Och nu var det Coop!

Och de vill ge mig "ett försprång i födelsedagsfirandet" genom att skänka ett paket rökt eller gravad lax. Man tackar :).

Språkgranskning över natten

Min partner gällande språkgranskning finns i Australien. Hon är en ruskigt effektiv och trevlig (ja, åtminstone mailledes) tjej som för oss har den extremt stora fördelen att hon sitter där hon sitter. Det är nämligen så att nästan allt hon granskar åt mig är tillbaka i min inkorg rättat och klart morgonen efter det att jag skickat det. Tidsskillnaden åstadkommer detta magiska. Och mailen, så klart.

Hjälp. Jag har förvandlats till en floskelgenerator.

Det har sina sidor att jobba med marknadskommunikation. Här; Några utdrag ur mitt senaste alster (editorial till kundtidning):

"ökad försäljning"
"tagits emot mycket väl av marknaden"
"flexibilitet"
"bevisat sin plats där konkurrenterna går bet"
"unik kombination"
"ytterligare höjer nivån"
"arbetar kontinuerligt med"
"tagit stora kliv framåt"
"på en konkurrensutsatt marknad"
"spela en viktig roll"
"rustade för att möta framtiden"

Och det är inte översatt till engelska ännu. Tro mig, det kommer att bli ännu värre.

Lovely, indeed

Någon har bjudit mig (okej, maken också) på middag ikväll. Får man fresta? Eller vad sägs om:

• crostini med rökt lax och pepparrot
• helstekt rådjursytterfilé med svartvinbärssås, palsternackspuré, apelsinmarinerade morötter och glacerade smålökar
• chokladmousse

På mig ankommer att välja därtill lämpligt vin. Sämre förpliktelser kan man ju ha. Alldeles extra mycket så eftersom de små monstren sover borta. Nå, det allra minsta monstret kommer att vara närvarande men fyra vuxna på en ettåring är ju rena barnleken. Hon är ju dessutom inte ens min, så visar hon sig från sin lite mindre jättegoa sida så kan jag lämna henne tillbaka till mamma :-).

Obehagliga mobilstörningar

Alltså, kan någon förklara för mig varför det kommer ett sådant där mobilstörningsljud (ja, ni vet det där pam-pada-bam-pada-bam...) från datorns högtalare bara för att mina mobiler ligger bredvid den? Och så tror jag att det ska ringa hela tiden och så gör det inte det. Mäkta frustrerande. Extra mycket så eftersom det är så tyst här hemma och mobilen gott kunde ringa.

Tänk förresten, i augusti och september blev jag på tjänstemobilen fullkomligt nerringd av säljare. Nu verkar de ha lagt av hela högen. Ger de upp så lätt när det blir lågkonjunktur? Det borde ju rimligen vara tvärtom?

Nätverkstjänster för riktigt små företag?

Kom ihåg, govänner bloggläsare, att min käre make inte bara är tekniknörd på hemmaplan utan också värsta billiga fixaren av nätverkstjänster, medialösningar och allehanda programmeringshack i sin egna firma.

Han är inte så bra på att marknadsföra sig, maken - men han är svår att slå på fingrarna när det gäller att få till fungerande it-lösningar för det lilla familjeföretaget eller den lata med teknik- och medieintresserade lilla familjen. Most bang for the buck är hans mantra.

Han har en - mycket trogen och mycket nöjd och glad - kund. Men det skadar inte med fler. Hur når man nu denna stjärna? Inte alls, just nu. Men en mailadress ska jag nog kunna fixa till intresserade själar, snart :).

Allt på en liten sticka

När vi reste på långresa hela familjen för snart två år sedan hade vi hela vårt datorstöd på en liten sticka. Alldeles eminent sätt att kolla mailen, surfa på webben, msn:a, skype:a och spara dokument utan att lämna minsta spår på de virusnedlusade internetcaféerna.

