype-abonnemang, så vi kan ringa till alla som har skype gratis och alla andra till lokal taxa. Detta funkar dock bara när vi har vår egen bärbara med oss, och alltså inte från stickan, så det är inte möjligt så ofta.

Nä, nu är det dags att packa ihop sig för natten, trots att det är svårt att slita sig från surfandet. Den som vill msn:a kan jag tipsa om att jag antagligen är online igen imorgon bitti min tid, ikväll er tid igen. Sisådär vid åttatiden när jag vaknar!

Vid tiotiden checkar vi ut och vid två tar vi färjan över Cook Strait till sydön.

Obändigt självförtroende

Sexåringen är fulländad. Komplett. Helt och hållet perfekt. Åtminstone om man frågar henne själv.

Och så vet hon allt.

Fröken Mindre hade sin andra (2:a!) ridlektion i söndags morse. Eller, det är ridlekis - så varannan gång är det teori och detta var första teorin.

Ridläraren frågar (riktad mot föräldrarna) om det är någon som har erfarenhet av hästar. Två barn räcker kavat och snabbt upp handen, och Fröken Mindre var ett av dem.

Vaddå ingen erfarenhet? Hon har ju ridit. Hela tre gånger i sitt liv!

Way to go girl!

Läst i Åretruntparadiset

Jag är riktigt värdelös på att uppdatera den där "Läst i...-rutan".

Man skulle kunna tro att jag inte läste något alls. Men det gör jag, i perioder. Nu har jag läst Åsa Larssons Till dess din vrede upp hör och Kleopatras kam av Maria Ernestam. Lättsamma bagateller som inte lämnade djupare spår.

Nu är det dock tomt på nattduksbordet. Där finns bara några Mama och Family living, samt av outgrundlig anledning några Passion for business och Tara (nja, egentligen inte outgrundlig, jag får alla tidningarna av en snäll kompis som second hand). Orkar inget intelligentare just nu. Forumsurfande är egentligen alldeles tillräckligt av någon anledning.

Svälj den fulaste grodan först

Ja, så heter mitt senaste bokinköp. Den ska bli spännande. Den som känner mig kan ju klura litegranna på vad det betyder.

Besökt en annan värld

I lördags var jag på besök. I mondän-storstadsmänniskas-bar-och-restaurangvärld. Det var ljuvligt. En bellini på Riesen. Sedan taxi till restaurang på Söders höjder. Italiensk avsmakningsmeny. Sedan en bellini till på Rival.

Sammanlagt sju timmars prat med de bästa vänner man kan ha. (Vi behöver ju inte nämna att vi började kl 16 och slutade 23, då låter det inte lika dekadent.)

Egentligen skulle vi gått på Hasseludden, för det har vi under loppet av ett år givit varandra i 40-års-present. Men nu gick det inte, för tre upptagna småbarnsmammor kan ibland ha väldigt svårt att i tid synka sina almanackor. Och vi ska gå på Hasseludden. Sen.

Dock visade det sig att detta krogbesök blev lika dyrt som Hasseludden. Drinkar. Taxi. Middag. Drinkar. Taxi igen. Det svider i plånboken! Men livet är för kort för att ha ångest över det. Det får bli blodpudding, fläskpannkaka och matlådor ett tag till, så är det avhjälpt.

Bloggtorka och dagens Fröken Lite Större

Ja, den verkar uppstå ibland. Bloggtorkan. Den där känslan av att det banne mig inte händer en enda sak i mitt liv som är värt att blogga om.

Så, för att bryta stiltjen tar vi en Dagens.

Fröken Lite Större (avundsjuk för att Fröken Mindre är måttligt, men dock, sjuk och måste stanna hemma från skolan).

"Meeeen, min fot har somnat."

Vad tror ni? Giltigt förfall?