Det började redan igår kväll, efter den tre dagar långa helgen. Fröken Lite Större hade ont i nacken. Och frös. Kände sig konstig. Imorse fortsatte det. Frös. Hade ont. Ingen feber - temperaturen var normal, jag kollade. Huvudvärkstabletter i väskan.
Precis när vi skulle gå tog det stopp. Hon blev till en stor pöl av hopplöshet på hallgolvet. Vi gick till skolan och hon lutade sig mot mig och klamrade sig fast som om det var storm och jag var en stadig fura. Till slut blev jag tvungen att lämna en storgråtande Fröken Lite Större vid skolan. Jag grät jag också, försökte att göra som jag blivit lärd och titta upp i skyn så att det skulle stoppa, men det gick inte. Jag hoppas så innerligt att hon blir sedd idag, min flicka, så hon slipper gråta ensam.
När jag vände ryggen till skolbyggnaden började jag hulka. Med tårar som gardin för omvärlden gick jag genom Westmount Park. Önskade mig hett ett par solglasögon och försökte stirra ned i marken.
Kan någon påminna mig om varför vi gjorde det här?
Precis när vi skulle gå tog det stopp. Hon blev till en stor pöl av hopplöshet på hallgolvet. Vi gick till skolan och hon lutade sig mot mig och klamrade sig fast som om det var storm och jag var en stadig fura. Till slut blev jag tvungen att lämna en storgråtande Fröken Lite Större vid skolan. Jag grät jag också, försökte att göra som jag blivit lärd och titta upp i skyn så att det skulle stoppa, men det gick inte. Jag hoppas så innerligt att hon blir sedd idag, min flicka, så hon slipper gråta ensam.
När jag vände ryggen till skolbyggnaden började jag hulka. Med tårar som gardin för omvärlden gick jag genom Westmount Park. Önskade mig hett ett par solglasögon och försökte stirra ned i marken.
Kan någon påminna mig om varför vi gjorde det här?
7 kommentarer:
Ja det är inte lätt detta med ett nytt land. Jag håller all tummar och tår för att det ska gå bra för er och att tjejjerna ska hitta sin plats i tillvaron på skolan och trivas. Man blir så ledsen i själen och förtvivlad när barnen inte mår bra. Men ni är tuffing och kommer att klara detta är jag helt säker på.
Å åååååå, tårögd skickar jag styrkekramar till er. Ni klarar det, ni fixar det. Det är tungt tungt nu, men ni klarar det och det kommer bli bättre och bra! Men när ens barn mår dåligt, herregud vad det smärtar i själen! Ta en dag i taget och är det för länge ta en timme i taget och tänk inte att det här är två år utan tänk en dag till... Kanske Stella kan bli hjälpt av det nu i början? Det var i alla fall så jag tänkte i afrika och ibland var jag nere på bara en minut i taget till och med, men även minuterna går ju och man tar sig igenom det. Vet inte om det här var till någon hjälp, men mina tankar är hos er! KRAMAR.
Tack Peter! Tack Mia! Ja, det går alldeles säkert, men man undrar ju ibland så klart över sina val... Och Mia, det är ett mycket bra råd du ger. En dag i taget är precis vad jag säger till henne, försöker att inte oroa i förväg. Men - man kan glädja sig över att den lilla är glad och nöjd!
Å jag förstår hur det känns, det gör så ONT i hjärtat (går igenom ung likadant just nu eftersom vi flyttat - dock ej till ett annat land...).
Men jag tröstar mig med att barnen (o vi) blir starka, utveckling gör ont...det tar bara lite tid.
Kram på dig, Annica
Annica - du har så rätt. Det är ju sällan här i livet man får något gratis utan det brukar ju kosta när man ska nå något positivt.
Åh stackars Fröken Större! Och stackars dig. Du ska se att det blir bättre snart när hon behärskar språket bättre och när hon blir van vid hur allt går till. Ta en dag i taget!!!
KRAM,
Anna
Anna - tack för dina komentarer, det gick mycket bättre idag!
Skicka en kommentar