Ordväxling i decembermorgon

Moder tittar strängt på dotter, fortfarande i säng 07.41, skolan börjar 08.00.

Dotter: Jag VET att vi ska åka nu!

Moder: Varför är pyjamasjackan fortfarande på då?

Dotter: JAG vet väl inte?! JAG vet väl inte ALLTING heller!

Tålamod

Idag har jag gjort läsläxan, eller halva läsläxan för att vara exakt, med Mindre. Det är en fascinerande företeelse, läxläsandet. Det är nämligen så att det går åt betydligt längre tid till att komma igång med läxan än att verkligen göra den. Först är läxboken glömd i skolan. Då får man gå till grannen och låna. Sedan ska det börjas.

Då är det kallt, plötsligt. Och det gör ont, plötsligt. Och det är obekvämt på stolen, plötsligt. Och mamma är inte koncentrerad. Eller stressar på. Eller är ointresserad. Eller stirrar.

Tjugo minuter tog det idag, kommaigångandet. Det var ett knepigt första ord. Det behövdes liksom tas sats. Mamma behövde på något sätt hjälpa till.

Det första ordet? "Det".

Det är inte lätt att vara hemvändande utlandssvensk nioåring.

Saker man vill höra

Större frågade mig med förundrad röst imorse: "Mamma, är det verkligen fredag igen?"

Hon fortsatte med att säga att hon ju bara gått en månad i skolan men det känns som om hon gått "jättemånga kanonbra veckor".

Hon trivs verkligen. Det är så skönt att inse det.

Det händer sig...

...ibland att man har ont i kroppen när man ska göra läxan.

I huvudet, i ryggen, i benet och faktiskt också i käken.

Joråsåatt.

Man ska inte göra så, nej.

När maken ringer och säger att han och australiensaren som ska komma på middag inte kommer klockan sju som man tänkt utan att de i stället åker ifrån jobbet typ nu. Som i "de är framme om tjugo minuter". Det är då man inte ska blogga utan dammsuga och torka golvet och torka rent toaletterna. Häpp.

Update: Är det inte också intressant, att när maken säger att han ska komma tidigt så kommer han sent och när han säger han ska komma sent så kommer han tidigt. Oh well. One of life's great mysteries.

Att säga ifrån

Mindre, nio år - nu hemma i Sverige - upplever den svenska konflikträdslan. Bristen på vilja från personalen i skolan att ta itu med saker. Den brist som leder till att Mindre drar sig för att säga till fröken när flickorna subtilt trycker ned varandra. Hon uttrycker det på sitt eget sätt.

"Mamma, det finns för få allvarliga ord i svenskan. När de säger till så låter det så... snällt. Inte som om någon gjort något fel."

Språkligt knepigt

Ibland är det inte det lättaste att komma ihåg den där svenskan. En familjemedlem - vi nämner inte denne vid namn idag - sade följande igår:

"Kan jag få slicka pottan?"

När en annan familjemedlem med återhållet skratt rekommenderade ett annat ord så försöktes det igen:

"Kan jag få slicka potten?"

Ack ja. Ni förstår säkert att ordet som avsågs var "bunke". Pot på engelska. Pottan. Solklart.

Snörvel och nys

Vi märker när halten av björkpollen i luften går ned och byts mot gräspollen. Då börjar Mindre och Maken att klaga över ögonkli och rinnande näsor medan jag själv och Större drar en lättnadens suck och tänker att det äntligen är över. Olika falla ödets lotter. Tur åtminstone att vi inte är allergiska mot alltihop, allihop.

Stor kärlek

Min stora är oändligt kärleksfull. Jag tänker ängsligt; Hur länge ska det vara? När blir hon som är så stor också avståndstagande? När ska hon känna att hon behöver skapa distans? Hon glider iväg, jag märker det. Men det går långsamt.

Fortfarande ger hon mig ömhetsbetygelser, nästan varje dag.

Ibland lite abstrakt, så där så det nästan inte märks: "I love mommies. And monkeys."

Ibland väldigt direkt. Så här, häromdagen:

"Mom, you're the best mom in the whole world."

"Jag gör bara mitt bästa."

"And it sure works."

Och så kramarna. Jag trodde det skulle bli mindre gosigt när de växte upp, barnen. Men 164 cm långa barn har långa armar och det blir bra kramar. Svårslaget.

Mindres stora dag

Idag är det dags. Det är prisutdelning i McEntyre writing contest. Och min lilla fina Mindre har vunnit första pris i sin årskurs med sin berättelse om att flytta till Kanada.

Hela familjen är bjuden till stadshuset där det först kommer att hållas mottagning och sedan prisutdelning. Ibland får man ta emot priset av the mayor himself, vi får väl se hur det blir ikväll. Mindre längtar. Och hoppas att hon ska få en stor prisbuckla. Jag tror mer på en bok och ett diplom jag. Vi får väl se.

