Ett mått på hur tråkigt man har...

...eller på hur självupptagen man är? Nåväl, jag svarar på en megalång enkät-liknande sak. Bara för ingens skull alls egentligen.

1. Hur gammal är du om fem år? 45.
2. Vem tillbringade du minst två timmar med i dag? Bägge ungarna. Maken, om det nu räknas som tillbringa när man sitter och kollar på Top Design.
3. Hur lång är du? 168 cm.
4. Vilken är den senaste filmen du sett? Uppenbarligen var den inte så minnesvärd att den fastnade, men den dessförinnan var Försoning.
5. Vem ringde du senast? Maken, och undrade var katten han höll hus.
6. Vem ringde dig senast? En god och mycket hjälpsam vän.
7. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Det är egentligen läskigt att ringa folk. Telefonskräck, men jag betvingar den. SMS bara om jag vet att det förväntas. MSN samma, jag ogillar att ta kontakt, men chattar egentligen gärna för jag skriver snabbast. Men jag har väl någon form av kontakthinder, en liten fobi kanske?
10. Vilken ögonfärg har du? Grönbrunmysko är ögonen.
11. När vaknade du i dag? Idag? Klockan fem. Konstaterade att jag nog inte skulle orka gå upp klockan sex så jag ställde om den till halv sju.
12. Vilken är din favoritjulsång? Nu tändas tusen juleljus. Jag sjunger ihjäl barnen varje jul och låtsas att jag är Carola.
13. Vilken är din favoritplats? Allra allra bäst bara för en stund sådär? En solstol på natten på en söderhavsö där stjärnhimlen är nästintill oigenkännelig. Varje dag? Hemma, hemma, hemma.
14. Vilken plats föredrar du minst? Dum fråga. En soptipp i Manila? En öken i Somalia? Ett träsk i Bangladesh?
15. Var tror du att du befinner dig om tio år? Det vet man aldrig, men ett hett tips är Åretruntparadiset.
16. Vad skrämde dig om natten som barn? Otrygghet.
17. Vad fick dig verkligen att skratta senast? En kollega som sade något mycket oväntat och helt sjukt igår.
18. Hur stor är din säng? 180 cm bred.
19. Har du stationär eller bärbar dator? Bägge.
20. Sover du med eller utan kläder på dig? Meh. Vad är detta för frågor?
21. Hur många kuddar har du i sängen? Två.
25. Är du social? Väldigt.
26. Vilken är din favoritglass? Allt som Ben och Jerry någonsin kommit på och någonsin kommer att komma på.
28. Tycker du om kinamat? Njä...
30. Vad dricker du till frukost? Först thé. Sedan kaffe.
32. Kan du spela poker? Tyvärr inte.
34. Är du en beroende människa? Beroende? Av vaddå? Vänner, kärlek och umgänge - ja. Annars har jag klarat mig.
35. Känner du någon med samma födelsedag som din? Jajamänsan.
36. Vill du ha barn? Det räcker fint med dem jag har.
38. Har du någonsin åkt ambulans? Ja, tyvärr. Fast aldrig som patient, bara som medåkare.
39. Föredrar du havet eller en bassäng? Havet.
40. Vad spenderar du helst pengar på? Resor. Och mat.
41. Äger du dyrbara smycken? Diamonds are a girls best friend. Kunde vara fler, dock.
44. Vem är den roligaste människan du känner? En person som jag inte träffar tillräckligt ofta nuförtiden.
45. Sover du med gosedjur? Gosekudde :).
46. Vad har du för ringsignal? Fröken Mindre som sjunger. Men jag måste nog byta. Det känns inte helt... professionellt.
47. Har du kvar klädesplagg från då du var liten? Nej.
48. Hund eller katt? Hund alla gånger. I ett annat liv, en annan tid.
49. Flirtar du mycket? För lite, tror jag.
50. Kan du byta olja på bilen? Absolut inte.
51. Har du fått fortkörningsböter någon gång? Nej.
52. Vilken var den senaste boken du läste? Nattfåk. Nu läser jag något av Åsa Larsson.
53. Den bästa bok du läst? Det går inte att svara på. Men Greven av Montecristo gjorde intryck. Och Borta med Vinden. Men det var läääänge sedan.
54. Prenumererar du på någon veckotidning? Nix. Elle Interiör, men det kostade bara Amex-poäng så det räknas inte.
55. Dansar du i bilen? Ursäkta hur gör man då?
56. Vilken radiostation lyssnade du till senast? P1.
57.Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? En teckning av en häst framifrån. Dottern undrade hur man gör och eftersom det är det enda jag tecknar till perfektion (practise makes perfect) så fick jag excellera för en gångs skull.
58. När var du i kyrkan senast? På kyrklig välsignelse av borgerlig vigsel. Min egen! Men brace yourselves, snart är det dags för säsongens första körfamiljegudstjänster.

