Jag klådde singstar-mästarinnan

En tre-fyra gånger i rad klådde jag henne, på hennes egen planhalva. Hon skyllde på att hon var för full. Som om jag varit spiktnykter.

Till sist slog hon mig med två poäng och då slutade vi. Men hon muttrade hela vägen ut att "nästa gång skulle hon spöa skiten ur mig".

Det ska vi bli två om.

Jag känner mig rikast i världen

Gårdagen var fest. En fin ceremoni i kyrkan. Varm lyckokänsla. Min make. Mina barn. Min släkt. Mina vänner. Hela kyrkan var full av dem!

Och sedan tårta och mat och dryck och prat och mera prat. Och härliga, omtänksamma, speciella presenter.

En av mitt livs lyckligaste stunder, alldeles helt sant var det så.

Och idag går jag omkring och ler. Tack, tusen tack hörni.

Dagens existentiella frågor

Frågor från Fröken Lite Större till fadern.

"Pappa, varför pratar man inte om raser när det gäller människor, utan bara om djur, som hundar?"

"Pappa, varför säger man inte att människor är djur? Vi är ju djur."

Grunna på dem ni. Bra svar på dessa snyter man inte ur näsan.

Dagens Fröken Mindre

Fröken Mindre: Pappa, du har en rosa handduk runt magen, killar kan inte ha rosa, det är en tjejfärg.
Pappan: Det är det väl inte. Jag ska ha en rosa slips i kyrkan på lördag.
Fröken Mindre: Nähä. Det ska du inte alls.

...efter en stund...

Fröken Mindre: Mamma, visst luras han?
Mamman: Nej, det tror jag inte. Ska vi gå och se efter.

Vi tittar på slipsen. Den är väldigt, väldigt rosa. Och paisleymönstrad. Inte urmaskulin direkt.

Fröken Mindre (medan hon springer in på sitt rum): Uäääähhhh! Jäkla skitpappa! Jäkla dumma skitpappa!

Resten av familjen hade svårt att hålla sig för skratt. Inklusive storasyster, som förstått att det där med könsroller inte är riktigt så enkelspårigt som man kan tro när man är sex år. Det blir tufft för Fröken Mindre på lördag.

Jag glömde en födelsedag igår

Fy på mig.

Så, därför utnyttjar jag detta lilla forum som jag har tillgodo i cyberrymden till att häva ur mig ett rungande HARDENÄRAN i efterskott på födelsedagen, kära Votum!

...och nej. Det är inte jag på bilden. Och det är inte han heller. Tackochlov.

Sämsta mamman i världen

Känner ni igen känslan?

I måndags kväll var det min tur. Påsen med simkläder var packad, Fröken Lite Större hade till och med kommit ihåg att man skulle ha en extra femma till skåpet när man simmar med scouterna. Planerande mamma fixade så att Fröken Mindre kunde stanna hos en granne och vi for iväg till grannortens simhall i god tid.

Och väl där så finns inga scouter. Jo, det fanns det förresten - men de tillhörde fel kår. Enda slutsats; Vi är på fel simhall. Gråtande barn. Gråtande mamma.

Men det var bara att bita ihop och åka hem igen. Till snälla grannen som bjöd på middag och var allmänt deltagande.

Men klumpen i magen försvinner inte omedelbart. Trots att dottern säger snällt att "du behöver inte känna dig dum, mamma".

Men nu har jag lovat Fröken Lite Större att vi ska åka och simmma på min lediga dag nu på måndag. Och det verkar som om hon ser fram emot det nästan ännu mer än hon såg fram emot scoutsimmet.

(Ssscchhhh... lova att inte säga något till Fröken Mindre. Det kan leda till en Potentiellt Knivig Situation.)

Avlastning av hjärnan

Det är fantastiskt att ha en nioåring. Plötsligt börjar det vara en till som kommer ihåg saker här hemma. Som själv håller reda på när det ligger ett viktigt papper i väskan som ska skrivas på och som minns vilken tid olika aktiviteter är och som klarar av att ringa samtal när det behövs. Det är ljuvligt. Man blir påmind om matsäckar, gympapåsen packas av sig själv (nåja, ibland) och det är någon som planerar för födelsedagsfrukosten på fredag.

Älskade, goa, fina gosunge. Så stor och samtidigt ändå så liten. Imorse bad hon med snällaste rösten om att få bli påklädd och belönade mig sedan med en alldeles extra tillgiven kram. Någon som ville sno åt sig lite mammatid, månne?