Ja, priset delades ut av borgmästaren själv. Och priset var en slant i ett kuvert och ett diplom. Fint var det hursomhelst. Och Mindre var omgiven av sin stolta lilla familj och två stolta lärare - hennes home room teacher och hennes Language Arts teacher.

Men vad hände?

Bloggen liksom bara vilade en månad. Det fanns säkert mycket att säga men ingen riktig lust att säga det.

Sommarvärmen är här. Den där riktigt sköna, ljuvliga, fuktiga värmen som är ack så sällsynt i Sverige. Och jag njuter Så jag njuter! 23 grader klockan sex på morgonen. Närmare 30 till sena kvällen. Trots den regniga vår vi haft så är det klimatet jag kommer att sakna nästan mest när vi är tillbaka i Sverige.

Nästan mest. För det jag kommer att sakna mest är att ha tid med mina barn. Riktigt ordentligt med tid, tid som inte infaller efter klockan sex på kvällen, tid som inte är fylld med matlagning, stress och tjat. Sann och ren lyx.

Jag sade det till barnen i bilen imorse när jag körde dem till skolan. På nordamerikanskt manér fick jag av Större ett "aaawwww" till svar. Ni vet ett sådant som annars bara är ämnat för söta kattungar och annat gulligt. Gosunge.

Grattis på födelsedagen, mamma!

Idag är det mammas födelsedag. Själv fick hon inte uppleva denna hennes 71:a eftersom hon nu varit borta från oss i snart fyra år.

Det är tomt efter dig, mamma. Det är så mycket jag hade velat visa dig och prata med dig om. Barnen. Allt som händer här. Det som händer med mig.

Men jag får nöja mig med att säga hardenäran mamma! Jag saknar dig så.

Liten blir stor del 2

Mindre fyller nio idag. Jag häver ur mig klyschor som "är det inte otroligt", "vart tog åren vägen" och "du var ju nyss min lilla bebis".

Sanna allihop.

Grattis, lilla Pliss. Vi älskar dig mer än det går att i ord beskriva. Och nu ska vi göra vårt bästa för att du ska få som du själv säger "the best birthday ever".

Liten blir stor del 1

Jag blir snart tonårsmamma. Det bara lite mer än ett år kvar och det märks. Igår fick jag en försmak av vad det kommer att innebära. Större ville gå på hockey. Kompisarna gillar hockey, alla gillar hockey, således även Större. Montreal Juniors spelade sin sista match innan playoffs. Hon fick biljetter av skolan och ville gå med en kompis och möta klasskamraterna vid arenan. Jag körde dem dit, matchen började klockan sju på kvällen. Sedan var det bara att åka hem och vänta på att hämta.

Inget vin. Inget tevemys. Bara sitta som på nålar och hoppas att töserna klarade sig själv långt borta i Verdun. Och det gjorde de förstås även om kvällen blev sen innan vi kom hem eftersom matchen gick till förlängning.

Innan jag hade kört Störres vän hem och kört fel några gånger på vägen hade klockan hunnit bli halv elva.

Grön i synen

Hon står och biter sig i läppen. Tårarna kommer när som helst. Bästa kompisen som just fått en kanin i födelsedagspresent frågar "vill du hålla". "Nej" säger hon och muttrar sedan tyst att "hon har hållit i kaniner förut". Läpparna darrar. Alla på kalaset drar i henne. "Kom Mindre! Kom och klappa den! Vill du hålla? Så vi kan ta en bild?"

Men det går inte om man önskat sig ett djur med päls så länge man kunnat tala. Och inte fått något eftersom en av familjemedlemmarna ofelbart nyser, snörvlar och får röda ögon av den goa, mjuka pälsen. Och det går inte att hålla tillbaka tårarna längre. Hon gråter. Snyftar hysteriskt. "Jag har aldrig varit så avundsjuk i hela mitt liv. Jag ville ha en vit kanin. Som skulle heta Marshmallow."

Så fick hon berätta. Släppa ut känslan. Den blir inte mindre för det, men kanske lite mindre förbjuden. Och det blev en bild till slut. Kanin i famn, sorg i blick.

Vid sammanbrottets rand

Helst ville jag sätta mig mitt i vägkorsningen och gråta. Jag skulle hämta Större från kalas. Parkerade bilen. Ringde. Hittade inte. Ringde. Parkerade om bilen. Ringde igen. GPS:en pekade i fel riktning. Bad Större att ta med en kompis och ställa sig utanför Det Stora Sjukhuset. Där stod jag. Fast jag stod på baksidan, de på framsidan. Försökte ta mig runt. Jättestort sjukhus. Släpade på Mindre. Plötsligt dyker huset upp. På ett helt annat ställe än jag förväntat mig.