Nu har jag bestämt mig för att det är min väg även framöver. Maken - älskade tekniknörd - har gjort i ordning en ny sticka till mig. Med Firefox portable, Thunderbird portable och Pidgin portable (eller något liknande...). Någon slags ordbehandlare knödde han in också. Och så har han sett till så alla mina (privata) mail tankas ned till denna sticka så jag alltid har tillgång till hela mailboxen, och dessutom gjort backuplösningen simpel. Puss på dig, make.

Hädanefter kommer jag att blogga från den portabla stickan. Slutsurfat på jobbets dator alltså. Åtminstone i så måtto att de kan se det =).

Ica vet hur en slipsten ska dras

Jag fyller snart jämnt. Det vet ICA.

Hur jag vet det?

Jo, idag skickade de ett presentkort på en gräddtårta. Och sannerligen, jag är en lättledd konsument, och blir jätteglad.

Det finns trots allt fördelar med personlig elektronisk marknadsföring. Storebror ser dig. Och att du fyller år.

Kanske läge att jobba hemifrån på fredag?

För det är ju inte så att vinterdäcken hunnit åka på direkt. Med tanke på att de åkte av i slutet av maj. Vi har inte bråttom här i Åretruntparadiset.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3652416.ab

Oj, vad kollegan har lärt sig mycket nytt idag

Idag har vi haft Åretruntparadisets lilla webbskola här på jobbet. Kollegan har lärt sig vad en RSS är. Och fått se hur en RSS-läsare kan se ut.

Hon utbrast förtjust efter en liten genomgång:

"Åh, så det är det den där lilla gula saken betyder som jag ser däruppe vid webbadressen!"

...varpå intresset snabbt vändes från den där lilla gula saken till rubriken om att Carolina Klüft är skadad.

Nå, vi har olika fokus helt enkelt. Om jag är sportanalfabet så finns det andra som är webbanalfabeter, sanna mina ord.

Fler med jetlag?

Igår kväll var jag ensam hemma. Lugnt och skönt och jag tänkte titta på teve en stund och få bestämma helt själv över fjärrkontrollen. Trodde jag. Efter cirka en kvart började ögonen klippa och klockan var inte ens halv nio. En kvart senare gav jag upp och somnade alltså ungefär klockan tjugo minuter i nio.

Imorse var jag så klart klarvaken hyfsat tidigt.

Men, men - det är skönt. Flickorna fick god tid på sig imorse och eftersom det är höstlov finns inga skarpa deadlines vid lämningen.

Det jag undrar är bara hur det ska gå när jag åker till USA om en dryg vecka. Om jag har så här svårt att klara av en timmes jet lag, vad kommer att hända när det handlar om sex timmar? Jag gissar att jag och maken kommer att vara morgonpigga.

Somliga är av naturen mer ambitiösa

Fröken Lite Större blev medbjuden att följa med en inrest kompis med vidhängande mamma idag. Underbart för henne att få en härlig dag med dem. Deras schema är späckat:

Klockan tio avlämnade jag dottern på Tekniska. Där skulle de se på en film och gå på muséet. Sedan åt de lunch på Kaknästornet. Efter det begav de sig till Naturhistoriska där de gick på muséet först och sedan ska de gå på Cosmonova.

Och nu ringde mamman just och bjöd med mig och Fröken Mindre för att äta hemlagad pizza hos en släkting till dem senare ikväll.

Gissa om dottern kommer att somna i bilen på vägen hem? Undrar bara hur jag ska hålla mig vaken...

Det kom kuvert från Banco fonder idag

I sann anda av förnekelse så tänker jag för första gången någonsin inte öppna dem alls.

Vinterhostan är här

Så jag känner mig lite zombielik idag. Redan igår kväll började hackhostan. Fram med bricanylen och pulmicorten illa kvickt. Fröken Mindre suger girigt i sig, men det hann inte riktigt verka. Hon hostade. Och hostade. Och hostade. Och hostade.

