För ärligt talat, de blev inte jättebra. Hon ser liksom lite... black ut... Blek om nosen. Fast glad, och söt förstås - men mer för att hon är min dotter om ni förstår hur jag menar. Jag pratar om Fröken Mindre förresten, pratkvarnen och gullvippan med de röda glasögonen.
Men se, det gick icke. Jodå, inte för att skolfotoföretaget eller maken eller någon annan nära berörd hade något emot det. Men det hade kollegan mittemot. När hon fick se att jag tänkte skicka tillbaka dem så tog hon fram den mest indignerade rösten.
"Ska du säga det sedan? Att hon inte blev så bra på bilderna så du skickade tillbaka dem? Hur ska det låta? Det finns bilder på henne från alla år men inte från sexårs för hon såg inte så bra ut?"
Och okej. Mammaskulden lade sig som ett grått moln över axeln och jag tänker att hon är ju rätt söt ändå, blek men ändå jättesöt och go och bara min. Och dessutom väldigt lik mig, får jag tillstå.
Aj keep.
2 kommentarer:
Nä, vet du vad! Varför skulle du behöva betala ockerpris för dåliga foton? OM, säger OM (kommer inte att inträffa) din dotter skulle fråga, är det väl bara att säga att fotografen misslyckades, eller att du inte vet vart just det fotot tog vägen. (Du kommer själv inte att minnas när den dagen kommer!) Med dagens digitalkamerande kommer det inte att saknas foton på henne. Promise!
(Jag har t o m slutat köpa gruppfotona från dagis. Vet att mina barn knappast kommer att minnas namnet på en enda unge från dem... :-)
Ha inte dåligt samvete! :-)
anonym: Ja, du har säkert rätt. Men nu är det för sent. Jag ska komma ihåg det du säger till nästa år.
Skicka en kommentar