Update: Konstigt, min enkät innehöll färre frågor än den på Radhustankar. Men någon måtta får det vara, jag struntar helt enkelt i det.

Ett tecken på lågkonjunktur

För några månader sedan var det ofta knixigt att parkera vid mitt jobb. Vår personalparkering måste nämligen samsas med de lastbilar med släp som kommer med delar till oss och som levererar maskiner från oss. Kom man tidigt på morgnarna så stod det ofta en lastbil prydligt parkerad vid lastkajen. Då hade de kört på natten, ofta från Tjeckien, och chauffören passade på att få lite sömn i förarhytten innan det var dags att köra tillbaka.

Häromdagen kom jag att tänka på att det var länge sedan jag trängdes med någon lastbil. Inte en lastbil så långt ögat når på morgnarna. Någon enstaka kommer det på dagen, det ser ju inte jag - men det är stor skillnad.

Jag slås av dominoeffekten i konjunkturen. Vi köper färre prylar, de som tillverkar prylar behöver färre delar till prylarna, det behövs färre maskiner som tillverkar delar till prylarna, vi tillverkar färre maskiner, det körs färre bilar med maskiner i, lastbilschaufförerna kör färre turer, får sparken och kan i sin tur köpa färre prylar. Cirkeln sluten.

Sunt för jorden, osunt för ekonomin. Komplicerad ekvation.

Morgonmystiskt

Är det inte underligt att rutorna på vår bil är svårare att skrapa på ena sidan? Norrsidan? Varför är det så? Det beror inte på att det är varmare där, eftersom skrapandet sker 06.40 på morgonen då det garanterat inte är någon sol som värmer rutorna.

Apropå skollunch förresten

Det är sannerligen absurt att servera skolbarn som börjar klockan åtta lunch tjugo minuter över tio. När de sedan ska stanna på skolan till halv fem. Sorgligt.

Jag har inte tandläkarskräck

Och inte Fröken Lite Större heller.

Men att sitta där i stolen bredvid när tandläkaren suger, borrar, gräver och bänder i munnen på dottern gör bannemig ont. Och ljuset. Skarpt, folk ser sjuka ut, Fröken Lite Större ser absurd ut med ett par röda solglasögon från åttiotalet för ögonen för att inte bli bländad av lampan (det fanns inte på min tid minsann, solglasögon, då fick man bli bländad).

Men dottern är tapper. Hon har en tandsjukdom, så tändernas emalj vittrar bort, men hon klagar inte. Det borras och lagas och lackas fluor, men hon säger inte ett knyst. Bekymrar sig bara för om bedövningen kommer att hinna gå ur i tid till lunchen. Min lilla hjältinna.

Självkänsla i generna

Åh, om man hade bara ett uns av Fröken Mindres självkänsla. Den där känslan av att man duger och att man är snyggast, bäst och vackrast precis så som man är.

Igår bestämde hon sig för att hon ville klippa sig. Kort. Ja, inte så där kortkort men strax-nedanför-hakan-kort. Då behövde hon nämligen inte borsta sig med borsten så det gjorde ont.

Sagt och gjort. Efter en stunds markerande ifrån mig att när man klippt av kan man inte ångra sig och pedagogiska formuleringar som "det dröjer tills du går i tvåan tills det växt ut igen" vågade hon klippet.

Och jädrar vad hon kände sig snygg! Hon glittrade och sprakade av glädje över sin nya, korta frisyr.

Idag ringde maken när han lämnat henne på skolan. I kapprummet hade det stått en pojke, som generöst kommenterade att hon ju klippt sig och "det var faktiskt snyggare än det var förut". Fröken Mindre svarar fullkomligt självklart och självsäkert. "Jag veeet."