Tack och lov. "Life just got better" som Större själv formulerade sig angående det faktum att hon var återfunnen. Jag ska aldrig mer åka någonstans utan att först titta på Google Earth. Lovar.

Årets första

Idag blev det glass efter skolan. På Bilboquet nere på gatan. Brou-ha-ha och blodapelsin till Mindre och till mig blodapelsin och cacaphonie. I solen! Ljuvligt.

Jordgubbe på anabola?

Man kunde tro att är en liten barnhand på bilden men det är min hand. Gubben var så där stor och köptes på Metro häromdagen.

Update: Den var god också.

Omvänt?

Häromdagen bad Mindre mig om hjälp med konflikthantering. En flicka i klassen hade sagt rätt dumma saker till en annan klasskamrat om Mindre. Eftersom tösen ifråga är en sådan som fröken alltid tror på och en sådan som aldrig erkänner något ville Mindre att jag skulle skriva en lapp till fröken så att det tog lite bättre skruv.

Vad flickan sade?

I hate white people.

I hate Swedish people.

And especially I hate Mindre.

Och ja, hon bad om ursäkt sedan. Och hon "got in big trouble with her dad." Undra på.

Det är sådant mina flickor ibland får hantera i sin skola där antalet representerade nationaliteter inte är långt efter antalet barn. Jag kan inte låta bli att tycka att det kan vara lite nyttigt.

Distans med teknik

Man ska akta sig. Så att man inte blir som mamman jag såg i ishallen för någon vecka sedan. Hon som lät sin nanny bära skridskorna och hjälmen, hålla barnet i handen, hitta en ledig plats på bänken och snöra på skridskorna och trycka på hjälmen på det lilla huvudet.

Allt medan hon själv frånvarande knappade vidare på sin BlackBerry.

Fristad i färg

Mina flickor går en gång i veckan på kurser på Centre des Arts Visuels här i närheten. Det har varit deras trygga plats ända sedan första hösten här, när allt var otäckt och nytt. Där behövdes inte språket. Där kunde de uttrycka sig på det språk de redan kände. Med lera och färg, kritor och papper.

I förra veckan var det dags för Mindre att lämna kursen för de mindre barnen för att nästa omgång hoppa upp till sin systers teckningskurs för de större. Det var känslosamt att skiljas.

Liten och ensam

Med lång fläta sitter hon uppkrupen i fönstret med ryggen mot föräldrar och barn som stimmar i rummet. Det är vernissage, sista gången på konstskolan. Hennes alster är packade prydligt i en väska. De andras sitter på väggar och ligger på bord. Det fotograferas, beundras. Åh, så fint. Oh, så duktig du varit.

Mindre ser henne. Försöker trösta. Jag närmar mig försiktigt. Frågar; Är dina föräldrar inte här?

"They never show up."

Jag berättar att en gång kom jag för sent, missade att man ska hämta tidigt och kom när vernissagen var över.

"But they never show up."

Så inser hon att det inte låter bra. Tillägger att "she always messes up the days" och "she rides with a friend in another class downstairs". Barnets blinda lojalitet.

Man måste inte komma varje gång. Men ibland är det viktigt. Det blir sår av de där känslorna. Och de må läka, men ärren i själen gör inte det. De finns kvar. De bleknar med åren men de finns kvar.

Tungt grått täcke

Ibland kan man röra vid vemodet. Som ett luddigt lock i grått suddar det konturerna. Inget är knivskarpt sådana dagar. En sorg molar i magen men låter sig inte fångas in och skärskådas. Vädret speglar själen med duggregn.

Falukorv på kanadensiska

Varje land har sin snabbmat. Och den saknar man om man inte får tag på den. I vårt fall den frysta pyttipannan, de frysta färdiga köttbullarna och falukorven. Köttbullar finns det här men de är så urbota o-goda att vi låter bli. Fryst pyttipanna; Icke. Men nu har jag hittat falukorv, eller åtminstone dess fullgoda ersättare. Enligt barnen åtminstone för det är de som äter den. Den kallas här "bologna" och någon har kanske sett en film där de beställer en "bologna sandwich". This is it. I give you the falukorv.

Luftig film

Jag råkade tänka innan min flygtur från Stockholm till Montreal att det skulle bli skönt att sitta på flygplanet i lugn och ro utan att behöva tänka vare sig på någon annan eller på något nyttigt. Bara läsa och se på film och kanske dricka ett par glas vin. Det var också ganska skönt. I ungefär en timme, sedan var det mest obekvämt.

Men visst såg jag film. Tre stycken, närmare bestämt. Och det var ju trevligt.