Jag när en liten jätte vid min barm

Åtminstone kan man undra hur det ska gå med hennes fötter. Jag köpte denna fantastiska sko i USA till lilla damen i storlek motsvarande europeisk 36. Och tror ni hon kan ha den? Nej just det.

Så nu har vi gråt och tandagnisslan och en mamma som lovat köpa en likadan sko på nätet. Tror ni det blir billigt? Nej just det.

Då måste man nämligen betala ordinarie pris plus frakt.

Någon som vill köpa en skitsnygg Ed Hardy-sneaker direkt från USA med kartong och allt för en femhundring? Hör av er.

Igår kom den en alldeles speciell delivery boy

Det ringde på dörren här hemma igår vid niotiden. Det var en kär släkting som kom med leverans av ett beställningsjobb. Det gäller att välja sina släktingar med omsorg, för I tell ya, diamonds sure are a girl's best friend.

Och nej, han har inte stulit diamanterna. Inte tillverkat dem heller, som jag precis höll på att skriva. Han har smitt in dem. Eller vad det kan heta när man guldsmedar =).

1,7 mil gick vi i Washington

...och då har vi inte räknat alla avstickare i butiker och på smågator i Georgetown. Jag har mappat upp det nu på den här coola sajten: http://www.gmap-pedometer.com/

Inte bra. Inte bra alls. För mitt ben, alltså. Det är fortfarande svårt att gå på nämligen. Rejält ont gör det. Vi får se om jag kan köra till jobbet idag. Det är nämligen inte skönt att vinkla foten upp och ned och det är svårt att gasa och bromsa utan den manövern.

Jag måste nog ha ett par lågklackade skor som backup till den stora festen på lördag.

Min make ville dela med sig av fler bilder...

Seinfeld och vi

Vi åt brunch på Brooklyn Diner här mittemot igår förmiddag, efter det att vi tagit tåget hit från Washington DC. Vi kom in, och självklart tog maken upp kameran det första han gjorde. Stämningen var skön och han gillar ju sin nya leksak storligen. Vi slappade där säkert en timme innan maken säger till mig:

”Det är ju Jerry Seinfeld som sitter där i hörnet”. Och ser man på, han hade helt rätt. Där satt Jerry i godan ro och käkade med sitt sällskap (det såg ut som om det var en kompis).

Nåväl, det är ju en sak. Men tror ni inte att Jerry lyckades fastna på bild? Helt oavsiktligt?

Jo, det är precis vad han gjorde. Toppa det, den som kan!

Världens största hotellrum

Folk brukar säga att det är små rum på hotellen i NY. Då har de inte sett juniorsviterna på Salisbury hotel. Vi bor i en lägenhet. En hall – stor – med kokvrå. Ett jättestort vardagsrum. Ett sovrum stort som ett mycket stort vanligt hotellrum. Tre rejäla gammeldags garderober. Inte lyxigt alls, men funktionellt. Och som sagt, stort.

Klimatet och USA

Som alltid i USA häpnar man över det öppna, abrupta och skamlösa miljöslöseriet. På hotellet går centralvärmen för fullt samtidigt som AC:n, i samma rum! Kranarna i badrummet har bara ett läge, fullt ös. Duschen slösar så mycket vatten att man får ont på ryggen av den. Toaletten spolar mängder med vatten. Lastbilarna ute på gatorna drivs med motorer som spyr ut avgaser. Och på teven berättar man att bensinen nu i New Jersey återigen är nere på 2 dollar per gallon. Och efterfrågan på SUV:ar har gått upp igen.

NY first impressions

Även här ville maken dela med sig av lite bilder.

Bilder från Washington

Maken ville visa några bilder från Washington. Visst syns det att vi hade en helt fantastisk dag? Strålande sol, lagom varmt, inte så mycket folk. Det enda smolket i glädjebägaren är att vi gick så långt och mina gympadojor är så slut, att jag har fått ordentlig benhinneinflammation i ett av mina skenben. Det gör så ont att jag har svårt att gå nu två dagar efteråt. Vi ska mappa ut på Google maps hur långt vi gick.

Oj, oj, oj

Nu har vi precis kommit tillbaka från en gratis middag. Ja, den blev nästan helt gratis faktiskt.

Vi startade med complimentary drinks i receptionen.

Sedan skulle vi äta. Vi beställde, fick in ett gott vin och bröd och väntade sedan. Cirka 50 minuter efter det att vi fått maten kom det in lite friterade risottokulor och servitören ursäktade sig med "lite trouble i köket". Tio minuter senare kom fisken. Fel fisk för Robert dock, han fick rockfish i stället för halibut.

Den var god, men i mitten lite rå. Lite rosa helt enkelt, inte vit som den skulle. Vi åt, men managern kom förbi och frågade hur maten var. Vi svarade sanningsenligt att den var under cooked men i övrigt ok. Dinners on us tonight, just so you know, svarade han.

Vi hörde inte riktigt vad han sade men när vi sedan nekade dessert (för mätta och trötta) upprepade servitören samma sak. Dinner is on us.

Så nu har vi ätit middag utan att betala, vi gav bara ungefär 10 dollar i dricks, för servitören hade ju inte gjort något ont.

Konstigt land detta. Det hade aldrig, aldrig, aldrig hänt i Sverige.

Nu ska jag snart gå på restaurang i mina gamla gympadojor

Men jag antar att jag får skylla mig själv när jag använde försäkringspengarna från SAS till att köpa en festklänning.

Can't have a great lady if your armpits stink

Maken var just nere i receptionen för att köpa en deodorant, för de är så klart också i våra väskor.

Den store, svarte hisspojken kommenterade detta:

Oh. Deodorant. That's essential in life, man. Can't have a great lady if your armpits stink.

Nu vet ni det.

Jakten på champagnen

Vi flög Economy Extra till Washington. Trevligt och bra med lite större säten med skönt fotstöd och god mat. Tur dock att maken är erfaren resenär. Han vet han, att SAS har fri champagne även i Economy Extra och inte bara i business. Men de gömmer flaskorna längst in, längst ned i vagnen och tar bara fram dem om man frågar explicit. Det är inte så att de erbjuds direkt när de rabblar upp vad de har att dricka...

De erbjuder dock hur många gin tonics som helst att döma av de 5-6 stycken som damen i sätet framför klämde i sig.

Själva nöjde vi oss med champagnen.

Utan väskor i USA

En hälsning från Georgetown, Washington DC kommer här. Och ni läste rätt. Trots 2 timmars transfer i Köpenhamn lyckades SAS inte se till att våra väskor kom med planet över Atlanten.

Tursamt nog är mitt handbagage packat med åtminstone mediciner och linser och tandborste fick vi på planet. Men resten...

Igår kväll tillbringade vi alltså med att strosa i Georgetown men i stället för att bara strosa var vi tvungen att gå in och köpa oss nya underkläder och varsin ny tröja att ha idag. Jag rekommenderar inte Abercrombie & Fitch eller Urban Outfitters med sex timmars jetlag på kvällen....

Yra i huvudet efter den jobbiga uppgiften hamnade vi till sist på en italiens restaurang, åt fantastiskt gott och bara njöt. Georgetown är underbart mysigt med små hus i flera våningar brevid varandra. Riktigt, riktigt pittoreskt.

Nu är vi snart redo för en dag på stan och vi ska börja med att hitta ett ställe som öppnar kl 06 för att äta frukost. Ikväll klockan åtta först kommer väskorna, så frågan är om det måste inhandlas ett par skor också, för det känns sådär att gå på fin restaurang ikväll iförd gamla sunkiga gympadojor.

Nä, nu loggar jag ut

Åtminstone för denna gång på denna sida av Atlanten.

Går det så återkommer jag nog under veckan. Vi har datorn med oss.

Hur i hela glödheta ska jag hinna?

På agendan:

Ställa tillbaka möblerna i de rum där golvsliparen slipat och lackat golven. Check.
Stryka. Check.
Packa. Check.
Vika tvätt. Check.
Röja lite så farmor inte får en chock när hon kommer och ska vara barnvakt. Check.
Hämta och lämna barn på kalas. Check, lämnat.
Handla. Blir inte gjort. Farmor får handla själv.
Tanka bilen. Check.
Beställa taxi. Check, vi kör Volvon i stället.
Ordna alla papper till resan och till farmor. Näpp. Inte klart.
Betala räkningar. Hmm. Det var därför jag satte mig här.
Hämta farmor vid tåget. Check. Det gör maken.
...sade jag packa?

Men först ska jag dricka den stora caffe latten som står här på bordet vid datorn. Koppla av en liten stund innan det virvlar till här hemma. Check.

Man reser på olika sätt

Kollegan är av den strukturerade sorten. För henne är planerandet halva nöjet. Jag planerar i och för sig också, men bara lite. Jag samlar på mig grejer att läsa och sedan läser jag dem i sista stund.

Hon däremot gör kompendier. Ett par månader innan resan fick jag hennes word-fil med samlade klipp från internet om New York. Jag lovar er att den var 50 A4-sidor tjock. Hon har kompletterat med egna kommentarer och "musts". Dessutom har hon hela hösten skickat mig artiklar på internet eller kommit med utskrifter som hon lagt på mitt bord.

Hon planerar sin shopping också. Långa listor på exakt vilka artiklar som ska inhandlas på GAP, Sephora och Banana Republic. Jag planerar jag med, men på en enklare nivå. Mer av listor där det står saker som jeans, sneakers, shampo och kostym.

Och sedan har vi restaurangätandet. Hon har förespråkat hela hösten att boka allt i förväg. Och faktiskt, vad gäller detta har jag lyssnat. Jag har bokat bord till alla kvällar utom en. Man behöver ju inte bekräfta sedan, det är ju bara att inte dyka upp. Kollegans värsta mardröm är att hamna på ett ställe som är kasst och turistigt bara för att man inte hittade något annat. Jag har gjort valet att göra som hon mest för att jag vill äta bra mat och inte skräpmat och detta kommer att bidra.

Men - det räcker inte med det. I packningen ligger kollegans väl slitna Zagat-guide med inklistrade notor, små kommentarer och kuriosa. Den lånar hon gärna ut, för då blir den mer tummad och får fler kommentarer. Risken att vi ska äta dåligt är härmed eliminerad...

Tre guideböcker har jag fått låna. Och så har jag fått lova att spendera minst en halv dag i Brooklyn. Sedan var kollegan nöjd.

Det är fredag, hörni.

Även om maken envist hävdade detsamma igår. "Det är fredag", sade han. "Det känns som fredag, så då är det fredag".

Tyvärr var jag tvungen att väcka honom imorse och tala om att det fortfarande var fredag och det innebar att han måste gå upp och lämna barnen till skolan.

Men det är inte vilken fredag som helst, det är fredagen före en lång vecka av semester.

Storstad. Frukost på stan. Cocktails i skybarer. Muséer. Massa, massa affärer. Maken för mig själv.

Det ska bli helt fantastiskt underbart.

Omoget och utlämnande

Men jag ska berätta ändå för er, govänner. Ibland känner jag mig fortfarande som den där lilla flickan som står på skolgården och undrar varför ingen vill leka med henne. Den där som funderade på om hon skulle ha kalas egentligen för då blottar man sig. Tänk om ingen vill komma.

Nyligen inträffade det när ett par som redan tackat ja till min fyrtioårsfest ringde och meddelade att de inte kommer. De hade helt giltigt förfall, en kalifornienresa för hela familjen kom ivägen, men ändå. Usch, det är trist.

Jag jublar varje gång någon tackar ja (tänk, att de vill komma på MIN fest!) och får lite småont i magen varje gång någon tackar nej (nähä, ingen som ville leka med mig den här gången heller).

Inte särskilt moget, det inser jag. Det kommer massor med goda vänner på min fest och de som inte kommer har självklart något annat skoj för sig och har all rätt till det. Det ska bli ljuvligt härligt och underbart att fira en stor stund med en hop människor jag bryr mig om. Att alla inte är där får man leva med.

Och jag inser föjande. Det finns en del puts och fix att göra fortfarande på den där självkänslan.

Sitter och väljer bland cateringmenyerna

Och det skulle ju kunna vara en fröjd. Men det är så svårt att bestämma sig. Att fråga maken är ingen idé alls, för beslut är verkligen inte hans starka sida. Han kan stå en halvtimme på ICA för att välja vilken sorts krossad tomat han ska köpa.

Nu väljer jag mellan en massa goda minibufféer. Ska man välja provencesmaker, cypriotiska smaker eller kanske charksmaker? Eller ska jag gå på skördesmakerna, bryggarsmakerna eller de norrländska smakerna.

Just nu lutar det åt steakhousesmaker (peppergrillad fläskfiléspett, rökig BBQ-sås, örtigt vitlökssmör, sallad på majskolvar, mozarella och cocktailtomat, sötpotatis och solrosfrösallad med koriander, bröd och smör) eller globetrottersmaker (marinerad biffrad i tunna skivor med kokos och sesamfrön, spiskumminkryddad Kubakyckling, vitlöksmojo, asiatisk skaldjurssallad med koriander och lime, rosépepparlax med örtfärskost, disonkryddad potatissallad, bröd och smör).

Svårt, svårt. Men det är ju inte varje dag man fyller fyrtio.

Så var de trista nyheterna ute då

Och den ledsna stämningen ligger som en tjock, blöt ullfilt över företaget. Tung, som dimman utanför fönstren.

Udda PR-läge

Jag sitter och förbereder en pressrelease som vi vill ska flyga under radarn. Till skillnad från allt det andra vi gör vill vi alltså inte att denna ska tas upp alls. Motsägelsefullt, eller hur? Nytt för mig åtminstone. Och trist. Man vill ju komma med goda nyheter.

Fjärilar i magen

På lördag drar jag och maken till Washington och New York. Jag har resfeber. Det brukar jag inte ha, men denna gång är den högst påtaglig. Det handlar om att åka ifrån barnen, att komma ihåg allt innan och om bestyr inför både resan och festen jag ser fram emot en vecka efter det att vi kommit hem.

Jag har skrivit en bruksanvisning om Fröken Mindre och Fröken Lite Större till farmor som ska passa barnen. Hon är en redig kvinna, det kommer att gå galant. Men ändå. Pirrigt.

Sju saker

På Radhustankar kan ni läsa sju saker ni inte vet om henne. Jag gör likadant. Lite förströelse så här en grå tisdagmorgon.

1. Jag har gått i täten på högvakten på Svenska flaggans dag, i musikkåren. Iklädd uniform med vita damasker, vit hjälm och hela baletten.
2. Jag har sett alla (säger alla!) avsnitt som någonsin sänts av amerikanska Survivor. Snart sänds den sjuttonde säsongens sjunde avsnitt.
3. Jag har skrivit 2,0 på högskoleprovet.
4. Jag gillar inte att åka tunnelbana. För mycket folk, för nära. Helt politiskt inkorrekt och olämpligt i dessa tider, jag vet.
5. Jag har en våghalsig gen. Finge jag leva om mitt liv så skulle jag dyka mer, klättra mer, skärmflyga mer, åka brantare skidor och rida fler galopper. För då är jag som allra friast och lyckligast. Inte mycket av det i mitt vardagliga liv idag, direkt.
6. Jag har (som min syster så snällt påminde mig om häromdagen) ägnat säkert 5.000 timmar av mitt liv åt att spela skalor.
7. Om jag kunde försörja mig skulle jag sluta med vanligt lönearbete fortare än kvickt.

Less of me

Mitt mål kommer jag inte att nå. Det beror delvis på att jag lyckades gå upp två kilo över sommaren och fick alltså längre att gå till målet, idiotiskt.

Men sju hela kilo har jag nu lyckats göra mig av med! Kanske blir det bara sex kilo fram till 40-årsdagen om jag går upp lite i USA, men jag är ändå nöjd!

Jag får fortsätta traggla mig nedåt sedan. Till skidresan i februari räknar jag med att vara tillbaka på vikt f.b. (före barn). Då har det bara tagit 9,5 år :).

Och till det kommer bättre flås och lite muskler. Härligt för mitt arma, blodtrycksbelastade hjärta!

Sålde två hockeybagar nyss

Det var en kille som köpte dem till sina två tjejer som spelade ringette. Tänk, det hade jag aldrig hört talas om. Någon som känner någon som utövar den sporten?

Två tjejer, sex och åtta år har nu i sin ägo har varsin 180 liter stor hockeybag.

De förtretliga tårarna

Tänk att det ska vara så svårt för tårarna att låta bli att trilla när jag blir arg, berörd och ledsen. Jag skulle prata med fritids om en jobbig grej idag och trots att jag verkligen förberett mig så kom det tårar som jag var tvungen att blinka bort.

Just i det här läget gör det inget, de kan gott se att jag är ledsen och arg.

Men ibland är det så ruskigt olämpligt. Till exempel när man ska prata om något jobbigt och viktigt med chefen. Någon lärde mig en gång att man ska titta upp i taket för att det är fysiskt omöjligt att gråta när man gör det. Men det ser ju å andra sidan lite konstigt ut om man gör det hela tiden, eller hur?

Skum däcksverkstad

Det slår aldrig fel. Varje gång maken ringer för att boka däcksbyte på tjänstebilen, så säger däcksfirman att de hittat ett fel på ett eller flera av hjulen. Vare sig det är sommardäcken eller vinterdäcken. Varje gång; Ska vi byta det?

Snacka om verksamhet. Man frågar kunden, som i 99 fall av 100 är tjänstebilsägare och struntar fullkomligt i företagets extrakostnader, och kunden säger ja. Och sedan säljer man fina, fullt funktionsdugliga däck vidare.

Eller är det jag som är konspiratorisk?

Skrämselhicka av Boomer

Tro mig, jag höll på att skrämmas ihjäl när det visade sig att denna herre flyttat in i vårt hus, och placerat sig precis vid min dator.

Det var tydligen så att Boomer bott på makens jobb, och när de nu byter arbetsplats fick Boomer följa med hem. Vad ska man göra med maken som släpar hem nytt skrot hela tiden?

Nu vet jag. Jag kanske inte behöver maken längre nu, när jag har Boomer?