Till slut var jag tvungen att göra som jag brukar och tog upp henne i soffan där hon fick sova sittande tills djupsömnen satte in. Då går hon att lägga, men hon fick ligga i makens säng bredvid mig. På det sättet kan jag medicinera henne när det kommer tillbaka under natten, för det gör det alltid. Host. Host. Host.

Sedan följde liten överdosering av Bricanyl, så hon började darra lite i kroppen. Dricka vatten. Ny nässpray. Sova nära, nära. Jag flyttar henne åt sidan. Hon flyttar tillbaka.

Upprepa tio gånger. Då har ni min natt.

Vid fyratiden protesterade hon ljudligt: Det är ju inte mysigt när du vänder ryggen till, mamma. Nähä. Host. Host. Host.

Vid femtiden höjs rösten och hon säger plötsligt klarvaken: Mamma, på Skansen har de mumier. Nej, oj... Lemurer. Man får gå in till dem.

Åhå. Aldrig har espressomaskinen känts mer motiverad än nu. Men som tur är har jag lärt mig att man inte dör av att vara trött, inte ens av att vara dödstrött.

Herregud vad jag fryser

En dag på Skansen med enbart uteaktiviteter vid den här årstiden gör att jag nu sitter och värmer mig med raggsockor, tredubbla tröjor och en tjock sjal. Fingrarna är stelfrusna, trots att jag var hyfsat varmt klädd.

Höjdpunkten på Skansen? Jo, för sexåringarna var det helt klart ponnyridningen. Och lemurerna. Fröken Mindre har längtat efter hästarna i veckor. Det är bara att inse; Det går inte att hålla emot längre. Får hon inte börja på "hästskola" snart så kommer hon att tjata sönder mina öron. Som den hästtjej jag är i själv och hjärta så är jag förskräckligt medveten om att de gott kan bli lite större när de börjar. Men nu får jag lov att ge upp.

Knaperi, knaperi knus

Det är någon som knaprar på mitt hus!

Jag ska bara berätta något som inte är trevligt. Det är inte trevligt att vakna på natten (trots öronproppar i öronen) av att det är något som knaprar. Högt och ljudligt. Med resonans. Det kändes som om någon satt under sängen och åt på något som knastrade ordentligt. Typ trägolvet. Troligen har vi råttor i huset. Frågan är var? Väggarna? Golvet? Taket?

Nå, så länge de inte:
1) dör och ligger och ruttnar
2) springer runt i tvättstugan eller i förråden
så är det lugnt.

Tro mig, jag har redan upplevt bägge ovanstående.

Men nu är det nog ändå dags att ringa till Anticimex.

Säger som Dora

Jag gjorde det, jag gjorde det, jag gjorde det - jaaa. I did it, I did it, I did it, yeah....

Och varför är man så satans osäker på sig själv

Artikeln jag skrev gick ju fort. Jag skickade den till sakkunskapen för granskning, och tänkte att hon får väl läsa även om jag såg det som ett utkast som var i grövsta laget. Men icke. Hon är tvärnöjd. Citerar:

"Superbra! Jag har lagt till lite förslag på ändringar, men kärnan i det du skriver är superbra och tydligt!"

Jag måste, måste, måste bli bättre på att lita på min egen förmåga att få till det och att vara nöjd med det jag gör för det är sannerligen good enough.

Men. Jag. Skulle. Ju. Sluta. Blogga.

Over and out.l

Åkej, jag tar väl och kavlar upp ärmarna

Ska se om jag kan slå rekord och klämma en artikel till idag. Mässnytt från Företaget. Låter skoj, va? Men vi har snygga bilder från mässorna så det ska nog gå att klämma fram lite floskler som funkar med bilderna. Det borde jag hinna på sista timmen den här dagen. Om jag bara slutar blogga och... sätter igång. Så var det, ja.

Det där med att jobba

Jag är en trögjobbad person. Jag kan sitta och skjuta upp starten på en arbetsuppgift i timmar. Tänka att snart ska jag. Alldeles strax ska jag. Men jag ska bara.

Men sedan när jag sätter igång måste jag säga att det går svindlande snabbt. Det säger bara svisch så är det där jobbiga gjort. Jag skriver artiklar på rekordtid när jag väl sätter igång, jag lovar. Det finns ingen som slår mig. När jag väl sätter igång, alltså - sade jag det?

Idag till exempel skrev jag en artikel som jag skjutit på i veckor. Bara att komma till skott och boka in intervjun med själva sakkunskapen tog sin modiga tid. Den gjorde jag igår, och nu väntade jag hela förmiddagen på att sätta igång, och jobbet som säkert kunde tagit en annan person ett par dagar (nå, en långsam person) tog en timme. Knappt.

Nöjd med det, alltså. Men det är ju så jobbigt innan jag kommer dit. Jag önskar hett och intensivt att den där startprocessen var kortare.Tänk så otroligt mycket jag skulle åstadkomma då. Om jag höll det tempot hela tiden, eller åtminstone halva dagarna så skulle jag kunna vara ruskigt effektiv. Och så får jag så dåligt samvete av det här skjutauppandet.

Varför kan man aldrig vara nöjd för.

Fröken Mindre om köttproduktion

Fröken Mindre har varit på besök på bondgården.

Fröken Mindre: Pappa, förut hade de grisar på bondgården.
Fadern: Jaha...
Fröken Mindre: Men nu är de slaktade.
Fadern: Mhm...
Fröken Mindre (mumlar för sig själv): ...så nu har dom limpa så dom klarar sig...

Tajmingen var väl sådär

Mina lediga måndagar började nästan exakt samtidigt som fonderna störtdök och räntorna gick upp. Vi får väl se hur länge familjen Åretruntparadis har råd.

Men. Det är. Ack.Så.Skönt.

Måndagarna är ljuvliga. Ingen stress. Ro. Lugn att färdigställa det annars så stressiga. Möjlighet att sova middag om man vill det (inte så att jag gjort det men bara tanken). Ledighet inte för att hämta barnen eller laga middag eller handla eller så utan bara för MIG.

Maken är dessutom en glimrande pärla, och deklarerade igår att om jag städar och fixar och donar på den lediga dagen så är det sannerligen inget som han begär. För hans del får huset se ut exakt som han lämnade det på morgonen och han bryr sig inte om vad jag hinner med, utan bara om hur jag mår.

Så småningom ska jag träna, både kropp och mindfulness på dessa måndagar, och använda dem för fortsatt personlig utveckling. Men jag har prioriterat att bara vara de två dagar som hittills varit. Och det är ju det som mindfulness egentligen handlar om.

Härligt.

Jag försökte returnera skolfoton idag

För ärligt talat, de blev inte jättebra. Hon ser liksom lite... black ut... Blek om nosen. Fast glad, och söt förstås - men mer för att hon är min dotter om ni förstår hur jag menar. Jag pratar om Fröken Mindre förresten, pratkvarnen och gullvippan med de röda glasögonen.

Men se, det gick icke. Jodå, inte för att skolfotoföretaget eller maken eller någon annan nära berörd hade något emot det. Men det hade kollegan mittemot. När hon fick se att jag tänkte skicka tillbaka dem så tog hon fram den mest indignerade rösten.

"Ska du säga det sedan? Att hon inte blev så bra på bilderna så du skickade tillbaka dem? Hur ska det låta? Det finns bilder på henne från alla år men inte från sexårs för hon såg inte så bra ut?"

Och okej. Mammaskulden lade sig som ett grått moln över axeln och jag tänker att hon är ju rätt söt ändå, blek men ändå jättesöt och go och bara min. Och dessutom väldigt lik mig, får jag tillstå.