Speciellt tyckte jag om The King's Speech. Den rekommenderar jag varmt. Den var gripande och välspelad. Jag tyckte också om True Grit men tyvärr är var kombinationen mycket grötig sydstatsdialekt, dålig ljudkvalitet och flygplansbuller inte gynnsam för förståelsen av all dialog så jag har bett maken att se till att jag får se den igen. Slutligen såg jag The Tourist med Angelina Jolie och Johnny Depp. Ärligt talat mest för att jag tycker att det aldrig är bortkastad tid att se en film med Johnny Depp. Men ärligt talat (igen) så var både han och filmen lite blek. Och jag gillar ju inte Angelina. Alls. Den filmen behöver ni inte se tycker jag.

Så. Veckans filmtips. Åretruntparadiset, alltid till er tjänst.

Kvällskaffe

Man behöver det när man har jet lag. En cappuccino med en dubbel espresso i. Borde göra susen tycker jag.

Vissa mig närstående personer tycker att det inte räknas med jet lag när det bara rör sig om sex timmar. Det är ju tur för dem då - tänker jag - att de inte känner av sex timmars jet lag. För det gör tyvärr jag. Som ju annars tillhör sorten som vaknar likt Skalman på ett visst klockslag.

Gå den extra milen

Ibland får man "walk the extra mile". Bokstavligt talat. Efter en lång promenad i den montrealska vårkylan och det iskalla regnet högg jag precis den allra sista platsen till Störres teaterkurs på våren och försommaren. Jag var tills i morse helt övertygad om att teaterkursen var slut för terminen efter deras avslutning i fredags. Men Större frågade mig om jag anmält henne till fortsättningen. Ni vet ju svaret på frågan redan.

Jag valde att inte ta bussen, utan gå hem efter att jag uträttat ärenden vid Atwater en bit in mot stan. Trots att det regnar är det skönt att röra på sig. Jag tänkte ta registreringen till teatern på vägen hem fast jag egentligen trodde kursen var full. När jag kom fram hade registreringen till kurser flyttat från arenan till stadshuset nu när registreringsperioden officiellt är över, så det blev en extra promenad. En kall. Ibland är det tur man rationaliserat bort mascaran från makeuprutinen. När det regnar från sidan till exempel.

Och snart ska jag ut i kylan igen för att hämta flickorna vid bussen. Burr.

Arla morgon

Jag är så trött. Eftersom det är sverigeresa och Högskoleprov på gång tänkte jag försöka ställa om tiden till sverigetid redan några dagar i förväg. Jag gick alltså och lade mig klockan nio igår. Jag var trött då, så jag tänkte att jag skulle somna. Men det gjorde jag inte. Möjligen småsov jag litegrann, men klockan ett tittade jag på klockan och lade mig på spikmattan och efter det slappnade jag av och somnade och kunde riva bort spikmattan någon timma senare.

Imorse ringde klockan 05.00. Så det är inte så sprudlande i Åretruntparadiset idag. Fördelen är väl att jag åtminstone bör vara trött ikväll så att jag somnar. Tanken var att gå upp fyra imorgon bitti. Vi får väl se hur det går med det.

Mitt balettpass

Stretch and balance heter mitt favoritpass på gymmet. Det ger mig nämligen inte bara en bättre hållning och ordentlig ben- och corestyrka utan även en angenäm känsla av att uppleva något som inte finns någon annanstans.

Instruktören, Julian, är spansk. Och exentrisk. Han bryter kraftigt, flirtar mycket med damerna, mer ju äldre de är. Och han lindar dem runt lillfingret. Men man får inte låta sig luras, han är den mest noggranne gyminstruktör jag någonsin sett och drar sig inte för att gå fram och putta på dig eller med ett hårt pekfinger peta dig i magen för att se att du jobbar med musklerna ordentligt och är i balans.

Damerna som går på passet är fina. De kommer varje vecka. En av dem har drabbats av ett stroke, är en bra bit över åttio men kämpar ändå med balans och styrka. Tendu, fondu, plié och relevée. De franska balettermerna smattrar och det gäller att behålla fokus. Andas. Tänja. Sträcka.

Weight on the ball of your feet. Lower, go lower, lower! Lengthen your spine, lengthen, lengthen, lengthen! Jag tror jag är två centimeter längre efter passet än före.

Och så har vi vår egen häxa. Det låter elakt, tänker ni nu. Men hon är en vacker häxa. Håret alltid utsläppt och färgat korpsvart, ibland med en röd eller lila slinga i. Figur som en ung flicka, tights och en gammal svart t-shirt och ett skärp i midjan. Alltid sminkad. Rejält sminkad. Mer smink faktiskt än jag hade när jag hade 40-års-fest. Och det är något över henne som andas sann magi.

Så det är spännande på onsdagförmiddagarna. Alltid spännande.

En (udda) tyst minut

På mitt onsdagspass på gymmet är det jag och ett gäng damer som är... hur ska jag säga det... lite äldre än jag. Men jag har lärt mig att inte bedras av ett lite av tiden åtgånget yttre. Många av damerna är i sitt livs form. De gör pass efter pass på detta gym och det märks.

I onsdags mitt under passet bröts tystnaden och instruktörens taktfasta räknande plötsligt av att en av damerna högljutt säger: "Elizabeth Taylor är död".

Det tog lång tid för gruppen att hämta sig. Reaktionen blev enorm. Gruppens egen häxa tog till orda och ville ha en tyst minut. Och det blev en tyst minut. Tänk bara. Först "transfer your weight into the oriental seating position" och så en tyst minut när vi ställt oss upp igen.

Konstigt. Jag tyckte själv att det hade varit mer passande att ha en tyst minut för de drabbade i Japan, eller för uteliggarna på gatan utanför eller möjligen för alla dem som dör i trafiken i Montreal varje år. Nu sade jag ju förstås inte det. Det är ingen idé att slåss mot väderkvarnar. Så på Westmount Y hade vi en tyst minut för Elizabeth Taylor.

(Och även om nästan alla i gruppen stod still med ögonen slutna den där minuten fanns det åtminstone ett par till som ägnade sig åt att torka svetten ur pannan och diskret plocka upp sin matta från golvet i stället. Det finns ännu hopp för mänskligheten.)

Lilla tösen min

Nyss grät hon hejdlöst för att hon bara fått 92% på matteprovet. Ett strålande resultat om du frågar mig. Men det bryr hon sig ju inte alls om att jag tycker. För hon hade ju ansträngt sig så med detta och kontrollräknat och allt. Vi får nog jobba lite med det där. Det blir jobbigt i livet om allt ska vara perfekt när man är snart nio år.

My precious

Jag har köpt en flöjt. På e-bay. Låt oss alltså hoppas (don't wanna jinx it) att den anländer som den ska till min goda vän i USA så att jag kan komma och hämta den. Men den ska vara min!

Som jag längtat. Många är de gånger jag velat spela de senaste åren men hindrats av att min gamla flöjt helt enkelt passerat bäst före-datum med råge. Visst skulle den gå att renovera, men det är bättre att lägga pengarna på en ny flöjt. Och vilken flöjt, sedan!

Vackert hantverk i finaste silver. Ibland måste man använda pengarna i stället för att samla dem på hög. Tack make för att du fick mig att inse det. Fast det sved ordentligt i plånboken.

Avdelningen saker som inte händer i Sverige

Det händer titt som tätt. Att människor börjar prata med mig på gatan. Bara så där.

Häromdagen stod jag och drömde vid skolbusshållplatsen. Jag tror kanske till och med att jag blundade lite. Tvärt väcktes jag ur min dvala av en pigg, uppfordrande röst:

"Do you have trouble getting yours off?"

Det tog mig en hundradels sekund att fatta att damen med rösten syftade på mina vinterstövlar. Samma vinterstövlar som otaliga gånger denna vinter och förra vintern fått folk att säga:

"I love those boots but are they really as warm as they say?"

Här i Montreal är det ingen som drar sig för att tilltala okända. Snarare tvärtom. En liten konversation med en komplett främling. Ett ögonblick som kan förgylla en hel dag.

Vi skapar oss traditioner

En av dem är att vi firar varje högtid som det schweiziska bageriet gör cupcakes eller andra speciella bakverk inför. Idag; St Patrick's day.

Happy St Patrick's day!

Nyss studsade mina töser upp ur sängen. Det är en stor dag - St Patrick's day - när man får klä sig i grönt i stället för den blå och vita skoluniformen. Och dem som inte klätt sig i grönt får man nypa i armen. Jag har redan blivit nypt. Av mina barn.

Mindre ska äta Iris breakfast i skolan. De ska baka. Jag ser fram emot rapport när hon kommer hem för jag vet inte vad denna Irish breakfast består av, vet du? Sedan blir det gröna cupcakes från bageriet på eftermiddagen. Vi såg dem i fönstret igår och lyckades med lite möda undvika att köpa dem på fel dag.

Men idag känns det helt rätt.

Liten saknad

Ibland saknar jag de små sakerna i vardagstillvaron här i Montreal. Idag saknade jag min mortel. Men visst går det bra att krossa kardemumma med hammare. Det känns bara aningen dramatiskt.

Orange oransch

Jag och Mindre var i affären häromdagen. Hon ville göra fruktsallad. Jag bad henne hämta en apelsin. Mindre stegade bestämt fram mot ananasen.

"Det där är ingen apelsin".

"Jo, det är det."

"Nej, hjärtat."

"Jo."

"Nej."

"Jo."

Jag insåg att vi stod och stampade litegranna så jag tog Mindre i handen och ledde henne till apelsinerna. Jag frågade:

"Vad är det här?"

"An orange."

"På svenska."

"En oransch."

"Men hjärtat, det är en apelsin."

"Nej, det är en en oransch... Men åh, vad heter den andra frukten då?"

"Ananas."

"Aha."

Lovely lärare

Mina ungar har tur, för de har en extra vuxen i klassrummet. Det är nämligen en studentlärare i klassen hela tiden. De lärare som gör praktik är på sin sista termin och mycket duktiga. Och motiverade. De stannar halva terminen ungefär så de hinner lära känna barnen väl.

I Störres klass har de arbetat med matte med sin studentlärare. Barnen ska förberedas inför sina slutprov i elementary school. Häromdagen skulle läraren förklara ganska komplicerade grafer. Jag har sett materialet och det är ingen barnlek. Men läraren gjorde det till piece of cake. Hon hade nämligen skrivit en rap om det där. En humoristisk, rapp rap som fick barnen att vika sig av skratt. Och förstå.

Större är rysligt imponerad. Miss Studentlärare är enormt rolig enligt Större. Och kommer att bli en strålande lärare.

Knöligt med svenska

Igår. Gästerna har precis åkt. Det är tomt efter en underbar helg fylld av sightseeing, aktiviteter, god mat och massor av lek. Men Mindre är samtidigt lättad. Inte för att sällskapet varit på något vis jobbigt, men strax innan läggdags undslipper hon sig följande med en djup suck:

"Ah. Now I can finally speak English again".

Gosungen.

Gamla minnen

Jag hittade en funktion på Facebook igår där man kunde ladda ned gamla statusrapporter till en fil. Jättekul. Jag skummade igenom dem och hittade följande note to self:

"Året Runtparadiset tänker att när man inte vill åka hem från Montreal om ett par år så ska man minnas barnkalas i parkleken, kalasföräldrar som dröjer sig kvar, glada barn överallt och spontana grillfester i radhusträdgården. Så längtar man nog hem igen."

Nu ska jag tänka lite på det där så reder det sig nog med jag-vill-inte-åka-hem-känslan.

Med 40 andraklassare på hockey

Puh. Det ringer i öronen. Jag har knappt någonsin hört sådant oväsen. Men nu vet jag hur man fostrar en hysterisk hockeynation. Man skänker bort biljetter till stadens skolor så att landets juniorliga har publik. Och vilken publik!

Barn bussades in från hela stan, utrustades med klappor i tunn kartong och det smälldes och tjoades och skreks och klappades. Go, Juniors, Go! Go Juniors Go!

Maskot på plats, trummis, organist, hysterisk speaker. Hela kittet.

Självklart fanns också en sångerska på plats för att sjunga Oh Canada. Och när alla stod upp och jag såg min yngsta fina unge sjunga med för full hals med sin lilla hand på hjärtat då var det inte lätt att hålla tårarna tillbaka.

Saker man saknar (avdelningen materialism)

Jag har börjat fundera på Sverige. Jag lever i nuet så gott jag kan, men ändå kommer tankarna. På sådant jag längtar efter.

De är triviala. Det vore politiskt korrekt om de handlade om människorna jag saknar. Dem jag vill träffa. Men det är inte så. Jag längtar förstås efter nära och kära men den känslan har varit jämnt fördelad över hela tiden här.

Nej, på sistone har jag tänkt på annat. Häromdagen tänkte jag på handdukstorken i badrummet. På mina vinglas med gul och rökfärgad fot. Och på duschen med duschmunstycke man kan hålla i handen.

Det bor en materialist i mig.

Hem Ljuva Hem.

Update: Jag har redan kommit på fler saker. Lampor med dimmer. Aaaah. Ugn där man kan använda över- och undervärme samtidigt. Dubbel-aaaah.

Liten blir stor

Jag körde Större och två tunga väskor till skolan idag . Det är dags för Graduation Camp Trip på Camp les Bosquets Albert Hudon.

En glad och skuttig elvaåring släpade väskorna uppför den branta skoltrappen. Jag är övertygad om att hon får tre fantastiska vinterdagar att komma ihåg länge framöver.

Betong i skallen?

Jag är alltid rädd när jag åker vid Turcot interchange och på Champlain bridge. Jag är är rädd för att en del av en bro - overpass - ska falla ned ovanpå mig, rädd för att ett tjälskott stort som en lastbil ska öppna sig i bron och rädd för att hönsnätet ovanför ska brista av ett betongblock som faller.

Helt befogad rädsla uppenbarligen.

(Det där hemska med ett overpass som föll ned på en annan del av vägen har faktiskt hänt här för några år sedan. Man kan se här hur bron ligger nere på vägen.)

Horgalåten a la mexicana

Det är fint att höra min flöjtstudent från Sydamerika spela Horgalåten med inlevelse och rytm. Folkmusik är verkligen universell! Jag blir alldeles glad hela jag. Vilken glädje att få vara med på hans musikresa.

Väder

Det skiftar väldigt fort här, vädret. Igår; Snö, massor. Imorse; Regn. Nu på eftermiddagen; Snö. Inatt; Klart, arton grader kallt. Men på fredag, då ska det bli nio plus igen. Och på söndag... minus sexton. Aprilväder i februari.

The pothole survival guide

Jag skämtar inte. Det finns en sådan.

30-45.000 potholes årligen. Det ni.

Man blir trött

Jag tror att alla som flyttat till ett annat land upplever tillfällen då allt står en upp i halsen och man tröttnar på att glatt tänka "annorlunda är kul".

Jag känner inte så speciellt ofta. Och när jag gör det är det inte kulturen eller människorna jag retar mig på utan nästan alltid omgivningen.

Hur det ser ut. Att det är fult. Att det är skabbigt. Att nästan allt i den här i grunden så vackra staden behöver rustas upp. Att det känns som om den här provinsen, Quebec, är på väg käpprätt åt fel håll. Tanken på vad det kommer att kosta att rusta upp den här delen av världen till det den en gång var är skrämmande. Invånarna i Quebec betalar redan mer skatt än någon annanstans i Kanada och det lär inte bli mindre framöver.

Ta tjälskotten. Deras pot holes. Det är hål som garanterat ger dig punktering om du kör aningen för fort över. Rakt nere på Sherbrooke där vi bor finns ett hål efter en temporär lagning av gatan som gjordes i somras. Som så klart redan sjunkit ned eftersom jobbet gjordes slarvigt. Där är en kant som är nästan decimetern hög. Livsfarligt. På vägen från skolan får man köra i sicksack, där finns säkert 10 små, djupa hål. Och då ska man betänka att vi kör en tjänstebil som någon annan lagar och betalar, vore det min egen bil som jag var tvungen att misshandla så här varje dag skulle jag bli tokig. Inte konstigt folk väljer suvar med feta däck.

Det mest konstiga är att folk accepterar det här. Eller det kanske de inte gör, det är inte direkt tillväxt i Montreal. Tyst tar folk sitt pick och pack och flyttar. Och så fyller man på med nya invandrare (vilket förstås är bra, men om de inte stannar i Montreal när de blivit permanent residents är det ju inte bra). Det är faktiskt aningen deprimerande. Man blir ledsen.

Jag vet inte varför detta kommit över mig just nu. Kanske beror det på besöket vi nyligen gjorde i Vancouver. Där fick vi se en sprakande framåtanda, nya bussar, ny tunnelbana och gator utan tillstymmelse till hål. Lakoniskt undrar man bara; Var det så här Montreal såg ut efter OS 1976? Och hur kommer Vancouver att se ut om dryga 30 år? Kommer det underhållas? Eller kommer det att sakta förfalla precis som Quebec? Vi får se.

(Bilden har jag lånat från The Gazette. Den är väldigt typisk.)

Lilla Australien

Det är osannolikt många australiensare i Whistler. Ungefär 90% av personalen som jobbar här skulle jag tippa. Konstigt. Australien är ju inte direkt ett land känt för sina skidbackar. Men det kanske är just därför?!

Ljuvligt i Whistler

Det kan inte bli mycket bättre. Solen lyser från blå himmel, coastal mountains är taggiga och vita och det snöade i helgen. Whistler visar sig från sin bästa sida. Men det ger sannerligen oanad träningsvärk.

Mat x 14

Nu finns det 14 möjliga maträtter, antagligen fler, i vår kyl och pyttelilla frys. Farmor och barnen ska inte behöva svälta när vi är borta åtminstone.

Än kan de bli större

Häromdagen pratade maken och jag om hur skönt det är att inte längre ha små barn. För hur söta och gosiga de än är de där tvååringarna och fyraåringarna så är det otroligt jobbigt. Been there, done that. Våra barn är nu hyfsat självständiga. De kan tillbringa nästan en hel dag för sig själva utan att göra något väsen av sig, förutom något litet råkurr syskonen emellan. Jag kan laga mat en hel kväll och ingen drar mig i byxbenen.

Men än finns det lite att lära för de små. Att bjuda till. Att vara flexibel. Att bita ihop när det är jobbigt och kallt och man inte vill gå ut. Bara för att någon annan vill det. Empati.

Det gnälls. Det knölas. Det suckas. Någon är trött. Någon är hungrig. Någon är törstig.

Men så här är det. Om gud vill och hängslena håller så åker maken och jag på lördag till andra sidan kontinenten. Utan barn. Det blir ljuvligt. Och längtigt.