Hallå? Kan man få lite av det där? Lite hallå-här-är-jag-och-jag-är-snyggast-i-världen? Så där har Fröken Lite Större aldrig varit. Hon är mer som mor sin...

Trångt och alldeles otroligt

Det kändes som om halva Stockholm bestämt sig för att gå och se akvarellmålaren Lars Lerin denna sista helg av hans utställning på Waldemarsudde. Kön ringlade sig lång utanför muséet och på parkeringen låg ett os av testosteron när det svors över att någon snodde sista platsen.

Men det var mödan värt. Trots allt folk så var målningarna alldeles speciella. Jag har aldrig sett liknande akvarell. Helt obeskrivligt, så jag ska inte ens försöka. Jag ska definitivt besöka Laxholmen för att se mer så snart jag har möjlighet.

Nätet kan ju aldrig göra bilder som dessa rättvisa, men en liten idé får man om man kollar här. Och tänker sig stooooora pappersark.

När drömmarna vill säga mig något

Inatt blev jag väckt rätt tidigt på natten av en orolig Fröken Mindre som hade drömt en mardröm och ville krypa upp i min säng. Vi låg tätt, tätt och väldigt obekvämt resten av natten.

Som slutade med en riktig mardröm för mig. Jag drömmer inte mardrömmar så där som i filmer - monster, spöken eller katastrofer. Nej, jag drömmer frustrations- och stressdrömmar. Den här gången var det svärmor som skulle hjälpa mig att packa massor av silversmycken som jag fått i gåva, och allt slant ur händerna och under oss var det självklart en trätrall med glipor i. Sedan packade jag inför en mycket brådskande resa tillsammans med maken och fick packa om, vika ihop, ta ut och packa om och om igen för att få sakerna i väskan för att vi inte skulle missa vårt plan.

Precis där blev jag väckt.

What's up now? Vad vill mitt undermedvetna? Jag känner mig inte stressad. Inte medvetet. Men väl overksam, hindrad och seg. Frustrerad. Precis som i drömmen. Som återkommer och återkommer, i olika varianter och versioner på temat. Ofta är det en rörig flygplats där jag går vilse och virrar bort mig och blir senare och senare.

Dags att ägna lite tankemöda åt detta, känner jag.

Drömmardag idag

Just nu drömmer jag om det här (den mest realistiska drömmen eftersom den realiseras på sportlovet) och det här och det här och det här.

Men det är gratis att drömma, eller hur?

Det går mig emot

Allt jag tar mig för (på jobbet) tar stopp.

Det saknas ett lösenord. Jag saknar någon bild. Jag behöver en kollegas input. Det känns som att vada i sirap. Klibb, klibb, klibb.

Dagens Fröken Mindre

Surmulen unge sitter i fårskinnsfåtöljen för att dricka sin morgonvälling.

Frk M: "Blås dig i huvet"
Pappan: "Va?"
Frk M: "Blås dig huvet!"
Pappan: "Jaha. Och vad menar du med det?"
Frk M: "Fråga Frk Lite Större. Jag tror det är ett fult ord."

Ni fattar väl vad det var hon försökte säga?

De svåra frågorna

Mamma, kommer ni att finnas när Fröken Lite Större och jag blir vuxna?

Jag blir tyst. Svarar sedan att det tror och hoppas jag verkligen. Fröken Mindre drar en djup suck av lättnad.

Lilla stumpan.

I Åretruntparadiset finns numera sparmål

Det första är att betala av höstens Eurocard-räkning. Rätt pragmatiskt, och nödvändigt.

Men sedan finns andra mål, som har med resor, viktiga inköp och ren och skär överlevnad att göra.

Så för att ens komma i närheten råder nu köpstopp i Åretruntparadiset.

På listan över saker som inte fått inhandlas men som väcker begär finns redan en tre-fyra prylar jag gärna skulle vilja ha, till exempel en sådan här: http://www.style4it.com/product.asp?p=3516&c=5

Jag har också bestämt för att det får vara slut på uteluncherna. Restaurangen närmast jobbet tar hutlösa 80 spänn för en lunch, och det är helt enkelt för mycket i relation till kvaliteten. Här ätes lådmat. Om det inte är så att det är någon som inte jobbar på min arbetsplats som vill äta lunch med mig, för då gills det inte. Någon måtta får det vara. Utan socialt liv försmäktar människan.

Så. Bäst jag bokar in några luncher.

My precious

Största vinsten med att arbeta hemifrån. Det är det där med kaffet, igen. (Och här skulle det varit bild på vår egen kaffemaskin så klart. Om maken inte hade varit för lat för att tömma kameran på bilder så att den retsamt hade talat om att "Card full". Och säg inte att jag själv kan tömma kameran på bilder. Det skulle jag aldrig någonsin våga. Jag skulle icke bliva förlåten om jag råkade radera makens bilder. Never.)

Siemens får ursäkta, jag snodde en bild på underverket.

Till skänks

I Åretruntparadiset råder ha-fått-gåva-glädje. Vi har nämligen fått (f-å-t-t) en ny soffa. Nja, ny och ny är den kanske inte för den är nog ungefär 25 år gammal, men det spelar ingen roll för den ser ny ut. Ny som soffor kan vara när de stått i hem där ingen äter i soffan, klipper i soffan, målar i soffan, dricker vin i soffan eller gör något annat i soffan heller som soffor icke är konstruerade för. I denna soffa har det finsuttits. Det syns.

Och att soffan är en skinnsoffa bidrar till detta förstås, för så klart har gåvogivaren som den kvalitets- och kvantitetsmedvetne person han är investerat en gång i en mycket dyr soffa med mycket tjockt och blankt skinn.

Den är minimalistisk i formen, stilren och passar så otroligt bra i vårt hus där det mesta har raka kanter och fyrkantiga former. Jag nämnde kvantitet, eller hur? Hurdå, undrar ni. Jo. Soffan rymmer (håll i er nu) åtminstone ELVA sittande personer, om man använder hela soffan som ett U. Unbelievable.

Det finns bara ett aber. Den gamla (nja igen, den är betydligt yngre än den nygamla soffan) soffan vaktas nu som en hök. Av Fröken Lite Större. "Vad ska ni göra med den andra soffan?" var det första hon frågade när maken häromdagen började bära in den nya i vardagsrummet. "Ni ska väl inte SLÄNGA den?"

Så det får vi inte göra. Vi lär inte få sälja heller, om det nu går med tanke på allt det där (se ovan) som gjorts i soffan och som nu lämnat spår i klädsen. Vi får ställa den i karantän i ett rum där den inte ryms alls tills dess dottern kommit över chocken. Om vi bara får in den där, det är långt ifrån säkert, den är nämligen 120 djup, rätt hög och ganska lång. En smal dörr gör det hela inte lättare alls.

En del böcker läser man fortare än andra

Helt enkelt för att de är bättre. Trots att jag försöker bromsa upp läsandet för att dra ut på njutningen, så far ögonen framåt, framåt över bokstäverna. Kan inte vänta.

Igår kväll klockan tio började jag läsa Nattfåk av Johan Theorin. Ögonen föll ihop så jag läste nog inte mer än en halvtimme eller så på kvällen. Men för en halvtimme sedan var den utläst. Sträckläst på morgonkulan alltså.

Spöklik och intensiv drar historien på som ett godståg med trasiga bromsar. Boken tuffar på ett rasande tempo och det är omöjligt att lägga ifrån sig den. Nu känns det så där tomt som det bara gör när man avslutat en riktig läsupplevelse. Och Skumtimmen, hans första bok, har jag redan läst.

Ack, att man ska behöva vänta på nästa bok av Johan Theorin. Jag rekommenderar den. Nattfåk, alltså.

Nya brillor åt Fröken Mindre

Idag bedömde ögondoktorn att lilla fröken behövde förnya sina glasögon. Maken åkte direkt till Specsavers, där de säljer två glasögon för cirka tusenlappen för barn. Väl i butiken ringer han och låter desperat. De försöker då (rätt diskret, men ändå...) sälja på honom ett par för 4.000 i stället. Lite enkel matematik säger att vi kan köpa åtta par glasögon för priset av ett sådant med de där specialglasen med repförstärkning och sådant. I telefon bestämmer vi oss för att det så klart är bättre. Vi har dessutom tidigare bestämt att eftersom glasögonen har en tendens att strula, gå sönder och bli inlämnade så måste vi ha två par som hon kan byta mellan.

Men man ser hur de försöker sig på att trixa till det så ingen ska köpa deras billiga glas, utan välja dyrare. Försäkringen däremot var rätt prisvärd, 125 kronor för bägge bågarna och det kan det ju vara värt om hon drullar till det.

Nå, nu får Fröken Mindre två snygga bågar för det facila priset av 1.100 kronor. Det ena paret fick hon välja själv - intensivt lila - och det andra valde fadern - mer diskret.

8.000 för lite i lön

Det satt som en smäck denna månad att lönekontoret förutom att dra 20% på min lön så det blir en helt korrekt 80%-lön också lyckats dra tjänstledighet för alla dagar jag varit ledig. Och inte bara i december utan från oktober och framåt, en dag i veckan.

Finfint när man ska betala en svindyr eurocardräkning från ett härligt bröllop och en usa-resa. Jag kan säga att vi inte direkt badar i pengar. Som tur var är lönetösen en tjänstvillig och glad sådan, och hon lovade pengar inom ett par dagar. Vi får la' hoppas på det.

Gott nytt år med Stefan Eriksson matstudio

I år bröt vi en tradition. Vi har varje år i många år lagat god mat på nyårsafton med våra goda vänner från staden en bit bort. I år var deras slut på 2008 särdeles tungt och stressen dämpade firarlusten och orken. När så mailet från Radhustankar med tips om nyårscatering damp ned i inboxen var det som hittat. Stefan Eriksson matstudio erbjöd nyårsmeny som lät fantastiskt god. Och det var den. Och allt var utsökt genomfört. Från hämtandet (vi hämtade, fick gott kaffe och underbara småkakor och alldeles extrafin julmust till barnen, jämte både skriftliga och muntliga instruktioner) till paketeringen (allt prydligt märkt och snyggt förpackat) till själva tillagandet (man kunde inte göra fel, så enkelt var det).

Smakerna var väl avvägda, råvarorna de bästa, mängden helt rätt och menyn sammantaget delikat. Och känslan av oerhörd lyx är svårslagen. Att vintipsen från Stefan Eriksson matstudio var perfekta gjorde det hela inte ett spår sämre. Detta gör vi garanterat om. Inte varje nyår kanske, men vi kommer definitivt att unna oss guldkant på nyårsafton igen!

Här förbereder maken förrätten. Färdiga påsar att spritsa ur. Förrätten var inkokt & skalad hummer, räkor, krabba, röding & musslor från Västkusten, skaldjursdressing, äppelcrème, citron & selleri, surdegsbröd & ekologiskt smör.



Så här såg det ut när det var färdigt.



Här lägger vi upp huvudrätten, oxfilé, rödvinssky, vispat tryffelsmör, gotländska rotfrukter & mandelpotatiscrème. Alldeles ljuvligt.



...och det färdiga resultatet. Synd man inte är matfotograf.



Efterrätten var det bara att ta fram ur kylen, snyggt upplagd redan i likaledes snygga glas. Nu bjöds på chokladcrème, hasselnötskola, syrlig nougat, kryddiga päron & småkakor ”confetti" i en otroligt söt liten påse vid sidan av.

Ja, jag har haft jullov

Och det har varit det mest pyjamasskrotande, sovmorniga, nattsuddande och göraingentingiga jullov jag någonsin haft.

Detta jullov har jag vänt uppochned på en av mina principer. Jag har tidigare varit världsbäst på att koppla av först när jag plockat undan, förberett maten, varit ute och hurtat och sett till att allmän ordning råder. Det slutade jag med strax innan jul. Jag har i stället kopplat av först och sedan satt igång med det andra. Tillåtit mig att först ha pyjamasen på tills det kändes avigt. Tillåtit mig att läsa en stund och sedan diska. Tillåtit mig att först ta ett avkopplande bad och sedan fixa middag. Tidigare flängde, svängde och for jag runt så att när det väl blev dags för själva avkopplandet så fanns det ingen tid. Och jag blev tröttare och tröttare.

Det här sättet är så oändligt mycket skönare. Nu börjar vardagen, men sannerligen. Jag är utvilad.