Självkänsla i generna

Åh, om man hade bara ett uns av Fröken Mindres självkänsla. Den där känslan av att man duger och att man är snyggast, bäst och vackrast precis så som man är.

Igår bestämde hon sig för att hon ville klippa sig. Kort. Ja, inte så där kortkort men strax-nedanför-hakan-kort. Då behövde hon nämligen inte borsta sig med borsten så det gjorde ont.

Sagt och gjort. Efter en stunds markerande ifrån mig att när man klippt av kan man inte ångra sig och pedagogiska formuleringar som "det dröjer tills du går i tvåan tills det växt ut igen" vågade hon klippet.

Och jädrar vad hon kände sig snygg! Hon glittrade och sprakade av glädje över sin nya, korta frisyr.

Idag ringde maken när han lämnat henne på skolan. I kapprummet hade det stått en pojke, som generöst kommenterade att hon ju klippt sig och "det var faktiskt snyggare än det var förut". Fröken Mindre svarar fullkomligt självklart och självsäkert. "Jag veeet."

Hallå? Kan man få lite av det där? Lite hallå-här-är-jag-och-jag-är-snyggast-i-världen? Så där har Fröken Lite Större aldrig varit. Hon är mer som mor sin...