Sisyfosarbete

Jag är inte helt med på att det först regnade i 24 timmar för att sedan börja snöa igen. Just som snöröjarna fått undan allt från den senaste vändan. Kunde snön inte bara fått ligga kvar i första läget och inte först regna bort och sedan falla ned igen? Hörru skapare, hur tänkte du nu? Det måste väl ändå ha blivit lite fel där?

Housewife's little helpers

Nästan alla här har hjälp med snöröjningen. Och vi som bor i lägenhet; Javisst. Nu hör jag hur det skramlar mot dörren, plog- och skottkillarna är här. Effektiva och efterlängtade.

Och så kom snön

Det har snöat litegrann här tidigare i vinter, men igår drog det igång med besked. 20-25 centimeter snö från cirka klockan tre på eftermiddagen och fram tills nu på morgonen. och det snöar fortfarande. Det är alldeles, alldeles underbart. Jag kunde inte somna igår kväll för jag var så uppspelt.

Några mobilbilder från morgonens promenad till skolan.

Det blåste snålt om öronen.

Hoppla.

Skolgården i drivor.

Flickornas skola. De gröna staketen med säckväv ställs upp för att skydda växterna från snön och snöröjningen.

Lördag med lärar'n

På lördag ska Störres lärare ta med sig de barn i klassen som vill på bio. Det blir Narnia i 3D. Det är ett litet exempel på den extra glöd som finns hos lärarna på våra barns skola. Jag har ärligt talat svårt att föreställa mig en svensk lärare som skulle göra detsamma. Och jag känner mig så lyckligt lottad.

Listan dag 04 - Det här har jag ätit idag

Jotack, det var ju rätt dag att prata om det jag ätit. Min sämsta matdag på riktigt länge. Lite för stressad och flängig för att hinna tänka kring maten, handla och laga. Så här såg det ut:

Frukost: 2 toast med fyrkorn, jordnötssmör. Te.

Förmiddag: 1 liten yttepyttebit av pepparkakskladdkakan jag bakade till bake sale. Kaffe.

Lunch: Rester av en saffranspasta jag gjorde igår. Mycket liten rest.

Mellanmål: Lite mozzarella och ett kokt ägg. Kaffe.

Middag: 1,5 pizzaslice.

Kvällsmål: Fika på kören. Antingen bara te eller så någon liten kaka till. Jag vet inte ännu.

Herregud. Undra på att jag inte känner mig i toppform. Jag har ätit bra resten av veckan men detta var för sorgligt. Alldeles speciellt med tanke på att jag dessutom tränat hårt.

Nya tag imorgon.

Happy Hanukkah!

I multikultimontreal finns det inget som hindrar att man firar Hanukkah samtidigt som man firar advent. Åtminstone inte om kakorna på bageriet ser aptitretande ut, så det gjorde vi häromdagen (firade alltså). Enligt flickorna smakade kakorna som pepparkakor, fast tjockare och hårdare.

Kreativitetens ABC

Jag har gått på kurs den här terminen. En kurs i grunderna i måleri och teckning, väldigt komprimerad. Det har varit mycket teknik och ibland har jag känt mig handikappad. Jag är inte särskilt praktisk och det blev mycket fix och trix och lite si och så med kreativiteten. Men igår. Igår! Då fick vi teckna kroki med pastell. Fem minuter på varje pose och en del enminutsposer. Full fart i tre timmar. Otroligt roligt! Jag glömde totalt tiden och var helt absorberad av glädjen i att följa formen av en kropp på papper.

Resultatet? Ja, man kan ju se att det är en kvinnokropp åtminstone. Mer än vad jag trodde när jag satte igång. Jag bjuder er på två av de ungefär 20 bilderna jag tecknade.

Listan dag 03 - Mina föräldrar

På språng, så det blir kort idag.

Pappa. Han växte upp i värmlandsskogarna. De flesta jobbade på bruket. Han hade läshuvud och jobbade sig upp till att bli ingenjör och senare VD på ett företag. Nu är han pensionär och reser så mycket han hinner med.

Mamma. Skofabriksarbetardotter. Även hon gjorde klassresan. Lärarinna ut i fingerspetsarna. Hon var en lycklig mormor. Nu finns hon inte mer. Jag saknar henne. Mycket.

Listan dag 02 - Min första kärlek

Min första kärlek. Minns jag ens? Det var nog mamma. Måste varit mamma. Och sedan blev jag förstås kär. Blir inte alla det när de är små? Jag har alltid fäst mig lätt vid människor. Tycker ack så mycket om ack så många. Jag har lätt för den, kärleken.

Småningom blev jag himlastormande kär förstås. I maken. Men före honom?

Jag minns Dan. Jag gick i femman. Han gick i trean. Stackars Dan. Jag och Anette älskade nästan ihjäl honom och hans kompis. Vi följde efter dem. Vi ritade meddelanden i gruset på deras skolväg. Han spelade i min orkester och jag vågade knappt titta på honom. Stackars pojkar, de fattade inte någonting. Var bara irriterade, och det kan man sannerligen förstå. Men var det kärlek? Kanske, men snarare besatthet.

I högstadiet var jag kär på riktigt. Jag minns fortfarande när han vände på min namnbricka, den i silver som jag bar runt halsen. Han såg att det bara var mitt eget namn. Lyckan när jag såg att han såg lättad ut. Fast sedan sade han inget mer. Inte jag heller. Men han hade sammetsögon och varma händer. Det var inte besatthet. Jag tror det var kärlek. Faktiskt.

Sedan blev det en massa trasigt och fel med kärleken. Men det var då. Nu är nu. Nu är lugn. Ro. Och kärlek.

Listan. Dag 1 - Presentera dig själv

Att skriva en presentation av sig själv är sannerligen inte lätt. Vad ska man fokusera på? Svenskar siktar gärna in sig på ålder och yrke. Men ingen av dessa två attribut är egenskaper egentligen. Ålder, jaha? Det säger inget om mig. Jag var yngre förut och snart är jag äldre. Så mycket ändras jag inte av det. Yrke? Jo, jag har ett. Eller hade. Men nu gör jag något annat. Och snart något annat igen.

Men så. Någonstans måste jag börja. Med här och nu bestämmer vi. Jag bor i Montreal. En smältdegel till storstad i nordamerika. Maken jobbar här och jag följer med. Jag hämtar och lämnar barn, fyller kylskåp, läxer läxor, skriver matlistor och sköter det administrativa. Jag njuter. Av lugn och ro, av kravlöshet och paus. Osannolik, tillfällig lyx.

Jag har en historia också. Kommunikation, PR, konsult, anställd. Webb, mycket webb. Jag vill inte riktig släppa det där, men jag vill mer också. Vad? Jag vet inte än. Vi får se vart livet tar vägen med mig. Eller snarare, vart jag tar vägen med livet. Jag letar efter vägen och har hittat en liten slingrig stig. Den går genom snår, men jag ser något som lyser genom dem.

Jag är kärleksfull och beroende av mina vänner. Av min familj. Jag är smart och fattar fort och ser sammanhang och samband. Någon annan får gärna befatta sig med detaljerna. Nitty gritty, inte för mig. Och så har jag väldigt kort stubin och blir jättearg. Men för det mesta är jag snäll. Kanske till och med lite för mån om att alla ska ha det bra. Och glad i mat, dryck, bak och hemmaliv. Och i skidåkning, dykning och i att sitta i en stol i varm skugga och prata i timmar.

Till sist är jag 42 och har två barn och man. Men vem bryr sig som sagt. Egentligen?

Modig idag

Jag fick en bok på min födelsedag av en kär vän. Den inspirerade mig. Så när telefonen ringde idag, och en annan vän tipsade om en cool träningscykel från 70-talet som stod övergiven i en gränd gick jag dit. Tog cykeln under armen (nåja, den var tung) och gick hem. Så skulle Pippi ha gjort, och så gjorde jag med. Pippi är inte rädd och hon gör vad hon har lust med. Pippi power! Ja. Så heter boken.

(Den orolige kan jag lugna med att cykeln med 99% säkerhet var en grovsopa. Som någon glömt ställa ut i fredags på sopdagen.)

Städa, städa varje freda'

I skenet av SVT:s Ung och bortskämd sysselsatte jag häromdagen elvaåringen med adventsstädning. Det gick utmärkt och humöret var gott när spindelväven dammsögs bort.

Det ska böjas i tid (det som krokigt ska bli).

Mardröm

Mindre drömde inatt. Mardröm. I drömmen var det en dinosaur som attackade henne och sedan när hon vaknade trodde hon att hon såg den i sängen så hon smashade den med kudden och sedan sprang hon upp för trappen.

Modigt, va?

Syskonkärlek

Ena sekunden: Vad mysigt att de spelar kort så fint ihop!

Nästa sekund: Fullt slagsmål.

Isregn

Imorse låg det ett istäcke över hela vår värld. Och regnet som föll blev is direkt för det var flera minusgrader ute. Isregn (freezing rain, ice rain) är ett fenomen som är nytt för oss. Som underkylt regn fast av en helt annan magnitud. Så här såg grannens bil ut imorse. Vår? Den hade smarta hemmafrun ställt in i garaget. (Samma hemmafru som också såg till att vinterdäcken åkte på häromdagen.)

Mindres sopfynd

Jag har nämnt tidigare att soporna här står vid gatan för hämtning. Även grovsopor. Häromdagen låg det en sparkcykel på en sopsäck. Den blev Mindres. Nu är det en mycket kär ägodel. Hon sparkar på sin "scooter" som hon säger själv. Ute som inne. Hela tiden.

Svengelska man inte vill höra

Frk Mindre: Mamma, det var en kille i min klass som throwde up idag. På sitt desk. Fröken fick clean up.

Jahapp. Med lite tur klarar hon sig, hon har ju redan varit sjuk en gång. Men fy.

Listan

Det är många som skriver kring den just nu. Listan. 30 dagar av skrivande, 30 dagar av utmaning. För så ser jag den. Ett sätt att hålla drivet vid liv i skrivandet. Kanske det inte alltid blir om mig. Jag är inte säker på att jag vill blottlägga mitt liv helt här. Men skriva ska jag. Jag startar imorrn.

Listan?

Den här:

Dag 01 - Presentera mig själv
Dag 02 - Min första kärlek
Dag 03 - Mina föräldrar
Dag 04 - Det här åt jag i dag
Dag 05 - Vad är kärlek?
Dag 06 - Min dag
Dag 07 - Min bästa vän
Dag 08 - Ett ögonblick
Dag 09 - Min tro
Dag 10 - Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 - Mina syskon
Dag 12 - I min handväska
Dag 13 - Den här veckan
Dag 14 - Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 - Mina drömmar
Dag 16 - Min första kyss
Dag 17 - Mitt favoritminne
Dag 18 - Min favoritfödelsedag
Dag 19 - Detta ångrar jag
Dag 20 - Den här månaden
Dag 21 - Ett annat ögonblick
Dag 22 - Det här upprör mig
Dag 23 - Det här får mig att må bättre
Dag 24 - Det här får mig att gråta
Dag 25 - En första
Dag 26 - Mina rädslor
Dag 27 - Min favoritplats
Dag 28 - Det här saknar jag
Dag 29 - Mina ambitioner
Dag 30 - Ett sista ögonblick

Dagens skryt

Större kom hem från skolan idag och berättade att hon haft poetry reading igen. De lär sig dikter utantill och ska sedan recitera dem och betygsättas både av klassen och läraren.

Hon hade velat "gå först". Det här är vad fröken sade efteråt:

"You had a great clear voice, exactly correct punctuation and perfect speed. You remembered all the words - it will be hard to go on top of that. I have nothing negative to say at all."

Inte illa för en som började lära sig språket förra sommaren, inte sant?

Dikten? Den här, av John McCrae.

In Flanders fields the poppies grow
Between the crosses, row on row,
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below.

We are the Dead. Short days ago
We lived, felt dawn, saw sunset glow,
Loved and were loved, and now we lie,
In Flanders fields.

Take up our quarrel with the foe:
To you from failing hands we throw
The torch; be yours to hold it high.
If ye break faith with us who die
We shall not sleep, though poppies grow
In Flanders fields.

Vokabulär

Jag vet inte om jag ska bli orolig eller ej när Fröken Mindre nu har börjat visa upp sitt ökande franska ordförråd också. Vad händer på franskalektionerna egentligen?

Imorse blev hon sur på mig. Då säger hon med arg röst:

Arrêt. Fermez la bouche!

Det betyder ungefär: Sluta. Håll tyst!

Mindre är sjuk

Hon har kräksjuka. Hon lider på svengelska.

"Mamma, ska jag ligga här i soffan hela dagen och bara vomit? Tror du det är fun, eller? Det är disgusting. Det här är den mest horrible day ever!"

Helt nytt

Det har hänt något som aldrig hänt förut. Jag har tränat fem gånger den här veckan. Ett pilatespass, mitt favvo stretch and balance/balettpass, ett toningpass, ett styrkepass på gymmet och nu idag till sist ännu ett toningpass. Det känns gott. Och ovanligt. Ännu ovanligare är att jag haft maken med mig på två av passen. Way to go, make!

Knycker en enkät

Bara för att det är kul.

4 tv-program jag ser
Survivor.
Project Runway.
Top Chef.
Flipping out.

4 saker jag gjort idag
(Mäh. Klockan är 08.23 ju.)
Blivit väckt.
Somnat om.
Blivit väckt igen.
Fixat frukost.

4 saker jag längtar efter
Snö.
Alla som jag tycker om som är i Sverige.
Julen.
Mamma.

4 saker på önskelistan
Fred på jorden.
Myskläder (är man hemmafru så är man).
Träningsdojor (är man hemmafru så är man).
Besök.

4 saker jag avskyr
Inskränkthet.
Jante-ängslighet.
Slask.
Morgonstress.

Hemma

I kvällningen tänker jag lite på det förunderliga att Montreal för alltid kommer att kännas som hemma för mig. På att jag verkligen trivs här. Alldeles på riktigt. En bit av mitt hjärta blir kvar när vi flyttar. Kvar bland de vackra gamla husen, bland Rue Barré-skyltarna och lönnlöven som bäddar in gatorna i ett gult täcke. Kvar bland slitna motorleder och kvar bland alla de människor vi möter i alla mänsklighetens kulörer och varianter. Je t'aime, Montréal. Je t'aime.

På tio minuter kan livet vända

Jag lyssnar på Emma Jangestig på radion. Ni kommer ihåg henne, Arboga-mamman. Hennes två barn mördades för några år sedan av en galen kvinna. Emma Jangestig pratar om vikten av nuet. Livet kan förändras så snabbt. Det kan vända på tio minuter.

Det är därför jag inte kan sluta tänka på det som hände kvällen före Halloween. I lördags. Jag tänker och tänker på hur livet kunde ha vänt. Hur nära det var att vår tillvaro krackelerade och föll samman och brast.

Det var små barn - fyra-fem-sex sådär - som gick innanför avspärrningarna och pillade på pumporna. Tog av glasögonen på dotterns. Den sköldpaddepumpa som hon kämpat med i veckor. Jag irriterade mig på barnen. Jag irriterade mig på att ingen sade till dem. På en lång tid. Jag såg inga föräldrar där men ärligt ska sägas att jag tittade inte så noga. Så jag sade till barnen. Ganska snart sade jag till dem igen för det hände inget första gången. Och jag höjde rösten lite. Jag skrek inte, men jag höjde rösten. Barnen blev inte rädda, men slutade.

Deras föräldrar materialiserade sig plötsligt. Ett par arga mammor och en arg pappa. Jag bad om ursäkt om jag hade sagt till för hårt till deras barn, men det var inte nog. Det var mycket arga. Jag backade rätt snabbt, inflikade att jag inte trott föräldrarna var där just då och gick ut ur rummet.

Rätt snart följde en pappa efter mig. Han var stor, tornade upp sig. Lång och tjock. Han började ryta åt mig. Ovanifrån. Hans andedräkt luktade alkohol och han sade åt mig att det jag gjort hans barn var oförlåtligt. Han bad mig fara åt helvete - fuck off. Och sedan tog han mig i armen. Hårt. Så där som man kan göra med ett olydigt barn.

Jag blev rädd. Sade till honom på skarpen att han inte skulle tala med mig om bad language. Att han skulle låta mig vara. Min make kom. Mycket arg. Försvarade mig. Blev själv arg. Mannen skällde på. Tornade upp sig även över maken. Smockan hängde i luften.

Jag fick snabbt maken att backa. Vi gick undan. Man ringde security. Jag fick frågan om jag ville göra polissak av det hela och svarade nej. Security-killarna frågade många gånger, betonade att det var min rätt. Han hade varit abusive. Det fanns vittnen. Om jag valde att inte anmäla skulle han bli utkörd. Han blev utkörd. Hade tydligen skyllt på att han tagit sig några drinkar för mycket och försvarat sina barn.

Nu tänker jag. Ältar. Jag tar på mig skuld. Kanske skrek jag åt barnen fast jag inte tror jag gjorde det? Kanske skulle jag ha gjort annorlunda? Varit diplomatisk, letat efter föräldrarna? Inte tänkt att it takes a village...?

Och jag känner obehag. Vill inte möta honom igen. Eller hans fru. Vill inte gå ut helst.

Och jag tänker på de där tio minuterna. Tänk om han klippt till? Eller maken? Eller om vi varit i USA och han hade haft ett vapen? Jag tänker att nästa gång ska jag vara tyst. Göra våld på mig själv och vara tyst. Men den som tiger synes samtycka. Ja usch, vad jag tänker. Och gråter. Usch.

Jag fick nog en chock. Det var två dagar sedan nu. Undrar när det går över?

Att bo i stan

Mindre och jag njuter av att bo i stan medan Större ligger hemma och kurerar sig i migrän. Hur? Jo, efter skolbusshämtningen gick vi till vår lokala konstmaterialaffär. Där innehavaren dels lät Mindre måla en målning på hans fönster och dels bjöd (!) på ett gäng färger som Större kan använda till den pumpa hon håller på att dekorera. (Det är pumpkin contest, no carving, på city hall gubevars.) Det är "on the house" sade han och tillade att "när vi ska köpa mer penslar kan ni ju komma tillbaka". Det kan han slå sig i backen på att vi gör.

Tänk vad vi kommer att sakna att ha allt detta så nära. Inom 500 meter har vi vinbutik, minst 10 kaféer, välsorterad affär, järn- och diversehandel, flera inredningsaffärer, frukt- och nötaffär, théaffärer (2), Apple store, apotek, ett par glasscaféer, två bagerier och en hel drös små ställen av typen skomakare, kemtvätt, syateljéer. Och massor med små klädaffärer.

Inom 500 meter från hemmet i Sverige? Gula kiosken med pizzeria.

Sångfåglar

Familjen har fått Mary Poppins-feber efter vårt besök på Broadway i lördags. Maken trallar föga förvånande på "I'm practically perfect". Större kör tungvrickningsövningar med Supercalifragilisticexpialidocious. Mindre sjunger glatt på "With a spoonful of sugar."

Själv gillar jag mixen och nynnar på lite av varje.

Vänskap på internet

Man vänjer sig ju så lätt men jag måste skriva ett inlägg om det uppenbara idag. Det där Internet, hörni. Tänk vilken grej för en utlandssvensk!

Innan vi reste fick vi gå en kurs om hur vi skulle påverkas av att flytta. En fantastiskt bra kurs som vi haft stor nytta av. Men vi fick höra att vi skulle känna oss som aliens när vi kom hem för att vi missat så mycket där hemma. Ni vet den senaste teveserien på allas läppar och saker i den stilen.

Inte då! Det var före facebook. Jag är fullt uppdaterad på vad som är på gång, kommentar överflödig. Där håller jag också reda på en rätt stor del av mina vänner. Jag kan hänga med hyfsat och kan sprida lite av mitt vardagsliv tillbaka.

Dessutom har jag ju P1. För eftersom internetradio nu är så tillgängligt så spelar vår lilla Soundbridge i köket både CBC Radio One och P1. Jag alternerar beroende på tid på dygnet. (När P1 börjar spela vågskvalp mitt i natten slår jag över. Och när jag blir trött på svensk inrikespolitik.)

Och så är det telefonen. Eftersom vårt telefonnummer porterats till en internettjänst kan vi ringa lokalsamtal till Sverige från telefonen här i Montreal. Och vice versa. Barnen kan prata i timmar, och vi vuxna också förstås. Inga krångliga headset och skypekopplingar. Bara snacka, snacka, snacka.

Och då har jag inte ens nämnt mina forum. Forumen där jag träffat mina svenska utlandskompisar lite här och var i världen som finns tillhands när man behöver någon som lyssnar lite mer anonymt. Och som i mån av geografisk närhet öppnat sina hem och sina hjärtan för att släppa in mig och min familj i sin värld. Det går inte att värdera.

Och bloggandet, mailen och det allmänna slösurfandet...

Visst. Jag har vänner som vågar vägra facebook och bojkottar bloggar. De missar en del, det ska ärligt sägas - även om jag försöker ringa dem då och då. Men i stort känner jag att jag faktiskt har bättre kontakt med många av mina vänner nu än jag hade i stressen där hemma.

Morgonpigg och motiverad

Det är inte utan att man undrar vad de har för trick på skolan. Hur har de förvandlat min unge till en hypermotiverad, driven och positiv mönsterelev? Hur gick det till?

Nu gör hon extramatte på kvällarna "för att det gör det lättare att somna" och skriver extraskrivläxa (ett slags dagbok) både på morgon och kväll. Förunderligt. Boken hon lånade hem från skolan igår har hon läst så snabbt hon kunde för hon ser fram emot att skriva sin book report. (För vilken hon för övrigt behöver en flingkartong. Skumt.)

Allt detta helt utan påpekanden från mig. Som annars fått lirka och tjata med läxan sedan hon började sexårs.

Här sitter hon med morgonens skrivövning. Och korvmackor.

Tji fick jag

Jag hade en hel hoper blogginlägg planerade. Men nu när jag äntligen satt mig ned för att skriva dem så är maken och kameran borta. (Närmare bestämt är de uppe på berget för att fotografera hösten.) Och mina bilder är där. I kameran alltså. Och det andra inlägget skulle jag ta en ny bild med. Med samma kamera. Så grattis, bloggläsare. Nu fick ni ett nonsensinlägg istället. Håll tillgodo.

Toqué - åtta rätter på 2,5 timme

Jag är fortfarande mätt, fast det är nästan ett dygn sedan vi kom till restaurangen. Man blir det när man äter åtta rätter på under tre timmar.

Igår firade vi våra 20 år. Barnen sov borta och vi gick till Toqué. Det är en rätt lyxig innerstadsrestaurang med innovativt kök. Jag försökte klottra ned vad vi åt på en lapp och nu har jag försökt tyda mina kråkfötter.

Vi åt en menu degustation med vinpaket, valde att lyxa med foie gras men att hålla oss till Discovery Wines som var billigare än Prestigious. Det blev liksom dyrt nog ändå...

Måltiden inleddes med en liten amuse i tallrik. Den bestod av ett majsskum med smält stelnat smör - on the house. Det smakade smörade popcorn rätt och slätt.

Därefter serverades en sjöborrekräm i en halv sjöborre med potatis-confit, ingefära och soja. Det var... konstigt. En bitter eftersmak. Jag kommer inte att äta sjöborre igen, faktiskt.

Andra rätten var en helt otroligt god calamare, fylld med bröd, purjolök, tomatpasta och med en grönsaks-glaze. Till den rätten serverades det enligt mig i särklass godaste vinet, som jag inte alls minns vad det var för druva men det var friskt och gott med gott om smak av tropisk frukt.

Tredje rätten var foie gras. Den var god, men mäktig. Den serverades på en bädd av pocherat päron, tillbehören var bland annat sellerigelé och dragon. Man fick doppa den mjuka, geléiga foie grasen i en dipp av citronsyra och rosépeppar. Intressant!

Fjärde rätten var en varm carpaccio på ribeye steak. Den serverades med kantareller, blomkål, brysselkål, brödsmulor, rucola och hade en distinkt smak av dillgarnityret som var både intressant och trevlig. En riktigt höstig, mustig och god rätt.

Femte rätten var duva, stekt i ankfett och med tillbehör som palsternacka, tranbär, svart trumpetsvamp, kronärtskocka och canellibönor. Den var mycket god trots att det som de skulle sagt i Top Chef var "a lot going on".

Den sjätte rätten var en osträtt, och nu kom en tunn skiva värmd ost med tabasco-kräm, tomater, purjolök och äpple. Gott, mäktigt. Vi började få ont om plats.

Den sjunde och sista rätten var som en kul variant av marängsviss fast otroligt elegant. Ett glassägg i vanilj vilade på en vaniljganache med maräng, kolabräck och en rik chokladsås. Krispigt och helt otroligt gott.

Vi rullade nästan hem och fick sitta uppe en stund innan vi kunde gå och lägga oss av rädsla för att spricka.

Omdöme? Jo, det var ett härligt ställe. Men några aber finns det. Alla rätter var inte helgjutna. Är man foodie och kräsen så är man. Och så blev man nästan lite för mätt. I Europa hade rätterna varit aningen mindre och det hade de mått väl av. Dessutom märkte man litegrann av den nordamerikanska stressen på restauranger som är förklädd till god service. Samma sekund som var rätt var färdigäten så dukades tallriken av och sedan blev pausen mellan rätterna aningen för kort. Man fick tänka på det och inte äta färdigt för snabbt, liksom dra ut på det lite och det ska man inte behöva göra.

Men varje maträtt gav nya samtalsämnen och vi gladde oss båda över att få sitta och samtala om himmel och jord och upptäcka ny mat tillsammans. Och att skåla i champagne är ju aldrig fel!

Jag tror det behöver sägas

Och här kommer det; Jag älskar verkligen den här staden. Montreal. Och provinsen. Quebec. Med allt som finns här. Oreda, korruption, språkbråk och tokerier. Men också de trevligaste människor jag någonsin träffat. Det härligaste klimatet. Och det vackra. Allt det vackra.

Societeten i Montreal

Vi bor i en stad där "the social calendar" fortfarande trycks i tidningen. Klassamhälle, anyone?

I söndags

I helgen var vi ute och strosade i Notre-dame-de-Grâce, vår grannstadsdel. Mindre hade en playdate och efteråt gick vi på upptäcksfärd i omgivningarna. Vi hittade bland annat ett symaskinsfik - ett fik med tygförsäljning och ett tiotal symaskiner där man kunde fika och sy samtidigt. Skojig idé!

Och så kollade för förstås in lite av den montrealska graffitin som finns överallt. Fast här är det faktiskt berättigat att kalla den för gatukonst.

Dreams are made if people try

Idag sprang barnen Terry Fox Run. Terry Fox var en ung man som drabbades av en ovanlig bencancer vid arton års ålder. Cancern ledde till att hans ben amputerades. För att samla in pengar till cancerforskningen och för att visa att inget är omöjligt bestämde han sig för att springa från St Johns, Newfoundland till Port Coquitlam, British Columbia. Över hela Kanada.

Terry Fox mål var att samla in en dollar för varje kanadensare. När han hade ungefär en tredjedel av sträckan kvar spred sig cancern till lungorna och Terry Fox dog, då 22 år gammal. Vid sin död hade han nått sitt mål och samlat in 24 miljoner dollar. Idag har man i Terry Fox namn samlat in 500 miljoner dollar till cancerforskning och summan stiger för varje år.

Större har arbetat med tema Terry Fox sedan skolan började i september. Hon har läst böcker, sett på filmer och googlat om Terry Fox. Övat på svåra ord med Terry Fox-tema (marathon, amputate...), lärt sig att deklamera en dikt med Terry Fox-tema och nu sist tagit fram en presentation om Terry Fox. Den framförde hon igår med några klasskamrater för andra klasser på skolan.

Större är oerhört inspirerad av Terry Fox. Alldeles speciellt tycker hon om hans budskap om att han inte alls var speciell, utan att alla människor kan göra extraordinära saker om de bestämmer sig. Här är dikten som Större lärt sig. Jag gråter en skvätt varje gång jag hör den.

Somebody said it couldn't be done,
But he with a chuckle replied,
That "maybe it couldn't", but he would be one,
Who wouldn't say so till he'd tried.
So he buckled right in, with the trace of a grin, on his face.
If he worried he hid it.
He started to sing and he tackled the thing,
That couldn't be done, and he did it.

Somebody scoffed: Oh you'll never do that;
At least no one has ever done it.
But he took off his coat and he took off his hat,
And the first thing we knew he's begun it.
With a lift of his chin, and a bit of a grin,
Without any doubting or quiddit,
He started to sing and he tackled the thing,
That couldn't be done, and he did it.

There are thousands to tell you it cannot be done,
There are thousands to prophesy failure;
There are thousands to point out to you, one by one,
The dangers that wait to assail you.
But just buckle right in with a bit of a grin,
Just take off your coat and go to it;
Just start to sing as you tackle the thing
That "cannot be done", and you'll do it.

(By Edgar A. Guest)

20 år sedan!

Det är den 6:e oktober idag. För precis 20 år sedan hade jag nyss flyttat in i studentkorridoren på Tybblegatan. Jag satt med en besökande kompis i den fula noppsoffan när han plötsligt stod där och sträckte fram handen för att hälsa. En varm, len hand och ett brett leende. Han bar stickad tröja med löv på, var kortklippt och hade glasögon som han inte behövde. Han tog massor av plats och bad inte om ursäkt för sig. Inte det minsta.

Du golvade mig där och då, kära make. The rest is, som man säger häröver, history.

Nu är det tjugo år sedan. Det är ju alldeles obegripligt.

Kärlek.

...och apropå strömavbrott...

...så är det jättekul att stå med en stark ficklampa och lysa på konerna mitt i gatan som har fantastiska reflexer. Speciellt när det kommer någon som går förbi. Huu, spöklikt!

(Ja, jag är barnslig. Det står jag för.)

Strömavbrott

Igår skulle jag precis posta ett blogginlägg med rubriken "Ska de jobba hela natten?". Westmount Hydro hade stått med saftblandaren på många timmar utanför vårt fönster. Men till slut åkte de. En kvart senare gick strömmen. Tack och lov hade vi ätit och tack och lov är jag svensk så jag har skåpen fulla med värmeljus och andra ljus.

Halv tre vaknade jag av att lampan i sovrummet lyste mig i ögonen och jag fick gå runt och släcka i hela huset.

Det är det andra långa strömavbrottet på en vecka. Det varslar illa inför vintern och kylan.

Sushi extraordinaire

Vi åt en alldeles otrolig sushi häromdagen. Vi testade det nya sushistället nere på gatan. Lite dyrare. Lite bättre. Åh, herregud vilken sushi. Jag skulle kunna äta den varje dag. Fast det har jag inte råd med. Men ibland, så.

Att fråga chans

Kommer ni ihåg hur det kändes att fråga chans? Man gick väl i femman eller så och det var jätteläskigt. Jag minns att jag frågade chans på Peter Svensson och han sade ja. Jag var i sjunde himlen i två dagar och sedan gjorde han slut. Inte för att vi hade pratat mer än vanligt med varandra eller så de där två dagarna, men ändå. Det var jobbigt.

Att vara utlandsboende tillfälligt är att vara tvungen att friska upp minnet av känslan av att fråga chans. Att blotta strupen och framföra frågan: Jo, min dotter Mindre går i din dotter Sophie/Rafal/Molly's class/art group/skating group och skulle vi möjligen kunna leka/fika/göra något ihop?

Man ler sitt trevligaste leende och gräver djupt efter sin mest positiva attityd och så måste man. Man bara måste. För sina barns skull. Och ibland för sin egen.

Det lilla barnet inuti, femteklassaren som finns under den vuxna fasaden, bävar. För att den andra föräldern ska skruva besvärat på sig och fundera ut en halvhjärtad ursäkt. Det händer nästan aldrig. Men tanken på att det kan hända är nog för att skrämma även den mest djärve.

För mig - som ändå är en mycket social typ som har lätt att prata med de flesta - är detta så svårt. Och jag säger bara en sak; Har du svårt för det här så ska du inte flytta utomlands. I så fall är det lätt att bli ensam.

Men de flesta klarar av det, för att de måste. Men kul är det inte. Verkligen inte.

Ny trend?

Idag såg jag en kille som cyklade på cykelbanan i närheten. Han såg ut som alla cykelpendlare förutom en liten detalj. Han bar gasmask.

Alla sätt är bra utom de dåliga, eller hur säger man?

Inför sprutan är vi alla lika

Idag har jag volontärat på skolan vid vaccineringen av fjärdeklassarna. Det betyder att jag idag har träffat barn från Bangladesh, Sydkorea, Egypten, Saudiarabien, Sri Lanka, Indien och Brasilien. Bland annat.

De är olika allihop. Men en sak har de gemensamt. Det känns fint med en hand att trycka hårt, hårt när man ska få en spruta i armen.

Singing in the rain

Det regnar. Inte så där bara lite fesregnar lite. Det ösregnar. Och har så gjort hela dagen. Nu på kvällen enorma mängder. Det är varmt också, så nyss var maken och jag ute på en kvällspromenad. Och blev som två barn i våra regnställ och stövlar.

Vi bor vid foten av ett berg. Ett ganska högt och brant och ståtligt berg - själva Mont Real, ni förstår - Montréal. Det verkliga berget. Och när vattnet tar fart ända uppifrån och rutschar ned för sluttningarna så är vägkanterna som att stå i en strid fjällbäck. Med höstlöv i.

Nere på Sherbrooke Street är vattenpölarna på sina ställen knädjupa och brandbilarna kör med tjutande sirener runt för att pumpa vatten ur källare. Men det bryr vi oss inte om. För vi leker.

Strömavbrott

När det är strömavbrott och man inte kan få något kaffe så kan man alltid gå till Nespresso-affären och provsmaka deras starkaste kaffe. Det är gratis och kurerar huvudvärken från kaffeabstinensen.

Bara ett litet tips i all välmening från en som vet.

Update: Jag ljög. Jag åkte bil och gick inte alls. För det ösregnar.

Primatella

Dessert, anyone? No?

Dör matsäcksdöden

Den här ömma modern blev inte glad idag när det visade sig att Större glömt lämna in lunchpengarna för oktober och att de sura tanterna på kontoret inte tog emot hennes pengar idag (en dag för sent).

Detta innebär nämligen att modern får den stora äran att göra matsäck en hel månad till. Jag dör matsäcksdöden. Hemmafrudöden.

Nytillskott

Familjen har begåvats med ytterligare en hjälm. Varför? Jo, Mindre måste ha hockeyhjälm på sina skridskolektioner. Tur att hon är junior, annars hade det varit ett krav med visir också. Och alpinhjälm eller cykelhjälm/skatehjälm går inte. Varför? Inte vet jag. Jag har sannerligen svårt att se skillnad.

Update: Och på bilden är inte ens ridhjälmen med...

Dagens Mindre

Det känns lite som om hon är missnöjd. Eller vad tror ni om följande (sagt med ett morrande tonfall):

"Du har ruined min dag."

Jag tror hon är lite arg, jag.

För övrigt

Jag måste bara upplysa om att det inte är lämpligt att sminka sig och samtidigt lyssna på sorgliga sånger på YouTube. Resultatet blir inte alls det man hade hoppats på.

Coolaste luren

I ordets sanna bemärkelse. Var? Roots, så klart.

Det här är ju ingen modeblogg, men...

Igår köpte jag de skönaste brallor jag någonsin provat.

För att citera en av webbplatsens (garanterat fejkade, byxorna är ju helt nya) recensioner:

"Ok ...these may be the most flattering and comfy pants I have every owned ! They fit beautifully , are very slimming, look great , and feel like pjs !"

Det är ett par svarta stretchjeans som har hällor för skärp så att de sitter uppe och inte halkar ned som stretchbrallor så ofta gör. Jag kommer att bo i de här brallorna. Och jag ska genast tillbaka till Roots och köpa ett par i marinblått också. Och två par i marin till Större, för hon kan använda dem som skolbyxor.

(Jag köpte en härlig höstkofta, ett par tights att träna i och en lång t-shirt också när jag ändå var där. Så kan det gå. Jag älskar Roots.)

05.45. Varje dag.

Jag gjorde mig lite lustig häromdagen över vår japanska granne och hennes regelbundna vanor.

But who am I to talk?

Jag som vaknar varje morgon kl 05.45 fast klockan står på sex. Utsövd. Hyfsat pigg. Bara att kliva upp. Väckarklockan har jag inte använt sedan skolan började.

Jag somnar gärna 21.45 också. Vilket betyder att jag sover nästan exakt åtta timmar per natt. Som en klocka. På helgerna kämpar jag hårt för att hålla mig vaken och kan skjuta på schemat någon timme. Enbart för att jag då tvingar mig att somna om när jag vaknar 05.45.

Man börjar bli gammal.

En alldeles vanlig eftermiddag

Lugn idag. Lite trött. Den envisa förkylningen verkar inte ge med sig.

Jag har städat och fixat. Dessutom har jag drivit på barnen att städa och fixa. Det går långsamt. Både för dem och för mig.

Jag har inte orkat ut ens en liten stund trots att det varit 20 grader och sol. Nu skulle jag vilja ut men bara till min terass. För att dricka kaffe. Men se det går inte för det är nymålat i trappan upp och den enda som väl möjligen vågar sig på att kliva där är nog ekorren för han vet inte bättre.

Så jag får dricka mitt kaffe här inne.

Saker man roas av när man shoppar

"Toss on The North Face Women’s Addison Pullover Hooded Shirt when you head to your local sandwich shop to grab a smoothie after an intense Bikram yoga class. Because of your v-neck, long-sleeve hoody the shop attendant spots you out of the long line of patrons, prepares your usual smoothie, and rings you up before the others."

Or not.

Saxat från backcountry.com. Surfa där lite, vetja. Det är mycket roande.

Vem tog min åttaåring 2

Mamma, jag ska aldrig smoke...

...och jag ska aldrig graffita.

'cuz I definitely don't wanna go to juvie!

(Jag tror vi måste dra ned på hennes tittande på iCarly.)

Praktiserar min mindfulness

Här sitter jag och övar. På att vara här och nu. På acceptans. Av sådant jag inte kan påverka. Sinnesro.

Den här gången övar jag mig på något trivialt. Något som någon har gjort och som jag är extremt arg på. Men som ändå inte sårat mig på djupet eller gjort mig eller någon som står mig nära illa på riktigt.

Jag hoppas att det hjälper mig en annan gång. När jag drabbas av något som är riktigt svårt. Det är då det är en utmaning. Att vara här och nu. Att inte älta. Att inte vara i dåtiden. Inte i framtiden. Här och nu. Hantera. Acceptera.

Mindre är pigg

Imorse hälsade Mindre på Större så här:

Hey, man. Watch it, dude!

Hjälp. Vem tog min åttaåring?

Like clockwork

Det bor en japansk familj ovanför oss. Frun i huset dammsuger varje dag. Exakt samma tid. Kl 08.15, pip. Jag funderar mycket på hur människor kan leva ett så regelbundet liv. Vad skönt det måste vara på sätt och vis. Och ganska tråkigt.

Något för skönhetsrådet?

Det är en vacker byggnad, Kanadas parlament. Mycket omskriven, populär och arkitektoniskt väldokumenterad.

Men så är det det här. På snart sagt varenda fönster.

Förbluffande, inte sant?

Den här gången hade vi tur

Nu hann vi in i huset innan himlen öppnade sig.

För en kvart sedan var det strålande sol och jag hämtade flickorna vid skolbussen.

Imaginary snowmen

Morgondialog:

Pappan: Men Mindre, du ligger väl inte här och somnar om?

Mindre: Nej, jag... mummel... snowmen.

Pappan: Va?

Mindre: Mummel... tänker på snowmen. Men du kan inte se dem. De finns bara in my imagination.

Avbön

Jag var lite dum häromdagen. Kallade maken sjåpig när han blev sjuk. Tyckte han kunde rycka upp sig. Han var ju bara lite förkyld.

Nu har jag fått för mina synder. Här ligger jag i soffan och snörvlar. Huvudet känns tungt som ett bowlingklot och näsan är som en rinnande kran. Halsen är tät och gör ont. Dessutom har jag fått nackspärr.

Det är så otroligt synd om mig. Stackars maken. Så här kände han sig. Och jag var otålig och grinig. Förlåt, make.

Bra gjort, Future shop

Jag hade ont i magen idag. Skulle reklamera en mp3-spelare. Köpt i februari, nu trasig. Tillhör ett barn. Alltså var jag beredd att bli ifrågasatt. Det blir man alltid i Sverige.

(Att jag har en kraftig lämna-tillbaka-fobi som hör ihop med min telefonfobi hör också hit. Lite.)

Men nä. Här möttes jag av ett trevligt leende. En vänlig fråga om jag provat med flera hörlurar. Sedan gick kundservicetösen och hämtade ett nytt paket, öppnade det resolut och tog ut mp3:n och gav mig. En signatur från mig. Klart!

Strålande. Alldeles briljant!

Thanks Future Shop.

På väg till skolan

Häromdagen var det fint ena sekunden och barnen var söta så mobilen åkte fram.

Nästa sekund öste regnet ned. Himlen öppnade sig. Katter och hundar. Och allt det där.

(Beviset på att det var blå himmel när vi gick hemifrån; Jag hade skinnjacka på mig. Övriga kommentarer överflödiga.)

Labor day på La Ronde

Vår favorit är Goliath.

Och så här såg Större ut just innan. (Det är jag och hon som åker. Maken stannar helst på marken.)

Lite gladare var hon lite senare. Efter Splash. Lite våtare också.

(Bilderna är dåliga, jag vet. Men kameran fick stanna hemma. Bara mobilen fick följa med.)

Det händer att min make tråkar ut mig

Inte så ofta, men dock. Ibland.

Senast ville han diskutera kamerateknik hela vägen från Ottawa till Montreal. I detalj. Olika filmtyper, olika marknadssegment av kameror, prisstrategier. You name it. Inget är för detaljerat, för djupgående eller för tekniskt.

Till saken hör att han inte hör när jag säger att jag fått nog. Han fortsätter glatt.

Och nyss skickade han mig en länk och säger att jag ska vara tacksam att jag inte är gift med Leica-mannen. Och det kan han förstås ha rätt i.

Vardagsgnet

Om det är trist att komma på och packa barnens matsäckar så är det inget emot hur trist det är att packa upp och göra rent dem. Blott Sverige svenska skolluncher har.

1,8 kilo

Skördade igår. Tomaterna mognar med blixtens hastighet och eftersom väderrapporten hotar med blåst så tänkte jag att det är bäst att plocka in de mogna så de inte trillar av. Det blev 1,8 kilo. Otroligt.

Imse vimse

Jag har inget emot spindlar. Jag hade spindelfobi förut. Tio år i ett hus där den svarta, stora husspindeln härjar har gjort mig nästan immun. Inte så att jag vill gulla med dem i sängen men jag kan suga upp dem med dammsugaren utan att svimma.

Men nu. Nu måste jag få påpeka att jag tycker att de kunde låta bli att spänna upp sina nät i mina tomatplantor och ligga i bakhåll där och skrämma slag på mig när jag ska skörda tomater på kvällarna och inte ser så bra i mörkret. Det tycker jag faktiskt. (Och så tycker jag att de kunde vara mindre. Mycket mindre.)

Klibb, klibb

Jag och flickorna gick till skolan. I 25 graders värme och 80% luftfuktighet. Det är så klibbigt att det känns som om huden är täckt med mikroskopiska vattendroppar. Idag är sista dagen på värmeböljan, sedan vidtar mer normal sensommar. Det bästa med Montreal? Klimatet.

Nu; Kaffe på terassen.

Update: Det var vad jag trodde. Att jag skulle dricka kaffe på terassen alltså. Innan jag insåg att detta var dagen då telefonstolparna på grannens tomt skulle bytas och att dessa stolpar skulle lyftas över vår terass. Så mycket death wish har jag inte att jag sätter mig under quebecois när de ska hissa stolpar i en vajer upp över mig. Nix pix.

Update 2: Kan någon upplysa quebecois om att det nog vore smartare att gräva ned ledningarna än att byta stolparna? När de ändå håller på, menar jag...

Det som verkligen spelar roll

Större kom hem från skolan idag och berättade att nya rektorn hållit tal. Större tyckte det var ett långt men väldigt, väldigt bra tal.

Rektorn hade nämligen kört med det positiva förstärkningstricket. Lägg märke till allt positivt du ser med en person och påpeka det om och om igen. Funkar mot dåligt beteende. Everytime.

Rektorn berättade om de reaktioner hon fått när hon berättat att hon skulle börja jobba på flickornas skola. Ungefär så här:

Oh, are you going to be working in that beautiful building?!

Oh, you will find that they have the best staff that you can find anywhere. Their teachers are so dedicated!

And just wait until you meet the students, they are absolutely the best.

...och så vidare...

Rektorn berättade förstås att hon redan upptäckt att allt det där var sant. Större slickade i sig de fina orden. Stolt över att vara en del av allt det fantastiska.

För när stämningen är varm, entusiastisk och glad spelar det ingen roll att stolarna i auditoriet är trasiga och att matsalen är i källaren. Det spelar ingen roll alls.

Att komma igen

En bekant (ja, vad säger man när det handlar om en person man bara känner via internet och aldrig har träffat?) råkade ut för ett flyghaveri igår. En fågel sögs in flygplanets motor som inte lät fint alls sedan och inte gick att flyga med. De nödlandade och allt gick väl.

Idag sitter min bekant på flyget igen. På väg, på nytt, mot sitt mål.

En metafor för livet, tänker jag. Vad det handlar om i sin allra enklaste form. Tjoff, en smocka. Mitt i solar plexus. Man viker sig. Mår illa. Kan knappt andas.

Men så börjar man kippa efter luft. Kan dra allt djupare andetag. Och fyller till sist lungorna ända ned med livgivande syre och känner att det är inte så dumt här på planeten jorden trots allt.

Första skoldagen, år 2!

Så kom första skoldagen. Denna gång mindre ångestfylld än förra året - och i stället mer glädjefylld. Båda flickorna gick till skolan med gott humör i kappsäcken. Här får man ny lärare varje år och dessutom stuvas klasserna om helt så det är lite spännande att börja varje nytt läsår. Tjejerna var glada över de lärare de tilldelats och har bägge kompisar i sina klasser. Små klasser och gott om personal även detta år och det känns bra.

Värme och omtanke har hela tiden genomsyrat det bemötande vi mötts av på skolan och det verkar bli samma sak detta år.

Allt återgår nu till det normala igen och det är skönt.

Passa dig, Tommy

För om jag får tag på dig Tommy Tvättbjörn så är du illa ute.

Vi har i några månader kunnat lura honom genom att ställa komposten på framsidan i stället för vid köksingången. Tills idag.

Så äckligt. SÅ äckligt.

Groundhog eller marmot

Faunan i Montreal är lite annorlunda än hemma. Framför allt är det de vanligaste djuren som är lite andra än i Sverige. Harar till exempel har jag inte sett några här ännu. Eller rådjur - de finns inte alls här så det skulle vara konstigt förstås...

Men det finns ekorrar en masse det har ni förstått. Och tvättbjörnar. Skunkar. Och så finns det murmeldjur. Groundhogs kallas de på engelska och marmot heter de på franska. En del är tama. Som denna som jag träffade på La Ronde. Söt, va? Han tiggde så klart. Och ja, jag klappade honom. Och till er som ryser och tänker att han säkert har loppor så säger jag bara live a little. Walk on the wild side!

Dricker ur en vattenpöl.

Det gula är min klänning. Systerdotterns barnvagn till vänster. Och så Scoobys fot. Scooby? Ja, den som systersonen vann. Size small child.

Min fot. Och murmeldjuret...

En fregatt i hamnen

Idag åkte vi in till stan för att titta på Halifax-fregatten som låg i Old Port. Vi fick gå långt åt fel håll och sedan rätt håll i hamnen innan vi hittade den och det var varmt. Väldigt varmt. Nu har maken fått sitt lystmäte och man kan väl säga att det var arbetstid för honom eftersom han arbetar med uppdateringen av detta fartyg. En bonus var sushin före fartygsbesöket och ölen efteråt.

Nu är energin slut.

Augustivärme

Jag var på väg att sätta på mig mina skönaste jeans i morse. Tills jag kom på att jeans inte är någon höjdarklädsel när det är 27 grader varmt. Så det fick bli tunna bomullskjolen, ett linne och flipflopsen. Och jag klagar inte.

Förunderligt

Vattnet i Montreal är inte så gott, men drickbart. Vårt vatten är ok och vi dricker det men i en del stadsdelar är det näst intill äckligt och smakar dy. Det finns så klart vatten att köpa. Man ju tro då att det skulle inhandlas i stora dunkar. Men jag har sett att det ofta är billigare att köpa vattnet i 33-cl eller 25-cl-flaskor som förstås genererar enorma mängder sopor. Och folk köper, förstås. Obegripligt. Ytterst obegripligt. Plånboken före miljön. Som så ofta.

Inte lätt vara Mindre

Hon talade just om för mig att det suger att vara liten och att hon undrar varför jag födde henne egentligen för jag bryr mig ju inte ens om henne.

(Anledningen? Jag talade om att jag ansåg att hon redan fått fredagsmys (hon hävdar motsatsen, har kanske glömt mängden ostbågar hon åt igår när vi hade gäster) och att hon tyckte mängden lördagsgodis hon fått var löjeväckande liten. Det verkar som om jag vill att hon ska svälta ihjäl, säger hon.)

Mom here

Well, it's now official. I am no longer "mamma". Mindre has just started calling me "mom".

Skolglädje

Åh, jag vill gå till skolan, utbrast Större i morse när hon satt i soffan och åt frukost.

En ynnest att stilla bedja om är vad det är att ha barn som är acklimatiserade och känner lust till sin vardag.

Jetlag

Det har sina fördelar att resa österut och komma tillbaka strax innan skolan börjar. Det är nämligen så att barn med jetlag somnar gott på kvällen och vaknar av sig själva tidigt på morgonen. Utsövda.

Bra tajmat, där. Säger jag till mig själv i brist på kolleger.

Matsäcksvånda

Tre dagar av matsäckspackande och jag har redan slut på idéer. Stackars barn.

Hemmafruns dilemma

Jag har kommit på att det egentligen bara är en enda sak jag saknar som hemmafru. Ja, jag vet. Det är här jag borde säga att jag saknar stimulansen, att använda hjärnan, problemlösningen eller något annat politiskt korrekt. Men nix. Jag använder hjärnan thank you very much och jag löser problem (vart har Störres ryggsäck tagit vägen till exempel) och jag blir stimulerad av livet i allmänhet hela tiden (är särdeles lättstimulerad uppenbarligen).

Men. Det finns ett men.

Kolleger saknar jag. Ni vet, de där som tittar på en med ett brett leende när man kommit innanför dörren på jobbet och säger "kaffe?" innan man ens hunnit starta datorn. De där som behöver häva ur sig lite om chefen och livet och allt annat och de där som också funkar att häva ur sig över. Det skulle inte sitta fel alls här på dagarna om det fanns någon här att bolla det stora, lilla, lätta eller jobbiga med.

För sanningen att säga så är det svårt att skratta högt för sig själv åt sina egna skämt när man är ensam. Det är det. Och det är svårt att klappa sig själv på axeln och säga "bra, där." Fast gudarna ska veta att jag har försökt. Själv är bäste dräng och allt det där men det är väl bara att erkänna att lite bekräftelse behöver vi alla.

Ibland vore det skönt om någon lyssnade när jag svor också (ssschh, säg inget till barnen men det händer att jag svär). När jag nyss till exempel skulle ladda upp en bild från telefonen till detta blogginlägg så gick det inte fast det gick förstås när maken var här häromdagen (efter att jag klagat på att det inte gick). Och då svor jag. Bara lite, men jag svor.

Och det hade känts bra om någon hade sagt med lite sympati i rösten "vad är det nu" eller bara tittat upp från datorn och sett mig. Så det så.

Någon som vill komma och vara min kollega ett litet tag? Gå bredvid, liksom. Assistera lite?

Den har bara sovit lite.

Bloggen, alltså.

Så jag trevar mig igång igen. Vardagen är tillbaka. Och skrivlusten.

Vi får se vart det leder. Bort? Hem? Ingenstans alls? Ointressant egentligen. Det är ju min blogg. Här bestämmer jag.

At the movies

Jag skulle ta flickorna på Shrek Forever After i 3D igår. Kom in på bion, försökte få ut mina förbokade biljetter från maskinen. Kortet känns inte igen. Till slut förstår jag att jag är på fel bio. Fick springa med barnen till den parkerade bilen för att köra dit där jag trodde att bion var (absolut mitt i smeten). Parkerar. Och nu har jag inte kontanter till biljetten. Snälla parkeringskillen accepterar att ta allt jag hade. Tack gud för bemannade parkeringar. Vi hann! (Och nej, filmen var inte så bra men hallå, 3D-effekterna vara coola.)

Went into the cinema, tried to get my pre-bought tickets from the machine. Card not recognized. Eventually realizes that I am in the wrong cinema. Had to run with the kids to the car to drive to where I thought the other cinema was, in the absolute middle of the city. Parks. Does not have money for parking! Nice parking guy will accept lower payment, thank god for manned parking lots. We made it! (And no, the movie was not particularly good, but hey, the 3D-effects were cool.)