Och inte Fröken Lite Större heller.
Men att sitta där i stolen bredvid när tandläkaren suger, borrar, gräver och bänder i munnen på dottern gör bannemig ont. Och ljuset. Skarpt, folk ser sjuka ut, Fröken Lite Större ser absurd ut med ett par röda solglasögon från åttiotalet för ögonen för att inte bli bländad av lampan (det fanns inte på min tid minsann, solglasögon, då fick man bli bländad).
Men dottern är tapper. Hon har en tandsjukdom, så tändernas emalj vittrar bort, men hon klagar inte. Det borras och lagas och lackas fluor, men hon säger inte ett knyst. Bekymrar sig bara för om bedövningen kommer att hinna gå ur i tid till lunchen. Min lilla hjältinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar