Allt är tillåtet i krig och kärlek...

...och vi har just gått en rond mot familjens grönsaksvägrare. Rigida paragrafryttare, brace yourselves för nu kommer det:

Vi mutade Fröken Mindre med chips och fick henne att smaka en hel lång vitkålsremsa och en bit zucchini som låg i den gröna curryn. Det smakade enligt henne som följer; Vitkål - sött och lite papprigt. Zucchini - ingenting, mest kokt vatten.

Skidiakttagelse nummer 2

Det är folk överallt. Alltså inte folk i backen (även om det är det med) men det finns folk för att göra allt. Inte har man en digital scanner som scannar streckkoderna utan en livs levande person som säger Bonjour Mademoiselle till Fröken Mindre och aldrig missar ett "have a nice ride".

Det finns också folk som har tryck med Columbia Prevention på ryggen och som, speciellt mot slutet av dagen, åker runt och kollar till folk som ser ut som om de åkt lite för mycket. Som är framme innan man hinner blinka om man ramlar och frågar om allt är som det ska.

Det finns folk som har stora vita kors på ryggen, men som inte bara är sjukvårdare utan också fixar med allt som har med säkerhet att göra.

Det fanns folk att fråga om vägen och om allt annat som hade med backarna att göra. Även de med speciell outfit.

Och dessutom en speciell sorts skidlärare. En sort som hade ett "nice skiing" till övers för en tioåring som inte ens tillhörde deras lektionsgrupp. En sort som också kom fram och kollade till en i backen när man ramlat. En sort som tog hänsyn med sin grupp.

Det är trevligt.

(Det enda som inte fanns var en städerska, men det är en annan historia. Drickskuvert till städerska fanns dock. Konstigt.)

Skidiakttagelse nummer 1

I tidningen Skis temanummer om nordamerikas bästa skidorter blev Tremblant bäst på ostkusten. Det beskrivs som "Magical. Almost like going to Europe". Eller "squint a little and it's easy enough to feel like you're in some Haute Savoie ski village in the shadow of Mont Blanc".

Tja, då får man allt kisa ordentligt. Nästan blunda, faktiskt.

Men det är fint som det är, utan liknelse med Europa. Quebecois!

Vi har åkt skidor

Vi tog bilen och drog två timmar norrut, till Mont Tremblant. Väl framme mötte oss en riktigt disney-inspirerad skidort med nybyggda hus som ska se ut som om de är någonstans i savojen. De lyckas sådär med just det, men det är mysigt. Väldigt mysigt. Första bilden visar utsikten från vårt hotell.


Snö var det dock inte så gott om, kanonsnö i backarna i mängder. Till min förtvivlan använde man kanonerna i byn också mot slutet av vår vistelse, för att ge snö i byn till jul. Oerhört slöseri om du frågar mig, men ok - det var skönt att kunna sätta på sig skidorna vid husknuten och åka till backen.

Ett enormt lyft att ha egna grejer, mina skidor åkte av sig själva, jag behövde knappt svänga. Barnen gick fram med stormsteg (eller de åkte kanske snarare). Som vanligt är jag nervös på mammasätt över att ungarna ska bli påkörda och jag var glad över ryggplattorna vi köpte inför Hafjell förra året.

Jag var lärare åt Fröken Mindre för maken var för skraj. Med mig framför åkte hon nedför även de branta partierna och vi jobbade på carvingen medelst förevisande. Luuuuuta dig, luuuuuta dig. Och: Bööööj på knäna. Lärare och elev är söta på bilden, tycker jag.


På kvällarna lagade vi av kostnadsskäl mat i vår condo alla kvällar utom en, men annars är Tremblant otroligt mysigt på kvällstid. Det var ju lite småkallt också minst sagt, så vi höll oss inne. Första morgonen var det minus 29 grader.

Winter concert i multikultiskolan

Om det är någon som undrar precis HUR multikulturell Fröken Mindre och Störres skola är så kan ni kolla här. Detta är klass ett och det är vinterkonsert.

Juldialog med sjuåring

Fröken Mindre på shoppingpromenad med sin far. Har just handlat julklapp till Fröken Större. Har ännu inte handlat julklapp till sin far.

Fröken Mindre: Pappa, har de biltidningar där?
Fadern: Ja, det kan de ha.
Fröken Mindre: För jag behöver en sån.
Fadern: Jaha...
Fröken Mindre: För pappa. Jag har en överraskning åt dig. Men jag tänker inte säga vad det är.

Vi håller i hatten

För nu kommer kylan.

Väderprognosen förutspår mycket låga temperaturer i slutet av veckan. En vit jul är så gott som säkrad. Det är alldeles underbart.

Salt ute och salt inne...

...salt i hjärta... Nej.

Men ute; På gatan är det massor och åter massor av salt. De häller ut salt i stora bitar som ser ut som is. Enorma mängder. Men så är gatorna isfria också.

Och inne; När en svensk kollega till maken kommer med en kvantum-kasse till brädden fylld med salt godis är festen ett faktum.

Dyr-skinka

Note to self:

Om du nästa år vid jultid ser en skinka i delikatessdisken som ser ut exakt som den vacuumpackade färdigkokta svenska skinka vi äter vid jultid, lyssna då på den fråga du får av affärsbiträdet. Lyssna. Tänk att frågan "Do you really want the whole ham?" kan betyda att det är något lurt. Vänta inte tills du betalat och kommit utanför kassorna med att titta vad skinkan egentligen kostade. Vänta. Inte.

Det var bara det.

Stressrester?

Innan vi åkte till Kanada hade jag några hyfsat påfrestande år. Kris på familjefronten, kris på barnvälbefinnandefronten, älskade mamma som dog, hyperstressigt jobb som jag till slut lämnade, en dos arbetslöshet, ett understimulerande jobb och så flytten som icing on the cake. Och egentligen var dessa år bara kulmen på tio tuffa år dessförinnan.

Jag har balanserat länge på den gräns där ett felsteg kunde betyda att jag föll ned i avgrunden och åts upp av ångest och svart stress. Men jag trillade aldrig riktigt ned. I stället har jag med hjälp av hårt (och dyrt) arbete med mig själv blivit mycket bättre.

Men ibland kommer det ikapp. Det är som ärr på själen. Stress-ärr. Eller kanske snarare sår som nästan, nästan läkt men som är ack så känsliga. Det är bara det att nu krävs det så lite för att de ska gå upp. Jag menar, jämfört med mitt "hemma-liv" i Sverige är det som händer dessa dagar ingenting.

Det är en luciakonsert med övningar inför den. Det är ett luciaframträdande där nervös dotter ska peppas. Det är ett julkalas för flickorna och deras allra närmaste kompisar. Det är julbak, julgodis och ett minimum av julmat. Det är en jullunch och några sociala aktiviteter. Det är en present till en 40-åring, några julklappar och packning för en skidresa. Det är en gran som ska kläs och ett hus som ska städas och några lärare som ska avtackas.

Tja, ni hör ju själva. Inte på något vis värre än någon annan människas julförberedelser. Snarare oerhört mycket lättare.

Men min kropp reagerar med gråt och sömnlöshet. Med huvudvärk och irritation. Och så blir jag ledsen. Ledsen att jag känner så här och ledsen för att det går så långsamt att läka.

Var rädda om er, govänner. Man har bara en kropp och en själ.

Förenat med livsfara

Förra året dödades tre personer av snöröjningsfordon i den här staden. Och jag förstår sannerligen varför. När det kommer tre snöplogar i bredd på huvudgatan då gäller det att hålla sig undan. Likaså när de forsar fram på trottoarerna. Och så är de grymt många, som små myror arbetar de överallt för att "dig out the city" som det stod i tidningen.

Snö!

Det har klagats på bloggtystnad. Men inspirationen har inte funnits. Även i Åretruntparadiset är det mycket att tänka på inför jul och det verkliga livet har gått före ett tag.

Och i det verkliga livet har årets första snöstorm passerat Montreal. Tja, de kallar det snöstorm, men själv kallar jag det tätt snöfall. Eller "big dumpings" som man kan säga här i nordamerika, fast det låter så hemskt illa.

Hursomhelst så är staden nu inbäddad i ett 2-3 decimeter tjockt snötäcke. Ljust, ljuvligt och juligt.

Boklycka

Idag kom posten med ett eftersänt stort brev. Och inte vilket brev som helst utan en bok från Adlibris. Vi har hittat ett sätt att beställa svenska böcker! Man får beställa en i taget och det är nog bäst det är barnböcker som är tunna och säkert går som brev. Fröken Större kommer att bli väldigt glad för det som kom är andra delen i Prismagalaxen. Jag gjorde en felbeställning tidigare så moster kom med del ett som hon tyvärr redan hade. Boken är alltså mycket efterlängtad.

Förresten kom jag på att om man vill skicka något i ett brev till oss och tycker att portot är för högt så går det ju alldeles utmärkt att använda sverigeadressen och låta posten skicka det eftersom vi har eftersändning minst en gång i veckan (ofta kommer det post flera gånger fast vi bara betalar för en gång). Då måste man bara tänka på att det man skickar går som brev, inte för tjockt och inte för tungt. Smart, eller hur!

Dagens humoristiska

Jag ber eder notera sista rådet från Simon Davies i den här artikeln. Kontrollbehovet har just fått ett nytt ansikte.

* Ett bra tips för den som brukar ha klapparna under granen är att skicka ett snyggt julpapper till alla som du tror kommer ge dig en present. Då blir alla inslagna i samma papper och de kommer att se snyggt ut under granen.

Vardagstrivsel

Imorse gick jag, som nästan varje dag, med barnen till skolan. Det är en ungefär 1,5 kilometer lång promenad genom en park och genom stadens mest gemytliga kvarter. Morgonen var jämngrå och lite dimmig men man kunde redan ana att den mjuka novembersolen skulle ånga bort dimman och släppa fram himlen.

Jag tänkte att jag är så lyckligt lottad. Jag går här och har inget jobb att stressa till. Få krav. Få måsten. Hämta och lämna. Det räcker rätt bra för mig just nu.

Jag hinner tänka efter. Hinner reflektera. Hinner träna.

Löven har alla fallit från träden, och jag hinner se det. Jag ser de nakna grenarna, noterar de få björkarna och de knotiga amerikanska ekarna och de gigantiska lönnarna. Kan stå en stund och titta på en ekorre som klättrar högt, högt.

Jag kan göra en plan för veckan där det på måndagen står "träna, handla till lussebullar, baka lussebullar". Och jag kan känna att det räcker.

Jag tänker på alla timmarna hemma jag ägnat åt stress- och sorgebearbetning och mindfulnessträning. Och på hur det nu betalar sig.

Att vara här är för mig en gåva från högre makter och en lisa för själen.

Lugn. Bara lugn.

Kära läsare webbkonsulter

För jag vet ju att det finns några här och läser. Här i Kanada skulle ni kunna skära guld med täljkniv. Seså, vad väntar ni på? Hopp och iväg mot förmögenheten!

Ett fascinerande land

Inte förrän jag lämnade Sverige insåg jag hur långt fram myndigheter, företag och organisationer var med att utveckla och använda sig av digitala tjänster.

Kanada är ljusår efter. De får lägga på ett kol, och det snabbt, om de inte ska bli fullkomligt omsprungna av snabbfotade konkurrenter på världsmarknaden.

Det senaste exemplet stötte jag på idag, när jag cyklade iväg till polisstationen för att få en kopia på polisanmälan jag gjorde när jag drabbades av stöld av min handväska för några veckor sedan. Jag fick ingen kopia då, utan bara ett rapportnummer, och tänkte väl inte mer på det just där och då.

Men se någon kopia gick inte att få. Jag såg anmälan där på datorn framför tjänstemannen, så visst fanns den. Men för att få ut den måste jag till arkivet. Poliskvinnan mumlade något om att det berodde på att det fanns en misstänkt gärningsman (jag hade angivit ett signalement).

Så; Hon bistod med telefonnumret till arkivet. Dit kunde jag ringa för att få veta hur jag skulle göra och inte minst vad det skulle kosta (!). Låt mig gissa; På arkivet talas endast franska.

Fortsättning följer.

Hemma-spa

Flickorna lekte spa ikväll. Det får de gärna göra fler gånger.

Det började med att Frk Mindre hade fixat en bädd åt mig på golvet där hon sedan gick på min rygg tills det knakade och låsningarna släppte. Galant.

Sedan fick jag massage av Frk Större. Hon har fått en massage bar från Lush, ett hjärta som man drar mot huden så blir det en lite fastare olja. Mycket behagligt. Den lilla damen har stor talang för massage och jag kunde legat där länge, länge. Nu blev det väl en tio minuter eller så men ack så sköna minuter!

Nu känner jag mig som en ny människa. Vem behöver naprapater när det finns barn?

Hoppla

Nu börjas det.

Följande har yttrats av sjuåringen de senaste dagarna.

"Mamma, kan jag ha ett glas vatten?"

och

"Mamma, var är dina magasin?"

Var månde detta sluta? Kommer hon att låta som Dolph Lundgren när hon kommer hem?

Modellbygge av annorlunda modell

Maken är modellbyggare. Nåväl, det är inte så att det byggts så många vanliga modeller de senaste åren, för han har byggt en modell modell större. Men nu är han sugen igen. Han har mer tid än hemma och barnen är äntligen stora nog att lämna projekten ifred.

Han har ägnat de senaste dagarna åt att spana in fartygsmodeller, men råkade sedan på det här.

Nu blir det ett dockhus. Eller två, för döttrarna är ju två. Frågan är bara var vi ska ha dem när vi flyttar hem. De är inte direkt små. Men vackra!

Kör väl en dagens...

...om inte annat bara för att jag har tråkigt och väntar på maken som ska handla varor till middagen.

DAGENS VILL HA: både vill ha och måste ha ett nytt mys-set
DAGENS KLÄDSEL: pyjamasbrallor, svart polo och en kofta
DAGENS SMINK: som alltid i.D.
DAGENS FRISYR: stökig
DAGENS HÄNDELSE: lusseövande med svenska skolan
DAGENS LÅT: staffansvisan
DAGENS PLANER: att göra nytta
DAGENS SAKNAD: kompisar som hade velat komma på middag
DAGENS DUMMASTE: samma som alltid, montrealtrafikanterna
DAGENS SJUKA: H1N1, sjukan på var mans (och kvinnas) läpp
DAGENS DROG: rött vin
DAGENS ROLIGASTE: när Fröken S dansar
DAGENS FAVORIT: Maken som lagar mat.
DAGENS KÖP: Ingenting.
DAGENS HUMÖR: Helt ok.
DAGENS ORD: Ösregn.

Svamp i paket

Kär släkting ringde igår och frågade om vi trodde att tullen skulle öppna paketet om hon skickade ett till oss. Ingen aning, svarade vi.

Vi får väl i så fall se vad tullen säger om torkade trattkantareller...

Jul på Ikea

Medan barnen var på svenska skolan gjorde vi en snabbvisit på Ikea.

Vi handlade en del förnödenheter som kaviar, knäckebröd, skorpor och lingonsylt. Men viktigast var julmust och pepparkaksdeg (jo, jag ska göra egen deg också men det är bra att ha i frysen).

Må julen komma. Med julmust äro vi rustade.

Skol-ABC i Quebec

Kanske någon undrar hur skoldagarna ser ut här för barnen? Det är rätt enkelt. De går varje dag 8-14.20 med en ytterst kort lunchrast och två ännu kortare raster varav en är en mellanmålsrast. Detta gäller alla barn, stora som små.

Mycket längre dagar alltså än hemma, speciellt för de mindre. Inga sovmorgnar och inga tidiga hemgångar. Att det är så här beror förstås på att väldigt många barn åker buss från skolan och de behöver åka samtidigt allihop.

För de små är skolan lite mer lekfull. Lek och skola blandas ganska omärkligt för barnen.

Man kan notera att de har en rejäl sudd matematik redan från de tidiga åren, en och en halv timme om dagen är det i årskurs fem där Fröken Större går. I övrigt läser de i hennes ålder engelska (massor), franska (ca 4-5 veckotimmar) och science.

De börjar skolan ett år tidigare, eller åtminstone nästan ett år tidigare för barn som fyller sju före oktober får börja årskurs ett. Alla de "sena" barnen får alltså vänta. Vi har satt Fröken M i ettan trots att hon egentligen skulle gått i tvåan, hon är äldst i sin klass, medan Fröken S fick gå i sin årskurs och därför tillhör de yngsta i den klassen.

Min upplevelse är att det går lite långsammare fram i början men marscheras snabbare och snabbare. När man jämför jämnårigas kunskaper i framför allt matematik när de når high school (från 7:an här) så ligger svenska barn som kommer hit hjälplöst efter sin ålderskull och brukar få flytta ned en årskurs.

Kanonkille från Kerala

Flickorna Större och Mindre har inget fritids här. Det behövs ju inte, eftersom deras ömma moder är hemmamamma. Men nu har skolan startat en Soccer club då barnen två gånger i veckan ska först få tutoring och hjälp med läxorna och sedan spela fotboll. Bästa kombinationen för Fröken Större och hennes nyvunna fotbollsintresse.

Det skulle ha börjat i tisdags. Men då kom Fröken Större ut tillsammans med lillasyster och hade helt glömt - eller visade det sig - kanske inte vågat. Hon visste inte vart hon skulle gå och hon var enda tjejen och...

Men igår när jag hämtade henne, kom klassens solstråle fram. Det är Vaibel (fråga mig inte hur det stavas för jag vet inte) från Kerala, söt som socker och alltid med ett glatt "hej" på läpparna. Han småpratar lite, frågar mig om jag kommer på nästa pizza lunch för att hjälpa till, upplyser om att skolan är stängd på fredag... Sedan frågar han Fröken Större om hon ska gå på Soccer club. Hon svarar ja, förstås. Fast lite osäkert. Då säger han helt oombedd; "I will take you."

Vilken intuition. Jag ser hur Fröken Större blir glitterglad i ögonen, och jag säger till pojken att jag är så tacksam och att det är jättebra att han tar med henne när det är första gången och allt. Han säger att det är bra att hon ska spela fotboll för hon är ju så duktig och gjorde så bra ifrån sig i turneringen.

Sicken go' unge, den där Vaibel. Det är nog sant, som Fröken Större säger "i den här klassen mamma är vi ett team och alla är med".

Så ikväll; Fotboll.

Slösurfande som betalade sig

Jag surfade lite igår. Sådär som man gör när man kollat sin Facebook, sin mail och sina forum och de svenska nättidningarna. Gick vidare till Montreal Gazette på nätet.

De toppar med "HQN1 shot schedule moved up 15 days". Hjärtat började slå lite snabbare. Vi har väntat och väntat på att få vaccinera fröken Mindre som har astma. Den 16 november skulle hon som tidigast kunna få sin spruta. Vi andra betydligt senare. Jag läser att de från och med _idag_ (igår då...) skulle vaccinera både barn och vuxna med kroniska sjukdomar. Kollar klockan; Tio i sex. Kollar öppetttiderna på närmaste vaccinationscentrum; Öppet till kl 20. Kollar när artikeln publicerades; För 25 minuter sedan.

Jag chansade på att det var söndag kväll och skulle vara hyfsat tomt på de gravida kvinnor som egentligen skulle fått vaccin denna dag. Och på att få montrealbor skulle ha läst nättidningen eller lyssnat på radio för denna nyhet. Och på att få skulle orka bryta sitt söndagsmys och pallra sig iväg. Och jag fick rätt.

Vi kom fram, gick rakt in i själva registreringen och bedömningen och fick spruta både jag och Fröken Mindre. På en timme var vi hemma igen, färdigvaccinerade. Och då hade vi ändå parkerat bilen, klätt på oss (Fröken Mindre hade pyjamas och var nybadad) och letat efter våra handlingar, health card och pass. Samt väntat femton minuter för observation efter sprutan.

Inte ens den berömda quebeciska byråkratin satte käppar i hjulet. Jag var helt inställt på att få vänta eftersom jag saknade health card men det gick - kors i taket - bra med passet. Jag tillhörde dessutom inte ens riskgruppen men det var gott om vaccin och ont om folk så det var inget problem.

Nu ångrar jag bara att jag inte tvingade med mig Fröken Större men hon bakade bullar och var mycket upptagen. Antar att hennes ömma fader får släpa sig iväg med henne trots sin sprutfobi. Vi ska nog testa nästa söndag. Och gissa om jag kommer att kolla tidningsnotiserna på eftermiddagen hädanefter.

Efter en mycket försenad middag smällde Fröken Mindre och jag i oss nybakade kanelbullar med kardemumma och klagade över att vi hade jämrans ont i våra armar. Men det var det värt. Alldeles speciellt när jag öppnade inboxen imorse och hittade ett mail från vår kära bästa vän och super-doktor där hon uppmanar oss att snarast vaccinera Fröken Mindre.

Man ska ha lite flyt ibland. Eller ska man säga surf.

Sorgflor över november

Idag deltar jag i sorgen över ännu en förlorad mamma. Barnens extrafarmor förlorade sin kära mamma i lördags i samma eländiga sjukdom som tog min. Så fort det gick.

Vi sörjer med farfar och hans H och den make som nu är förtvivlat ensam.

Vällustchoklad

Jag ser på Fröken Mindre som dricker choklad. Djupt koncentrerad. Närvarande i nuet. Djupa klunkar, gotte-suckar. Slickar sig om munnen lite då och då, skrapar med skeden så inget ska förfaras. Tio små knubbfingrar greppar stor kopp. Filten runt en mjuk, varm sjuåringskropp. Jag älskar henne så.

Ro hit lite vaccin

Det går trögt med vaccinet här. Och jag är orolig, jätteorolig. Man läser sånt här och sånt här och är frustrerad. Ro hit med sprutorna nu då!

Lucia

En lycklig Fröken Större väcktes imorse med beskedet om att jag fått ett mail där de ber att hon ska vara svenska skolans lucia i år. Glatt ropade hon "ja!" under sitt gosiga täcke. Och jag, jag stod en lång stund i vardagsrummet, såg på gatan och livet utanför och tänkte att det är väl förunderligt att jag är mamma till en tioåring som ska vara lucia. Jag gick ju nyss i skolan och sjöng luciasångerna själv. Det är alldeles otroligt underligt.

Mitterminsomdömen

Idag fick flickorna sina preliminary report cards. Och en mamma kan ju inte annat än bli så glad så man måste snyfta lite. Den lilla, som förstås inte har samma svårighetsgrad som sin syster, har högsta betyg i allt. Betygen har två grader, Satisfactory och With difficulty, och hon har bara Satisfactory. Den stora har - trots att de ligger så långt framme i matten - lyckats med att få Satisfactory i matten och faktiskt även för "Reads and listens to different texts" och nästan (mittemellan de bägge betygen) för "Uses language to communicate and learn".

Bägge ungarna har fått högsta betyg för Effort i alla ämnen. Och likaså högsta betyg för Self-Discipline, Social Skills, Work Habits och Punctuality. Jag är så imponerad!

Ett komma eller en punkt

Det är en väldig skillnad. 46,25 blir till exempel i RBC:s banksystem 4625 eftersom någon finnig idiot till programmerare inte haft fantasi nog att föreställa sig att det finns folk i världen som inte använder punkt före decimalerna utan komma. Men konstigt nog blev talet alltså inte heller 46.250 vilket ju hade varit logiskt. Varför godkänner systemet överhuvudtaget kommat? Jag borde ju få ett felmeddelande tycker jag?!

Hursomhelst har jag i stället för 46,25 betalat 4.625 för min senaste faktura till Videotron, kabel-teve-operatören. Och vi snackar kanadensiska dollar, sisådär sju kronor värda för var dollar.

Gör inte så, hörni. Inte om ni tycker att ni redan har tillräckligt med administrativa problem med banken och alla andra instanser.

Jag sliter mitt hår.

H1N1-kommunikation

I posten idag fick jag en samhällsbroschyr om H1N1. En francais seulement. That's communication for you, folks.

Vill man stoppa en pandemi eller vill man statuera exempel?

Tommy tvättbjörn

Vi har haft oväntat besök nu två nätter i rad. Det är Tvättbjörns-Tommy som har förstått hur man öppnar låset på vår komposttunna. Han välter den och sedan pillar han uppenbarligen upp det hyfsat svårforcerade låset.

Men det förstår man ju. Här har funnits kycklingben, hummerskrov och en massa annat gott.

Maken berättar att Tommy är fullkomligt orädd och att han lojt klättrade uppför trappan till vår altan efter sitt skrovmål igår sent på kvällen.

Ni minns väl? Tommy tvättbjörn, i amerikatt, Tommy tvättbjörn, alltid ren och fin. Tommy tvättbjörn. Tommy tvättbjörn. Han behöver ingen tvättmaskin. För han är själv en liten tvättmaskin.

Inte Zlatan, men ändå

Idag har Fröken Större spelat fotboll. Hon blev uttagen (efter att frivilligt anmält sig) till att spela i skollaget vid en turnering på en annan skola. Oj, vad hon tvivlade igår. Hon trodde att de "skulle förlora med 7-1" och berättade att hon "har en tendens att passa till motståndarlaget".

Nåväl, styrkt med nya fotbollsshorts och strumpor i skolans färger gick vi iväg imorse, och för någon timme sedan hämtade jag en mycket nöjd flicka som vunnit tre matcher av fem.

Jag tycker hon är tapper. Hemma hade hon inte vågat för där är fotboll på blodigt allvar och hon bor i en fotbollsstad (kanske är alla svenska städer det?) och alla är så duktiga att det liksom inte ges mod åt den som är sen i starten. Här leks det hockey, fotboll och sportas på skoj rätt långt upp i åldrarna.

Fröken Större skaffar vänner

Fröken Större har ett tag undrat vad flickorna egentligen gör på rasterna här i Kanada. För de leker nämlingen inte som hemma. De har ingen fin gård med träd på utan ett stort fält och en asfaltsgård så det ser lite annorlunda ut.

Igår kom hon hem och berättade:

"Mamma, nu vet jag vad tjejerna gör på rasterna."

Hon lät glad så jag blev försiktigt optimistisk.

"Det går runt i små gäng arm i arm och fnissar och pratar och skrattar tills de nästan faller omkull."

Jag frågade så klart hur hon visste det.

"För jag gick i ett sånt gäng idag. Det var R och Z och jag. Fast Z förstår nog inte så mycket vad vi säger men det gör inget för hon skrattar ändå."

Underbart. I mitt stilla sinne undrar jag hur pratet egentligen låter emellan dessa tre. Fröken Större som trots att engelskan blir bättre för var dag ändå inte pratar så bra ännu. R som pratar bättre men som kom från Korea rätt nyligen. Och så Z från Iran som knappt pratar alls...

Nåväl. It makes her happy.

Pssst

Om två dagar kommer min syster. Systersonen också. Som har lockigt hår och som man vill pussa bakom öronen. Det var bara det.

Knak, knak

Jag saknar min naprapat. Jag är lite smårädd för att gå till en kiropraktor här i Montreal. Jag tycker faktiskt generellt att det är läskigt med kiropraktorer, lite mycket knak och brak och så var det klart. Och så vet man faktiskt inte om den kiropraktor man går till här brutit ryggen av flera stycken förut. Det är otroligt fördomsfullt, jag vet, men blott Sverige svenska krusbär har eller hur var det nu?

Maken tycker att jag silar mygg och sväljer kameler när jag i stället för kiropraktor låter Fröken Mindre gå på min rygg. Jag förstår inte vad han menar. Efter att Fröken nöjt konstaterat att "jag hör hur det knakar mamma" så kom rörligheten tillbaka.

Desperate times call for desperate measures.

Barn, barn och flera barn

Idag hade jag anmält mig för att vara volontär på skolan. Det var photo day, och fotograferna (2 stycken) behövde assistenter. De hade inga med sig själva, utan assistenterna var jag och en förälder till.

Vilket arbete. Jag blev helt genomsvettig av att få alla barn att se glada ut, stå på rätt sätt för perfektionistfotografen och hålla reda på alla deras uppgifter, rätt barn på rätt plats och så. Du milde. Nu har jag sett ALLA barn på flickornas skola. Jag kan således göra en uppskattning. Av 200 barn så ser kanske 20 europeiska ut. Kanske 50-75 stycken har japanskt, koreanskt eller kinesiskt ursprung. 10-15 stycken är flickor med hijab. Massor av barn är svarta och har mer eller mindre intrikata flätor i håret. Resten är odefinierbart svarthåriga bara med mörk hy. På skolan fanns 2 ljusblonda barn, ett i kindergarten och ett är Fröken Större.

Men goa, snälla och blyga för fotografen var de allihop. Men efter att ha stått upp från kl 8.00 till 14.20 utan rast eller lunch så är jag mör och väl förtjänt av en latte och en pecan tarte. Snart dags för kvällspasset, idag har Fröken Större läxa i alla ämnen. Bara att bita ihop.

Allrengöringsmjöl

Det här skulle bli ett inlägg om det faktum att jag inser att eftersom jag nu köpt all-purpose flour märkt med "Never Bleached" så måste det finnas sådant som är blekt också. Vid närmare eftertanke så var säkert förra påsen blekt mjöl för det var så vitt. Uäck.

Men. När jag googlade på blekt vetemjöl hittade jag denna sida. Läs och roas. Jag skulle klippt in ett stycke men i koden fanns den engelska texten med och då var det inte lika roligt.

Vart tog sommaren vägen?

Så sent som i förrgår gick vi i t-shirt och det var 18-19 grader i skuggan trots att det regnade. Så sent som i förra veckan var det 24 grader ute. Men nu. Hu.

Imorse var temperaturen respektingivande åtta grader när jag lämnade barnen. Jag fryser. Vi får hoppas på några indiansommardagar lite senare, för nu är hösten här på riktigt.

Det snackas

När man tjuvlyssnar på konversationen i flickrummen nu så förs den alltsomoftast på engelska. Kan det vara så att syrran är den minst skrämmande personen av alla att prata med på detta nya språk? Kul att lyssna är det i alla fall.

Borta.

Fröken Större har ännu en gång, vet inte vilken gång i ordningen, tappat bort ett klädesplagg. Denna gång en splitt ny cardigan i marinblått som är till skoluniformen. Den var inte billig heller.

Jag blir så arg så jag måste bita mig i knogarna. Hon tappade bort en hoodie redan första veckan och nu ett plagg till. Hon är förtvivlad. Vad gör man?

Det är så otroligt enormt och infernaliskt frustrerande.

Kulturchock modell mindre

Jag har märkt att anfallen av kulturchock ibland kommer oväntat. Ikväll damp den ner i skallen på mig. Det är inget otrevligt som hänt, tvärtom, men jag är förlamande trött. Jag tog bilen idag och körde ut för att träffa en person jag bara mött hastigt tidigare. Vi träffades hemma hos henne och åt sedan lunch tillsammans och åkte på en liten biltur. Vi gick i ett par affärer. Sedan körde jag hem, blev försenad och kom sisådär sju minuter för sent till skolan och fick hämta en förtvivlad Fröken Mindre på expeditionen i skolan och en inte alls oroad Fröken Större utanför skolan. Hon hade dock sällskap av en mycket snäll brasiliansk kvinna och hennes dotter som var på fikadejt hos oss i lördags, de stod där för att hålla Fröken Större sällskap tills jag kom. De hade dock missat att Fröken Mindre kommit ut med sin klass och gått in igen. Förvirring.

Sedan har vi läst läxor i ett par timmar, matte och engelska ordkunskap för Fröken Större. Och nu är jag trött. Hypertrött. Garanterat en följd av att ha kört långt i montrealtrafiken, träffat en tidigare okänd människa och till sist kommit för sent till skolan utan att jag på förhand visste vad som skulle hända när en sådan sak hände.

Slut som artist. Tror att ett avsnitt av Flipping Out kan hjälpa.

Inte får

När man väntar på flickorna utanför skolan kan man räkna fiskmåsar. Dagens saldo: 42 fiskmåsar och 3 ekorrar. (Det var faktiskt tråkigt att vänta.)

Your hair is so shiny

Jag har varit på författarbesök med Frk Mindres klass. Vilket gäng. Hur söta som helst. Det var Marie-Louise Gay som kom till biblioteket i Westmount, hon har skrivit böckerna om Stella och Sam. Alla barnen lyssnade och var snälla och tysta (nåja...) när hon berättade om hur hon tecknar och hittar på.

Men flickorna bakom hade svårt att koncentrera sig, för de hade fullt upp med att titta på mitt hår. De tisslade och tasslade, och när Madame Gay hade pratat färdigt så tog de mod till sig. "Your hair looks so nice. It's all shiny and yellow." Och jag sade till dem att jag tycker att de är så fina. "Your hair is so shiny and black".

Så olika det kan vara. Gräset är alltid grönare, eller hur?

Prata, prata, prata

Det lossnar för Frk Mindre. Hon pratar, fast det inte alltid blir rätt. Det spelar henne ingen roll och det har det aldrig gjort på svenska heller. Hon har alltid varit typen som ryckt på axlarna, sagt "oj" och rättat sig när man påpekat en felsägning.

Idag pratade de om Terry Fox, det är Terry Fox run imorgon. Mrs B läste en saga om Terry Fox och cancer blev så klart ämnet för dagen. Varpå min flicka räcker upp handen och berättar att hennes mormor fick cancer och dog. Hjärtat. Hon låter sig inte hindras, har man något viktigt att säga så gör man det och är det på ett svårt språk så gör man det ändå.

Mormor hade varit så stolt över henne. Så stolt.

Silver-Subaru med Svensk i Storstaden

Tänkte imorse på hur man acklimatiserar sig omedvetet, helt utan att det märks. När jag körde flickorna till skolan (ja, jag körde till skolan, varför är en lång historia som innehåller komponenter som "halsont" och "vill inte") tänkte jag på att det inte känns ovant längre. Min gata i stan, liksom. Bara vant. Man vänjer sig alltså. Jag kommer säkert aldrig att vänja mig vid trafiken där motorvägarna korsar i idiottrafikplatsen på Autorote Decarie men jag har vant mig vid innerstaden och jag har vant mig vid våra kvarter.

Jag vet hur korsningarna funkar, jag vet hur man ska reagera på ljusen och hur man gör vänstersvängar. Jag har inte lyckats lista ut vad det betyder när det är grön blink innan det blir fast grönt dock, men jag gör som alla andra och kör ut fast lite försiktigare och det verkar funka.

Jag har lärt mig att stanna vid alla stoppskyltar och att högerregeln inte gäller då utan att det är först fram som har företräde i fyrvägskorsningarna. För övrigt en mycket smart regel. Jag börjar också vänja mig vid att det tar en evighet för folk att komma igång vid rödljusen. Det beror nog på alla automatväxlade bilar. Maken kommer inte att vänja sig vid det, det vet jag.

Men framför allt har jag lärt mig när man absolut inte ska ta bilen (nästan jämt) och jag är innerligt tacksam för att jag klarar mig utan den 90% av dagarna.

No tolerance

Jag inser att jag inte har berättat om Frk Störres obehagliga upplevelse i skolan för någon vecka sedan.

En dag efter skolan började hon gråta när vi var på väg hemåt. Hon berättade att en flicka vid namn A vid två tillfällen hade varit elak mot henne. Först hände det när Frk Större svarat rätt på en uppgift. A såg detta och började rya "cover your papers, she's looking, she's looking". De andra barnen tog Frk Större i försvar, sade att det gjorde hon ju inte alls, varpå A hävdade att "she can't know this, she's Swedish".

Nästa gång det hände något så grupparbetade de i matten och Frk Större gjorde ett litet misstag. Det var en ruta som hon färglade i fel färg. A tog sig för pannan, suckade högt och ljudligt och sade att "she can't do anything right you know, she's Swedish".

Jobbigt att höra för ett föräldraöra. Vi tog ett snack. Om att A troligen inte förstår hur mycket Frk Större faktiskt förstår av det som sägs och görs omkring henne eftersom Frk Större inte förmår svara henne. Om att A kanske varit utsatt tidigare och nu ser sin chans att sätta åt Frk Större. Om att A faktiskt inte förstår vad det innebär att flytta över halva jordklotet.

Sedan vidtog de praktiska åtgärderna.

För det första har vi övat på att säga följande: "I'm Swedish, but I'm not stupid."

För det andra skrev vi ett brev till Mr. G, Stellas lärare. Förklarade situationen. Beskrev hur vi försökt rusta Frk Större för sådant hela hennes liv och hur vi tränat henne att säga ifrån verbalt - men det kan hon inte nu. Bad om hjälp.

Vi fick svar samma dag som Mr. G fick lappen. "This behaviour is not acceptable and I will not tolerate it". Ord och inga visor. Han lovade tala med A.

Det tog en dag innan han gjorde det. På den dagen hann A släppa en dörr rakt i ansiktet på Frk Större och hon glömde med flit att ge Frk Större ett papper som hon delade ut till hela klassen.

Sedan dess - nada. Nada, zip, nil. A har helt slutat titta på Frk Större vilket hon bara är tacksam för.

Jag undrar hur han gjorde? Jag vet att barn som bär sig illa åt socialt inte för följa med på skolans field trips till exempel, så detta kan ju vara en sak som tog skruv. Vad vet jag. Nåväl, håll tummarna för att detta var en engångsföreteelse. Tufft för Frk Större var det icke desto mindre.

Den rökande ickerökaren

Ända sedan vi kom hit till Montreal har vi av och till problem med röklukt i källaren. Det kamouflerades till en början av lukten av fukt och mögel, men nu när det problemet är åtgärdat kvarstår röklukten.

Någonstans i huset är det någon som röker. Och det är ingen rocket science att eftersom röken är starkast ifrån vår källare så kommer det nedifrån. Där nere finns en lägenhet i bottenvåningen bredvid vår, en källarlägenhet. Där har stått en stol, och vi är rätt så (nästan 100%) säkra på att någon suttit där och rökt. Det luktar enormt när man öppnar dörren nämligen och dörren är rätt otät. Lukten blir värre om man stänger fönstren och försvinner när man vädrar.

Vi har klagat till hyresvärden flera gånger. Nu senast i förra veckan. Då fick vi veta att hon som bor där nere har sagt till honom att hon inte röker. Hon hävdar också att röklukten måste komma från utsidan, alltså öppna källarfönster som någon röker utanför.

Vi häpnar. Det är inte lite fräckt att ljuga folk rätt upp i ansiktet. Det är bara så att antingen är det hon som röker eller så är det ett spöke. På något sätt känns det förstnämnda troligare.

Värden tyckte vi skulle öppna dörren om vi hörde något eller kände lukten eller ringa på hennes lägenhet. Det tycker jag känns lite väl påträngande. Vi ska i vår tur rekommendera värden att sätta upp rökdetektorer utanför hennes lägenhet. Och så ska vi täta dörren.

Tantskrälle.

Varmt och skönt

Det är fortfarande varmt här. Det sägs att september har varit ovanligt varm och solig och det märks för det har knappt varit en mulen dag. Idag är det dock mulet - overcast - men nu ser jag att det ljusnar och trots att det regnat har det varit 18 grader.

Igår var det 24 grader och imorgon ska det bli 25. Men sedan verkar det vända så sakteliga. Älskade syster som snart ska komma och hälsa på frågade vad hon ska ha för ytterplagg. Jag kunde inte svara för jag vet inte och själv har jag inget. Ytterplagg alltså. Men nog kan vi hoppas på lite sol när hon och den efterlängtade gud- tillika systersonen kommer!

Löven börjar inte gulna för här finns inga björkar men de börjar... hur säger man... rödna. Nej, rodna heter det ju. Snart dags för lite - håll i er nu - leaf peeping.

....förresten...

Vet ni att om man säger "Can I go to the bathroom please?" tjugo gånger efter varandra på samma sätt så blir det som en ramsa? Om man dessutom gör fåniga danssteg till och får barnen att härma en så blir det riktigt skojigt?

Jag lovar och svär att mina barn aldrig mer kommer att glömma hur man ber att få gå på toa på engelska.

(Jag har dessutom upptäckt att min stora flicka nästan är tonåring. Hon blir nämligen dödligt generad om jag så andas början på denna visa bland folk. Jag tror hon undrar varför just hon fått den fånigaste mamman i världen. Hennes lillasyster däremot brister ut i ett asgarv varje gång.)

Dockteater

Fröken Mindre acklimatiserar sig. I fredags berättade fröken att hon och en pojke som heter Yunusuki spelat huvudrollerna i dockteatern. Det lät ju kul så på hemvägen frågade jag Fröken Mindre vad hon hade sagt i pjäsen. Jag är mycket nyfiken på vad hon lärt sig säga egentligen.

Frk Mindre berättade att hon hade spelat mamma och Yunusuki hade spelat David. Och eftersom Frk Mindre var mamma så fick hon säga vad David skulle göra. Hon hade inlett med följande:

- David, go to the bathroom.

Att hon sade just det var inte så konstigt för eftersom hon höll sig de två första dagarna hela dagen eftersom hon inte vågade be att få gå och kissa så är det en fras vi verkligen övat.

Men sedan hade David antagligen varit lite för länge på toaletten så damen klämde i med:

- David, no pissing!

När jag frågade vad han då egentligen fick göra på toaletten skrattade hon bara. Hon berättade för mig att hela klassen hade tyckt att det var sååååå roligt. No wonder.

Skype is so last season

Gode vännen: Hallå?
Jag: Hej, det är jag.
Gode vännen: Ja, jag såg det på mobilen. Fast det går ju inte.
Jag: Jo, det gör det?
Gode vännen: Men du är ju i Kanada. Du kan ju inte ringa från det där numret.
Jag: Jo, det är mitt hemnummer. 08-numret.
Gode vännen: Du skypar nu eller?
Jag: Nej, jag gör inte det. Vi har porterat hemnumret till en internetleverantör. Ringer från min trådlösa telefon hemma. Till lokal samtalskostnad.
Gode vännen: Men det är ju ingen fördröjning....
Jag: Nej. Nästan aldrig.

Japp, det är fantastiskt. Kostar ytterst lite. Och är så mycket bekvämare än skype för vi är ju helt oberoende av andra människors skypekonton. För att inte tala om hur mycket lättare alla samtal vi varit tvungna att ringa till myndigheter har gått när man slipper sitta på en dålig förbindelse alternativt oroa sig för skenande kostnader. Vi använder Cellip som leverantör och det finns säkert andra och nej - jag får inte betalt av dem för marknadsföringen. En bra tjänst säljer sig själv, heter det ju.

Skype is so last season. Och maken är so next season, som han själv sade igår. Han har rätt faktiskt. Ibland är det helt ok att vara early adopters.

Föräldramöte igår

Fröknarna Större och Mindre fick följa med. Fröken Större frågade innan mötet om hon var tvungen att ha skoluniformen på sig. När jag svarade nej så sade hon:

"Bra. Då kan jag visa min sköna stil."

Joråsåatt.

(Förresten. Sköna stilen bestod av att hon satte på sig en rosamönstrad tunika ovanpå ett par mossgröna capribrallor i slapp modell. Sedan piffade hon till det hela med sina nya klarrandiga knästrumpor i turkost, marinblått och ljusblått. Häpp. Jag tipsade lite diskret om att strumporna kanske gjorde sig bättre till uniformen. Elakt? Kanske. Eller snällt, det beror på hur man ser det.)

Kontorskläder vik hädan

Jag har insett att jag under dessa två år i Kanada inte knappt alls kommer att behöva använda mina kavajer, mina strikta byxor och mina skjortor. Obekväma kläder göre sig icke besvär. Även de dagar jag ska vara schysst klädd räcker det med ett par byxor eller jeans, en trikåtopp och en snygg kofta.

Så blev jag häromdagen tipsad om Roots och jag letade upp en affär. Jag svär, jag skulle kunnat köpa varenda plagg. Mjuka sweatshirt-, yoga-, löp- och skidplagg i de snyggaste snitt och färger och i en alldeles fantastisk kvalitet. Mjukt, följsamt men ändå med stadga i trikån. Och en hel del plagg i ekomaterial, bland annat helt klassiska Levi's. Tyvärr gör deras webbplats inte kläderna rättvisa, för de var mycket mer arbetade än vad som syns på bilderna.

Jag ska börja med att handla hoodien ovan. Kan ju nästan betraktas som en souvenir, eller hur?

Läxor, läxor och mera läxor

Här jobbas det vill jag lova. Fröken Mindre har ungefär en läxa om dagen som ofta tar minst en halvtimme, oftast mer. Lite räkna, lite skriva, lite färglägga.

Men Fröken Större... Hon kämpar med matteläxor - denna vecka en om dagen - som ligger alldeles precis på gränsen av hennes förmåga, och som tar tid, närmare timmen. Dessutom har hon en engelskaläxa, alltså engelska som den engelska som alla andra barn också har. Där ska hon nu prestera en två sidor lång uppsats där hon ska fortsätta en historia som läraren inlett med en mening. Den har hon tre dagar på sig för att göra. Hon har börjat med en tankekarta idag och ska skriva den på svenska imorgon och sedan får vi översätta tillsammans. Utöver detta har hon läxa i ESL - English as Second Language. Elva sidor med bildglosor att helt enkelt plugga in.

Men damen har bestämt sig. Hon ska, som hon säger själv, "börja om" och starta en ny vana och göra läxorna samma dag som hon fått dem. Hittills har det gått strålande. Det kan ju i och för sig bero på att hon inte har kompisar och en massa aktiviteter men vi sitter och gör läxorna tillsammans allihop när maken kommit hem från jobbet och det fungerar fint. Jag har kanske inga överdrivna förhoppningar om att det kommer att vara så här enkelt framöver, men man kan ju alltid hoppas...

UPDATE: Glömde. Hon har Kanadas provinshuvudstäder i läxa också.

Balett i stället för hockey

Vi skulle, förutom att gå på balett, vilja gå på hockey. Det är dock inte så lätt eftersom biljetterna säljer slut på tolv minuter till alla säsongens matcher med Montreal Canadiens. Det går förstås att köpa dem på svarta börsen sedan men när även ordinarie priset ligger runt 1.400 kronor per biljett så får man fundera på saken lite.

Det ryktas om Formel1 här till sommaren så vi kanske sparar oss...

Kulturellt värre

I helgen var vi på balett. På omvägar har vi här lärt känna en dansare vid Les Grands Ballets Canadiens de Montréal och i helgen fick vi biljetter till en föreställning. Det var alldeles fantastiskt. Sedan tidiga ungdomsår är jag svag för både opera och balett. Det beror väl antagligen på att jag spelat en och annan ton i mina dagar.

Föreställningen visade sig vara en workshop, där dansarna själva - i princip på sin fritid - koreograferat ett antal dansnummer för sina kolleger. Ljuvligt mångfacetterad contemporary dance framförd av de extremt skickliga.

Nu ser vi fram emot att se vår nye vän i Nötknäpparen till vintern. Jag kan varje ton i Tchaikovskijs musik efter att jag pryat i orkesterdiket på Kungliga Operan när jag gick i åttan. De genrepade Nötknäpparen och jag såg den tio gånger i rad. Fortfarande sätter jag på CD:n med musiken så fort jag behöver lite pepp, den är ljuvligt rytmisk och mjuk och hela jag blir på gott humör när det blir Blommornas vals.

Update 1: Hittade den på Youtube. Inte så förtjust i koreografin just här, den är lite för eterisk och matchar inte den enormt maffiga musiken med sitt oslagbara crescendo. Sitter här med gåshud på armarna.

Jag har tillfälligt glömt bort hur man lägger in youtube-videos och bäddar in dem, så här är länken.

Bilden lånade jag från Grand Ballet.

Ett hundliv

Jag kan ärligt säga att vi känner igen fler hundar än människor här i Westmount. Här är otroligt tätt med fyrbenta varelser (och då menar jag inte ekorrarna, Canadas råttor).

Nästintill dagligen ser vi den trebenta irländska varghunden, den trippande grå pudeln, den stabbiga mopsen och ett otal andra mattes älsklingar på morgon- kvälls eller middagspromenad i kvarteret. Så finns det också flera affärer med allsköns tillbehör till hundarna nere på gatan. Det ska bli spännande att se deras outfits till vintern.

Inte den livligaste svenska klubben

Vi var på pubkväll igår, maken och jag. Svenska klubben hade träff på en irländsk pub. Det var inte den livligaste av skaror. Två pensionärer, pratsamma. En libanes-fransman som ville veta mer om Sverige och Norge. Och en dansk-svenska som inte pratade svenska. Och en timme senare dök det upp en tjej från Montreal som hade en svensk pojkvän som inte var med, hon hade dock med sig en kompis från Argentina. Very Swedish indeed.

Men det var trevligt och ölen var god. På lördag är det svenska skolan, vi får se om där är ett annat klientel.

Ljuspunkter

Fröken Mindre formligen skuttade ut från skolan idag. Kalashatt på huvudet, smil från öra till öra. Hon hade ätit cake och haft kalas och lekt. Hon är nöjd med skolan, sannerligen!

Men även Fröken Lite Större hade haft en uthärdlig dag trots morgonen. Hon hade haft fotboll på gympan och glänst - det gör hon inte hemma kan jag berätta. Hon hade haft matte med en ny lärare och det var nog bra med det. Och hon hade pratat lite med några. "Det gör jag ju alltid, mamma".

Nu på kvällen har hon gjort sin matteläxa, och en omfattande engelskaläxa. Även om hon fick göra tredjeklassens engelska veckans ord i stället för femteklassens, så var det rätt avancerat. Eller vad sägs om att skriva meningar med ord som "eclipse" och "twilight". ESL-läxan (engelska som andraspråk) gjorde hon redan igår. Imorgon lär hon få franskaläxa för då har hon veckans första franskalektion. Jag sänder en tacksam tanke till hennes fröken i lågstadiet som ansett att de bör vänja sig vid läxor och därför varit rätt generös med dem även i ettan till trean. Otroligt skönt att hon har vanan inne.

Allt väl alltså, trots morgonens förtvivlade rapport. Två steg fram. Ett tillbaka. Jag antar att det är så det kommer att vara.

Tisdag efter Labor Day

Det började redan igår kväll, efter den tre dagar långa helgen. Fröken Lite Större hade ont i nacken. Och frös. Kände sig konstig. Imorse fortsatte det. Frös. Hade ont. Ingen feber - temperaturen var normal, jag kollade. Huvudvärkstabletter i väskan.

Precis när vi skulle gå tog det stopp. Hon blev till en stor pöl av hopplöshet på hallgolvet. Vi gick till skolan och hon lutade sig mot mig och klamrade sig fast som om det var storm och jag var en stadig fura. Till slut blev jag tvungen att lämna en storgråtande Fröken Lite Större vid skolan. Jag grät jag också, försökte att göra som jag blivit lärd och titta upp i skyn så att det skulle stoppa, men det gick inte. Jag hoppas så innerligt att hon blir sedd idag, min flicka, så hon slipper gråta ensam.

När jag vände ryggen till skolbyggnaden började jag hulka. Med tårar som gardin för omvärlden gick jag genom Westmount Park. Önskade mig hett ett par solglasögon och försökte stirra ned i marken.

Kan någon påminna mig om varför vi gjorde det här?

På fjärde dagen

Nå, men hur går det nu då? Med skolan?

Jotack, det går efter omständigheterna bara bra. Fröken Mindre tycker än så länge att det mesta är kul. Det är väl på något sätt bara att acceptera att hennes kynne är i grunden bekymmersfritt. När någon tilltalar henne och hon inte förstår så ler hon och rycker på axlarna. Hon svarar efter bästa förmåga, och blir det fel så blir det fel, inte mer med det. Och hon är ju sju år och skolan ställer inte några högre krav på henne ännu. Hon kommer också hem med nyvunna franskakunskaper och det är så sött.

Fröken Lite Större har det förstås tuffare. De har två timmar matte om dagen och de ligger en bit före. Min bedömning är att hon kommer att kunna hämta igen det men själv är hon förstås lite osäker. Igår hade de dock haft franskalektion och då strålade hon som en sol, för hon inser att franskan är inte helt välbekant för de andra barnen heller och det känns förstås bättre då. Ett litet hjärta hade hon ritat vid franskan i schemat.

Rasterna är korta och de arbetar hårt. Lunchen var svår att hinna med att äta, men när man lär sig det så äter man fortare och det går det också. Fröken Lite Större har börjat småsnacka med en flicka och verkar glad över det. Förresten tror jag också att hon har en beundrare. Åtminstone är det en liten kille som är mycket noga med att säga "Hi" och "Bye". Men det är klart, som enda blondin i klassens i övrigt helt svarthåriga barnaskara så sticker hon ju ut.

De är mina absoluta idoler, mina flickor.

Till sist. Släkt och vänner, brace yourselves. Fröken Mindre, familjens språköra, kommer att komma hem med en accent som kommer att få den mest hårdhudade att rysa. Ya'll have now been warned.

Den Quebeciska Språkparadoxen

Ned i brevlådan kom ett intyg från Ministry of Education om att flickorna får gå i engelsk skola. Språklagarna i Quebec är mycket strikta, det innebär att bara mycket få barn får tillåtelse att gå i engelsk skola. Att vi får beror på att vi är här tillfälligt, med work permit.

Men intyget är enspråkigt. På franska. Jag hoppas då verkligen att det står det jag tror i det. Och jag känner mig lite tillrättavisad. Och i stället för att förespråkarna för skyddandet av det franska språket till varje pris kunde vunnit en anhängare så blir jag negativt inställd. Skeptisk. Och lite irriterad.

Jag frågar mig ibland. Vad är viktigast? Principen? Eller kommunikationen?

Do you want to be my friend?

En sådan dag. Gråten i halsen, på förälder och på två flickor, som blev så små, så små. Klädda i sina marinblå klänningar och vita blusar. Bägge vaknade fort, nervösa, ivriga. Aptiten obefintlig, magen redan full av fjärilar.

Snälla vuxna tog hand om dem utanför skolan. Den äldsta fick klara sig själv och hitta sin klass med lite hjälp. Den yngre blev uppropad och sedan fick vi säga adjö. Time to say goodbye. Jag irrade runt för att se efter den stora men blev hemskickad med orden "you will want to go home and have a cup of tea". Well, I didn't men jag gick hem.

Hämtade två modiga, stora flickor. Den lilla nöjd och belåten. Ingen fara på taket. Den stora också helt ok, fast hon hade gråtit. Två gånger. Inte hunnit äta upp, rasterna var så korta. Men hon har skaffat sig en favoritlärare, Alex, snällast i världen. Och fått frågan "Do you want to be my friend?". Och klarat att svara. "Yes. But I don't want to play right now, I have to get used to this."

Hjärtat sväller, gråten i halsen. Älskade, älskade barn. Så modiga. SÅ modiga.

Håll en tumme, hörni!

Imorgon klockan kvart i åtta smäller det. Då befinner vi oss på skolgården och letar efter rätt lärare och klasser. Det är inte utan att det pirrar i magen. På mamma såväl som på flickorna.

Dagens Fröken Mindre - Oro

Fröken Mindre på lördagkvällen. I sängen, läggdags.

Fröken Mindre: Mamma, vilken dag är det imorgon?
Jag: Söndag.
Fröken Mindre: Åååååh, nej. Mamma, jag vill inte gå till skolan. Tänk om andra barn pratar med mig och jag inte vet vad de säger. Vad ska jag göra då?
Jag (dröjande): Åh, det ordnar sig.
Fröken Mindre: Ska jag säga: Aj dånnt know inglish sowell?
Jag: Det blir bra!

Fröken Mindre vänder på sig och somnar.

Det är äntligen svalare

För första gången sedan vi kom hit till Montreal kände jag att jag skulle ha behövt en kofta att hänga över axlarna ikväll när vi satt på vår terass. En liten aning av kyla kändes i luften och vinden var frisk. Luftfuktigheten har också sjunkit och närmat sig de svenska nivåerna. Det är så skönt.

Alla vi träffar här säger att de haft sin sämsta sommar i mannaminne, och ändå har vi upplevt det som så varmt. Dagarna har varit upp till 34 grader varma och på kvällarna har temperaturen sällan gått under 20 grader. Sommaren är helt klart mycket mer behaglig här än i Sverige. Vi ser fram emot att upptäcka klimatet här under resten av året.

Note to self

Om du tappar ett glas bräddfyllt med äckelgul Berocca vitamindryck på golvet blir det väldigt kladdigt. Ge därför f-n i det i fortsättningen.

Klant-målare

Smartskaftet till målare hade sopat upp allt spackeldamm efter sliperiet i källaren och hällt det i toan. Samma toa där vi hade stopp när vi precis flyttat in. Det är säkert bra för rören. Eller?

Tomorrow is another day

Tänk att dagar kan skilja sig så från varandra. Igår var en riktigt eländig dag. Jag kan ärligt talat säga att jag grät mig igenom hela förmiddagen. Och en del av eftermiddagen också. Allt kändes trögt, ensamt, ledsamt och trist. Orsakerna kan vara sömnbrist, oro, kulturchock och kanske alldeles vanlig deppighet.

Under dagen inhämtades tröst från mitt favoritforum men också från ett samtal med en älskad lillasyster och då kändes det bättre.

En natts sömn i relativ svalka följde och denna dag har varit positiv och enormt effektiv. Jag har betat av allt på min att-göra-lista och det som inte blev gjort idag blir gjort en annan dag. Jag ringde en del obehagliga samtal (i och för sig gör min milda telefonfobi alla samtal obehagliga i större eller mindre grad).

Jag blev uppringd också, och det samtalet gjorde mig så glad. Någon som ringer mig och pratar bort närmare en timme, om allt och ingenting och som har tid att lyssna och som man kan berätta för. En av de personer jag saknar mest efter min flytt, alldeles oväntat egentligen. Livet på en pinne.

Internet är en välsignelse och det faktum att man kan ringa oss på vårt åretruntparadisnummer och komma till bestmount i stället är ju helt otroligt.

Manager Home Making

Klockan är halv elva. Och hittills idag har jag förutom att jag givit barnen frukost och ätit frukost och druckit kaffe själv hunnit med följande:

• Börjat fylla i blanketten "Intyg om begränsad skattskyldighet i Sverige". Upptäckt att jag antagligen inte ska fylla i blanketten för jag ska nog betala skatt i Sverige. Undrat varför Fröken Lite Större fått en blankett från banken, liksom maken, men inte jag.
• Ringt skattemyndigheten och efter lång tids telefonkö fått beskedet att de inte vet svaret på ovanstående utan får ringa upp mig. När? Ingen vet.
  
• Fyllt i blanketten "New Supplier Form - Bank instructions for international wire transfers".
• Mailat vår hyresgäst och klagat/förklarat varför vi inte fyllt i ovanstående blankett ännu.
• Loggat in på banken och upptäckt att makens arbetsgivare betalat (dubbel) lön både till hans svenska och kanadensiska bankkonto.
• Utan att komma fram sökt maken för att fråga om jag ska ringa löneadministratören (han sitter i möte hela dagen och två dagar till).
• Ringt löneadministratören ändå, och inte kommit fram.
• Ringt Europeiska försäkringsbolag i USA för att få besked om att det är ok att gå till doktorn i Kanada.
• Mailat samma bolag om vilka som ska täckas av försäkringen eftersom vi inte fanns i deras register.
• Mailat makens företag och frågat om vart vi ska vända oss för vaccinering mot H1N1 eftersom detta inte täcks av försäkringen.
• Pratat med vår hyresgäst i telefonen, han är förstås bekymrad över hyran.

Det är en enda administrativ soppa. Tack och lov att jag är van att hantera administrativt tjafs, annars hade jag blivit tokig! Manager Home Making, det är jag det.

Vad sade du? Ch... vaddå?

Den kanadensiska vardagens förtretligheter. Jag sitter här och ska skriva en check. Ja, just det. En check. När såg ni senast en check? Ja, jag tänkte väl det. Det måste varit omkring 1988. Åtminstone tror jag att läsekretsen på den här bloggen möjligen kan vara så gamla att ni haft checkhäfte med vidhängande noteringshäfte.

Men var i hela glödheta ska man skriva vad? Man kan ju tycka att för en nybörjare borde det finnas någon slags manual. Pay to the order of står det. Där tror jag man ska skriva vem som ska ha checken. Men var ska man skriva beloppet? Och var ska man signera? Ska man överhuvudtaget signera? Och var ska man skriva datumet?

Jag måste googla.

UPDATE
Internet är grejen. Man lär sig.

Att betala hyra

Vi har inte fått hyran för innevarande månad betald av vår hyresgäst. Jag tackar min lyckliga stjärna för att hyresgästen är en "nästan-kollega" till maken och därför vet vi att vi FÅR pengarna vi vet inte bara när, annars hade jag oroat ihjäl mig.

