Nå, men hur går det nu då? Med skolan?
Jotack, det går efter omständigheterna bara bra. Fröken Mindre tycker än så länge att det mesta är kul. Det är väl på något sätt bara att acceptera att hennes kynne är i grunden bekymmersfritt. När någon tilltalar henne och hon inte förstår så ler hon och rycker på axlarna. Hon svarar efter bästa förmåga, och blir det fel så blir det fel, inte mer med det. Och hon är ju sju år och skolan ställer inte några högre krav på henne ännu. Hon kommer också hem med nyvunna franskakunskaper och det är så sött.
Fröken Lite Större har det förstås tuffare. De har två timmar matte om dagen och de ligger en bit före. Min bedömning är att hon kommer att kunna hämta igen det men själv är hon förstås lite osäker. Igår hade de dock haft franskalektion och då strålade hon som en sol, för hon inser att franskan är inte helt välbekant för de andra barnen heller och det känns förstås bättre då. Ett litet hjärta hade hon ritat vid franskan i schemat.
Rasterna är korta och de arbetar hårt. Lunchen var svår att hinna med att äta, men när man lär sig det så äter man fortare och det går det också. Fröken Lite Större har börjat småsnacka med en flicka och verkar glad över det. Förresten tror jag också att hon har en beundrare. Åtminstone är det en liten kille som är mycket noga med att säga "Hi" och "Bye". Men det är klart, som enda blondin i klassens i övrigt helt svarthåriga barnaskara så sticker hon ju ut.
De är mina absoluta idoler, mina flickor.
Till sist. Släkt och vänner, brace yourselves. Fröken Mindre, familjens språköra, kommer att komma hem med en accent som kommer att få den mest hårdhudade att rysa. Ya'll have now been warned.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar