Två pojkar i sjuårsåldern står utan för barnens skola och kastar en ryggsäck upp i kastanjen för att kastanjerna ska trilla ner så att de kan få plocka upp dem.
Ryggan trillar ner en bit ifrån mig.
Pojke ett: "Akta, den trillade nästan i huvudet på den gamla tanten."
Pojke två (viskar högt): "Det där var faktiskt inte särskilt snällt sagt, så får man inte säga."
Well, man börjar närma sig fyrtio. Är således sannerligen ingen ungdom längre. Men gammal tant, that's a first. Tur man inte har åldersnoja.
4 kommentarer:
Hm. Om man inte hade åldersnoja innan så fick man det väl då?
Fast nej, egentligen inte. Att sjuåringar tycker att vi ser ut som gamla tanter, det känns ändå rätt OK.
kajsa: Njä, jag kände mig inte så nojig. Inte av det där. Men det är andra saker som kan få mig att känna mig gammal - rynkor, ont i kroppen, kilon som är svåra att bli av med och så. Och att livet är ändligt och det inser man ju mer och mer. Men de där små pojkarna hade väl inte riktig järnkoll =).
Tanten! Vad roligt. Det känns urgammalt ju. Och det är vi väl inte? Eller?
magnus: Ja, det kändes urgammalt. Och därför inte så lätt att ta till sig... Nä, urgamla är vi inte. Men kloka börjar vi bli, eller hur?
Skicka en kommentar