Aj keep.

Söndagsutflykt i Åretruntparadiset

Familjen har ny kamera. Inte för att jag får röra den så där vidare värst mycket för den har suttit ihop med maken på något sätt.

Jag lyckades dock stjäla den och ta några bilder i söndags, då familjen var på utflykt i närområdet. Härligt höstigt, eller hur?

Det var tillochmed så att man fick lite färg på nosen.

Det finns folk av alla sorter

Jag måste bara bjuda på en tråd jag råkade på på ett forum häromdagen. Temat för dagen; Bröllopsinköp.

Trådstartaren:
Första inköpet färdigt!
Ha ha...jag har gjort mitt första inköp till bröllopsfesten, toalettpapper!! Men det var inget åttapack ifrån Coop utan åtta vackra rullar med brudpar på.
Dyrt men absolut värt att lägga några kronor på en kul detalj.

Svararen:
kul med detaljer även om jag inte köpte just sånt papper men vara lite sugen på ica vanliga för det har hjärtan men jag blånekar om nån frågar hoppas det är vanliga toapappershållare där du ska ha festen nu då och inte sådana här stora rullar som dom satt in på flera ställen..hört om flera som råkat ut för det nämligen dom ställde papperen på handfatet vilket också fungerar men tar bort lite av iden

Trådstartaren:
*S* Ja, det får vi verkligen hoppas, så långt tänkte jag inte. Nåja, det ordnar sig nog.

Hallå?! Menar de på fullt allvar att de tycker att det är ok att torka sig med brudparet i rumpan?! Det var nog faktiskt det fånigaste och dummaste jag sett på bra länge. Jag ser framför mig hur de går och pillar loss toapapperet ur hållarna vid festlokalen för att byta dem mot de svindyra med brudpar på. Som folk ska använda till ni-vet-vad?!

Och sedan skrivs det i tidningarna om att bröllop blir dyra. Tacka sjutton för det.

Kasst, Gjensidige!

Här sitter jag och väntar. Och hummar. Och bloggar lite. Vad jag väntar på? Jo, Gjensidige (Tennant) och deras Live Support. Jag trodde själva idén med en chatt på webbplatsen var att man skulle få svar direkt. Inte att man skulle behöva vänta i en kvart. Då går det oerhört mycket fortare att få svar i deras telefonkundtjänst. Uselt, Gjensidige. Och min förfrågan rör en potentiell nyteckning av försäkring, vilket gör det hela ännu konstigare. Att de har tekniska problem syns väl på bilden ovan (tecknen), och det är ju heller inte så kul för mig som kund. Ska nog ta mig en funderare på den där försäkringen, Gjensidige.

Update: Jag fick svar, men inte förrän jag skrivit en ilsken kommentar om att jag hade väntat länge nog. De hade inte sett min fråga, något var väl tekniskt krångligt tänker jag. Men det spelar ingen roll, så tålmodiga som jag är nog få kunder...

Bakslug?

Jag råkade på en sida som beskrev mitt stjärntecken; Skorpionen.
Och fick finna mig i att bli beskriven som bland annat bakslug och intensiv. Vad tror ni gott folk? Ligger det något i detta? Själv känner jag bara igen mig delvis. Jag är till exempel (numera) inte svartsjuk. Men självklart utåtriktad och intelligent :). Varför är det förresten så att skorpionkvinnan tydligen är "bakslug" medan skorpionmannen är "smart". Skorpionkvinnan är "destruktiv" medan skorpionmannen "kämpar till slutet".

Se själva:

Allmänt: För skorpionen finns inget mitt emellan, bara antingen eller. Han älskar och hatar med samma glöd. Han är analytisk, skarpsint och genomskådar allt och alla. Skorpionen tål inga hemligheter om det inte är hans egna. Skorpionen avslöjar aldrig sig själv men kan heller inte ljuga. Skorpionen grubblar ständigt på de stora livsfrågorna och forskar och går till botten med varje problem. Skorpionen passar ihop med: Kräftan och Fiskarna.

Skorpionkvinnan är känslomässig, intensiv och bakslug. Hennes humör pendlar hela tiden och hon kan ibland vara mycket destruktiv. När hon känner sig hotad blir hon farlig och försvarar sig med sin giftgadd. En Skorpionkvinna är oerhört svartsjuk och glömmer aldrig vad som hänt. Om någon sårat henne och hon är på krigsstigen är det bäst att hålla sig undan. Skorpionen är utåtriktad, intelligent och har ett högt utvecklad intuition. När hon väl har var valt en partner är hon honom trogen och när det gäller vänskapen är hon väldigt lojal.

Skorpionmannen är oberäknerlig och smart. Han glömmer aldrig en oförrätt, men minns varje vänlig gest. Att ge upp existerar inte i Skorpionmannens liv och om det blir strid kämpar han till slutet. Det går inte att lura en Skorpionman, varken på pengar eller kärlek. Han genomskådar varje försök att komma åt honom och hans hämnd blir skoningslös. Med koncentation och energi sätter han sig in i varje utmaning som intresserar honom. Det skall vara med passion annars får det vara.

Nu känns det skönt att jag flyttade pengarna från Kaupthing

Flyttade ju mitt långtidssparande för en dryg vecka sedan för att det inte kändes tryggt med den isländska banken Kaupthing. Jag var tydligen inte ensam, för nu är Kaupthings aktie handelsstoppad. Jag brukar inte skryta med det, men denna gång är jag glad att jag följde strömmen. Det känns ack så skönt. Det känns som om jag har roligare saker för mig än att bråka med den isländska insättningsgarantin.

Att våga be om något

Ibland måste man våga be om något som man vill djupt in i själen. För man har kommit på att man verkligen vill det. Att det är viktigt, riktigt viktigt. Våga fråga om något som känns ouoppnåeligt och oerhört. Ta risken att bli avvisad. Nekad. Stoppad.

För mig som sällan grävt allra djupast i vad jag vill och måste är det otäckt att be och fråga. Lättare att kompromissa bort, förhandla ner. Tänka att inte ska väl lilla jag. Men nu har jag öppnat dammluckorna. Och tänk, jag fick. Faktiskt fick jag. Och det är stort. Så stort och riktigt.

En liten pladdermaja

Vi är inte tystlåtna i vår familj. Det kan man inte säga. Men guldmedaljören i snacksalighet den tar Fröken Mindre hem med marginal.

Jag lovar att imorse när vi gick i skolbussen var hon inte tyst så mycket som tio sekunder i sträck. Stackars klasskamrater, de måste få skavsår i öronen.

Herreminje.

Vandrande skolbuss i Åretruntparadiset

Idag avgick en vandrande skolbuss för första gången från den lilla vändplanen utanför Åretruntparadiset.

Klockan kvart i åtta var chauffören (undertecknad) och Fröken Mindre påklädda och klara och stod vid samlingsplatsen för att ta emot fyra andra små förskoleklassare. De droppade in en efter en och bussen avgick som planerat mot skolan och tog 25 minuter på sig att nå sin ändhållplats - kapprummet i skolan.

Möjligen fick man skynda på de som gick sist i bussen litegrann och möjligen fick man tysta pladderkvarnen som gick i mitten (Fröken Mindre), men vi kom fram i tid och barnen var pigga och glada. Vilken höjdare!

Ännu bättre blir det ju veckans övriga dagar då vi faktiskt helt och hållet slipper lämna utan bara kan öppna vår egen dörr och släppa ut fröken Mindre och vinka adjö. Det är nämligen tänkt att vi som föräldrar tar en dag i veckan för att "köra" bussen.

Fem bilar mindre utanför skolan och fem pigga barn till skolan. Kan det bli bättre?

OK, jag inser att det kan bli sämre. Det kan ösregna, snålblåsa och småsnöa. Men den dagen, den sorgen.

Ledig idag!

Från och med denna vecka jobbar jag 80%. Det kan ju tyckas smått idiotiskt att samtidigt som räntorna går upp på våra rörliga lån gå ner i tid och sänka inkomsten med 20% (nåja, lite mindre netto) men livet är ändligt.

Just nu har jag möjligheten att vara hemma. Om ett par år är det inte längre möjligt, åtminstone inte med hänvisning till föräldraledighetslagen. Så it's now or never. För att inte fastna i hämtabarnenochfixamiddagen-fällan så har jag valt att vara ledig en dag i veckan. Och jag känner mig inte ett dugg skyldig. Jag ska göra bara-mig-saker och jag tänker göra dem helt skrupelfritt. Typ blogga.

Idag började dagen med att jag som förare i den vandrande skolbussen, som jag ska skriva mer om, gick med fem små knattar till skolan. Sedan gick jag en timme i solskenet med en god vän och pratkamrat. Ljuvligt. Nu sitter jag här - nyduschad och med lungorna fulla av höstluft och magen full av kaffe latte. Sämre har jag haft det.

Läst: I huvudet på en mamma - Hanne Kjöller

Nu har jag plöjt igenom Hanne Kjöllers I huvudet på en mamma.

Den var lättläst och jag läste hela på en helg, vilket på ett vis är lite förrädiskt eftersom boken ger en del att tänka på. Jag tror jag läser om den rätt snart.

I det stora hela uppfattar jag bokens hela poäng som att vi ska njuta av nuet, våra barn och att vi fått dem och inte gnälla så förbaskat. Och jag tycker att Hanne på många sätt träffar mitt i prick.

Hon tycker att vi krånglar till saker och ting vi mammor (och pappor också, tänker jag) - och det gör vi ju också. Att vi är urusla på att ta för oss och må bra själva, och att vi när vi gör det måste sällskapa med mammaskulden. För en riktigt bra mamma offrar sig för sina barn.

Det finns stycken där jag är lite mer osäker på om jag håller med Hanne, men det är ju befriande eftersom jag tvingas tänka efter. Hon resonerar klokt kring curlingbegreppet, kring det heliga moderskapet och dagens anknytningsteorier, kring utmattning och depressioner och kring delad föräldraledighet - och hon gör det bra.

I huvudet på en mamma är lite tunn på sina ställen, men å andra sidan orkar man därför igenom boken. Och jag vill genast köpa tre kopior och skänka till några av mina vänner som jag faktiskt tycker behöver läsa den här boken. Det får ändå ses som ett mycket gott betyg. Intressant, Hanne Kjöller.

Från barn och dårar...

Två pojkar i sjuårsåldern står utan för barnens skola och kastar en ryggsäck upp i kastanjen för att kastanjerna ska trilla ner så att de kan få plocka upp dem.

Ryggan trillar ner en bit ifrån mig.

Pojke ett: "Akta, den trillade nästan i huvudet på den gamla tanten."
Pojke två (viskar högt): "Det där var faktiskt inte särskilt snällt sagt, så får man inte säga."

Well, man börjar närma sig fyrtio. Är således sannerligen ingen ungdom längre. Men gammal tant, that's a first. Tur man inte har åldersnoja.

Att vara en nätidiot

Idag tog det stopp i min skalle. Jag försökte nämligen tänka ut ett sätt att säga till kollegan att jag skaffat mig ett nytt lunchsällskap. Och inte bara ett lunchsällskap vilket som helst då. Utan en person som jag aldrig träffat, utan messat på ett forum med några gånger fram och tillbaka. Av en slump har vi upptäckt att vi jobbar intill varandra. Och bara det faktum att vi hänger på samma community säger oss att vi nog har utbyte av en lunch med varandra, det är ju själva grejen med community, att man är communal liksom...