Football frenzy

Det är stort hallå här hemma. Större har slagit vad i skolan. Det är nämligen football ikväll. NY Jets versus Steelers. Självklart håller Större på Jets, för hennes build a bear-björn Sally har en cheerleaderutstyrsel för Jets. Att fröken också håller på Jets bidrar kanske lite.

I skolan slår de vad om matcherna hela tiden. Häromdagen var det cupcakes som stod på spel för vinnaren. Denna gång är det en läxfri dag. Attraktivt, även om Större nästan alltid gör läxorna färdigt i skolan. Vi håller tummarna. Snart börjar matchen.

Toastopp

Vill bara säga att det är äckligt att rensa en toa som stoppat ordentligt. Vi har en sån där gummituta. Det stänker och jävlas. Hu. Fy. Usch.

Men nu är det gjort. Och badrummet är sanerat. Och jag själv.

Inte så gärna

Maken och jag pratade idag om vad vi skulle göra om strömmen gick när det är -22 grader. Huset är eluppvärmt och dåligt isolerat så det skulle bli ganska kallt ganska snabbt. Jag föreslog att vi alla skulle kampera i Mindres rum i källaren. Maken säger att det är för stort. Han föreslår något mindre. Förrådet under trappen. Låt oss nu alla tillsammans stilla bedja om att detta inte händer.

Bra bäddat

Det är förunderligt att så många buskar och träd överlever i Montreal fast de egentligen inte är borde eftersom det blir så kallt. Det sker inte utan ansträngning. Så här ser det ut i var och varannan trädgård.

Vita frigolitlådor sätts ovanpå växterna och sedan bäddar snön in dem i ett varmt och gott täcke.

Här har de slagit in växterna i säckväv. Också mer regel än undantag.

Snart är det vår

Men redan är ljuset här. Och tulpanerna. (Förresten, ser ni vad som hänt med min bebis? Hon håller på att bli stor.)

Man förundras

Folk får självfallet döpa sina barn till precis vad som helst. Men hur man på fullt allvar kan tro att ens barn ska av omgivningen tilltalas Romeo Maximilian och Enzo Alexander - som dubbelnamn - det övergår mitt förstånd. Eller så skämtar hon, Engla.

Jag gjorde ett test

Jag hittade det hos Brysselkakan. Och jag måste säga att det är rätt träffsäkert. Personlighetsbeskrivningen är väldigt träffande och många av de föreslagna yrkena också. Resultatet?

Din personlighetstyp:

Populära och känsliga, med enastående social kompetens. Utåtriktade och empatiska. Uppriktiga och ärliga i sin strävan att förstå hur andra mår. Tycker i allmänhet inte om att vara ensamma. Ser allt ur ett mänskligt perspektiv och ogillar objektiv analys. Mycket framgångsrika i att hantera relationsproblem och att leda debatter. Vill vara till nytta för andra och sätter troligen andras väl före sitt eget.

Karriärer som skulle kunna passa dig:

Lärare, konsulter, psykologer, socialarbetare, personalvetare, präster, affärsbiträden, säljare, HR-personal, direktörer, eventkoordinatorer, politiker, diplomater, skribenter, skådespelare, designers, hemmafruar/hemmamän, musiker.

Avdelningen sådant man lär sig i skolan i Kanada

Frk Mindre talade just om följande för mig.

"Mamma, imorgon är det Martin Luther King Jr's birthday. Visste du inte det va?"

Solglasögon

Idag gick jag ut en sväng för att boka mig en klipptid. Och kunde iaktta en av Montreals allra mesta fördelar; Januarisolen. Den som lyser, värmer och bländar så att man behöver solglasögon. Den kommer jag att sakna nästa januari, sanna mina ord.

Min stora

Det går så bra för henne. När jag bad hennes lärare att skriva ett "letter of recommendation" som vi kan använda när hon söker till skolor i Sverige så sken hon upp och sade "my pleasure" och "it's a really easy task writing a letter of recommendation for her".

Min fina unge.

Trivs i skolan

Det är antagligen bra när Frk Större trivs så bra i skolan att hon står påklädd i hallen och gråter när hon inser att migränen bitit sig fast och att hon måste vara hemma. Det är hjärtslitande ändå.

Final sale - no refund

Intressant kvitto man får från amerikanska gränsen när man betalar sin inreseskatt. Undrar om det är många som kommit och krävt pengarna tillbaka?

Det här är vad jag kallar en ursäkt

(En liten hjälp i tolkningen: Hon vänder bokstäver fortfarande och glömmer en del. Men en sak är säker. Känslospråk engelska.)

Den här bloggen

Det är så att när det blir för mycket på olika håll så får den här bloggen vila. Men nu orkar jag lite igen. Välkomna tillbaka!