Men jag kan inte säga det till min kollega. Hon skulle tro att jag hade blivit helknäpp. För hon skulle aldrig, aldrig, aldrig luncha med en person som hon inte ens vet vad hon heter. För jag vet inte vad den här människan heter. Bara vad hon kallar sig på det forum jag besöker. Och för somliga är det helt enkelt inte good enough.

Så jag ligger lågt.

I love TripAdvisor...

...och för varje resa jag ska göra blir jag mer och mer förälskad. Men - jag utfärdar härmed en varning; den som har lätt för att arbetsfly ska inte sitta här och börja läsa om hotell man bott på förr, för då hamnar man på memory lane och det vet man aldrig var det slutar.

Tripadvisor är en fantastisk tjänst. Man kan hitta tamejsjutton varenda hotell man kan tänka sig och dessutom i många fall få ett antal prisförslag på dessa från olika sajter. Sortera kan man göra på längden och tvären och se bilder och läsa otaliga recensioner. Wonderful.

Nu senast använde jag sajten som hjälp för att boka hotell i NY och Washington. Vilket resulterade i att vi ska bo här:

Hotell Palomar

...och här...

Salisbury

Dyra stövlar, generös expedit

Vi var med om något speciellt i söndags. Fröken Lite Större hade haft sönder sina höst- och vårskor och behövde akut något nytt. Familjen gav sig iväg till ett av stadens köpcentra. Vi drev runt där lite. Bland annat fylldes Fröken Lite Störres pysselskåp på ytterligare när hon spenderade ett antal veckopengar på cernitlera.

Vi var inne på ett bar billiga skoaffärer, men jag tilltalas icke av att sätta extremt plastiga konstläderstövlar på ett par barnfötter. Fröken Lite Större har dock stora fötter (36) så det blir dyrt att hitta skor åt henne.

När jag precis tröttnat så tänker jag att jag kilar bara in på den där dyra skoaffären intill, och där finns så fina stövlar. I skinn med liten pälskant. Ack så dyra. Men ack så fina. Jag konstaterar, med blandad lättnad och besvikelse att de bara finns upp till 35 i storlek.

Så kommer familjen. Och maken börjar snacka med expediten. Om skokvalitet. Om USA. Om livet i allmänhet.

Plötsligt har expediten mätt upp stövlarna, som visar sig passa precis (stora i storleken). Jag ger med mig - ok, för den här gången då. Och då kommer frågan till flickorna:

- Vill ni ha en varsin väska?

Flickorna tittar på mig med tvivel i blicken, för väskorna som hängde bakom disken var varken billiga eller fula.

Maken och jag ojar oss och säger, nej, det måste du inte och oj, ska du verkligen...

Men hon insisterar. Flickorna får välja varsin väska. Och dessutom lägger hon dit varsitt par mycket söta strumpor och vill ge mig en mätsticka till barnskor.

Vad var det som hände där egentligen? Vi undrar fortfarande. Men sure; Det är hennes butik. Hon får göra vad hon vill. Och hon gillade nog oss.

Och vi vet var vi kommer att köpa barnens kängor framöver.

Jag har kompisladdat

Det är härligt med vänner. Jag är lyckligt lottad och har en hel bunt med goa vänner, och igår träffade jag en av dem jag inte träffat på ett bra tag. Vi var kolleger för ett par år sedan. Hon är en av de klokaste människor jag känner, och det är så härligt att sitta och bara prata bort ett par timmar. Trots att vi träffas så sällan och faktiskt aldrig egentligen umgåtts privat så flyter samtalet och jag upplever att det ger oss båda massor. Att det också är kul att uppdatera sig på det senaste från det där företaget där allt är nästan bättre än en dokusåpa bidrar till den positiva upplevelsen. Jag känner mig tacksam. Och så lyckligt lottad.