Nu tycker jag mest synd om den stackars hyresgästen. Första månadshyran är dubbel, det ska också betalas deposition. Den ska betalas av hyresgästens kanadensiske arbetsgivare som i sin tur använder sig av någon form av agent. Vi fyllde i god tid i en blankett med en hel hop bankuppgifter och dessutom skickade vi en faktura - allt på begäran av dem. När sedan datumet för hyrans betalning närmade sig (den 1:a) så väntade vi och väntade och väntade. Inget hände. Vi åkte på semester, och då plötsligt ringer en re-location-konsult från Sverige som hjälper hyresgästen där och säger att det saknas någon underskrift på ett kontrakt. Det är alltså sisådär två veckor efter den första då hyran skulle ha betalats.

Vi ber att få veta vad som saknas, och inget händer. Så i fredags ringer de igen, både från re-location-konsulten och från agenten. Nu ska vi fylla i en helt annan blankett för betalningen har inte passerat deras audit. Kommer de på NU?! Jag undrar om de fattar att jag enligt svensk lag har all rätt att slänga ut hyresgästen på gatan, vilket jag självfallet inte gör, men ändå.

Och för att kunna skriva på en blankett så måste den först skrivas ut, och sedan scannas in och skickas. I helgen inköptes således en skrivare. Men nu är målaren här och alla sladdar urdragna utom den jag surfar på. Det får bli senare.

Och imorse fick jag följande mail från hyresgästen: The money should finally have been transferred last Friday. Can you confirmed that is really done?

Tror ni att den ena handen vet vad den andra gör? Det tror inte jag. Det blir spännande att se hur det går med nästa månads hyra. Puh.

Mycket på gång

När man är en home maker så får man se till att fixa det som behöver fixas. Denna den sista veckan innan skolan ska börja så är det en hel del:

Barnen behöver skoluniformer. Vit piketröja och marinblå underdel, kjol eller byxor, inte jeans. I ett antal uppsättningar.
Barnen behöver skolmaterial. Lite har jag köpt, lite återstår.
Jag ska maila till skolan och höra efter om jag får vara med dem i början.
Vi ska ha lite växter (förhoppningsvis på rea) som blir fint till hösten på vår takterass.
Det är lite presenter som ska inhandlas.
Det ska skickas lite gåvor från barnen till deras vänner.
Barnen och jag ska registreras på höstens aktiviteter, sker vid ett tillfälle mot kontant betalning tillsammans med alla andra invånare här i Westmount.
Maken får besök från sverige-kolleger så det ska bjudas på lite mat eller en öl på terassen.

...och så säkert en tio grejer till och en massa små administrativa småsaker som inte ens räknas.

Tur man inte jobbar.

Ett gryende socialt liv

En sak är säker, det går inte i en handvändning att skaffa sig ett socialt liv när man kommer till en ny stad. Inte för att det är nödvändigt heller, vi har varandra och vi har vänner hemma och målet med den här resan är att stärka oss som familj och ha det bra tillsammans. Men ändå, ibland behöver man näring utifrån.

Den är inte alltid helt lätt att skaffa. För det är nämligen ingen som bjuder in en sådär helt apropå. Folk är väldigt trevliga här. Och intresserade. De småpratar, frågar var vi kommer ifrån, hälsar oss välkomna och är allmänt vänliga. Men sedan håller de distansen. Inte alls konstigt, men det är svårt som främling. Det är ju stor, stor, storstad detta också, vilket säkert bidrar.

I veckan var vi därför väldigt glada att bli hembjudna till en familj som bor i St Lazare några mil utanför stan. Killen som bjöd hem oss är kollega till en vän ifrån Åretruntparadiset, och han hade varit på besök hos sin kollega någon vecka tidigare och hade med sig pyssel från kollegans barn som är vänner till våra barn. Detta skulle överlämnas, och vi blev bjudna på middag med poolbad. Hans fru är danska och barnen talar danska, engelska och lite franska. Det blev en mycket trevlig kväll vid hans helt fantastiska pool (tänk organiska former, tänk ljus i flera färger, tänk snygg stenläggning, tänk vattenfall, tänk vattenrutschbana). Det var så skönt att prata med ett par med stor portion humor, värme och stor erfarenhet av att vara expats. Det var också värmande att se hur barnen lyckades överbrygga blygsel och rädsla för att ta för sig och leka ordentligt med dessa engelskspråkiga barn.

Nästa helg är vi också bortbjudna, då till en tjej som jag fått kontakt med via ett forum för utlandsföräldrar. Jag ser fram emot detta alldeles väldigt och är mycket tacksam för att dessa för oss helt okända människor välkomnar oss. Det betyder så mycket.

Läget over here

Det flyter på här i Montreal i östra Kanada. Familjen har installerat sig, bott in sig och funnit sig tillrätta.

Jag har kommit av mig med bloggandet av någon anledning. Konstigt, för jag har väl aldrig haft så mycket att dela med mig av som jag haft nu de senaste veckorna. Det är antagligen så att tiden på något sätt gått ändå och det har varit mycket med det jordiska.

Som att man flyttar in i en lägenhet där det saknas till och med en korkskruv fast det skulle vara fullt möblerat och utrustat.

Som att man haft en vattenskada i källaren där ett av ens barn bor och upptäckt mögel som bredde ut sig på väggen mer dag för dag.

Som natt det bor en tanta under oss som röker så det kommer in i vår lägenhet.

Som att trädgårdsmöblerna på vår gigantiska terass föll sönder när man satte sig på dem.

Men också....

Som att huset bytte ägare. Plötsligt kom nya köksutensilier, nya terassmöbler och nya väggar och nytt golv i källaren.

Som att vi bor i de mest underbara kvarter mitt i stan, allt finns inom gångavstånd och det är otroligt mysigt.

Som att vi sakta men säkert lär känna lite folk.

Som att barnen älskar sitt hus och sina rum och sina sängar.

Som att det är varmt jämt och det är riktig sommar och man behöver inget långärmat.

Som att vi haft semester och sett fyra amerikanska delstater.

Dagens Fröken Mindre

Så länge kan jag väl bjuda på dagens kreativa tillmälen från minstingen i familjen.

Dumkorv och snigelstjärt.

Vem som blev åthutad? Yours truly, off kårs.

Men herregud, två månaders bloggtystnad

Det går ju sannerligen inte an. Och govänner i läsekretsen - nu börjar det röra på sig. Åretruntparadiset har flyttat till Kanada. Och det innebär att infrastrukturen totalt rivits ned på it-fronten och nu så saktliga börjar byggas upp igen. Och igår blev datorn med bildbehandlingsprogram, internet fick vi ett tag dessförinnan. Så nu ska jag blogga. Åretruntparadiset finns kvar, men jag kommer också att skapa en blogg med lösenord där jag kan lägga bilder på mina kära ungar och mig själv och maken med, den som vill ha lösenordet får la' höra av sig. Hoppas på att fixa något tills imorgon!

Dagens Fröken Mindre

"Pappa, du har långt hår på bena. Jag tycker du ska ta av det."

Så det så.

Åretruntparadiset har läst: Den samvetslöse av John Grisham

Den samvetslöse var om jag får säga helt ärligt rätt slätstruken. Den grep mig aldrig. Personerna var platt skildrade. Lösa trådar och ganska uppenbart skriven i en hast och med bristande engagemang. Nä, den kan ni hoppa över tycker jag.

Andnöd

Jag fick följande e-post idag. Jag sitter på plan 2. Nu undrar jag om jag borde gå hem, för det låter läskigt.

"Endast plan 3 kommer att ha tillgång till luft i begränsad omfattning under dagen och morgondagen!"

Amerikansk galghumor

Man måste säga det högt för att det ska vara kul. Makens arbetskamrater från USA var det som delade med sig.

If a black man becomes president of the USA within a hundred days pigs will fly, they used to say. Then came Obama. And swine flu.

Fniss.

Shoppa bör man annars dör man

Bäst man lär sig om man bor i Täby. Där kan man gå på sommarläger om man nu missat hur det går till, shoppandet alltså. Om man är flicka, gubevars. Man ska (citerar från artikeln) "ströva i det butiks- och kafétätaområde på Söder som kallas SoFo, gå på spa, besöka NK och göra färganalys".

Herreminje. Shop 'til you drop, girls.

Sunk i förorten

Igår var älskade syster sjuk och svåger skulle ut och äta dyrt och efterlängtat. Jag fick kvällens hjälteroll. Gjorde välling och nattade barn (well, osäkert om det ens räknas som nattning när man stoppar dem i sängen och de bara somnar sådär hips vips). Jag hade hoppat ur jobbkläderna hemma och hoppat i något som passar bättre för att barnvakta en ettåring. Mysdress, mina mest urblekta plyschbrallor.

Småningom började älskade syster få tillbaka något lite färg på kinderna och jag åkte iväg för att förse henne med något att äta till middag. Ostbollar. Cola.

Och när jag steg ur bilen och klev in i affären där i förorten fick jag lust att skrika högt. Ropa ut att "jag brukar inte se ut så här". Och "jag brukar inte handla ostbollar och 1,5-liters-cola".

Helt onödigt. Jag såg nämligen ut precis som alla andra, i denna inte så köpstarka del av vår förort där kassörskan inte ens höjer ögonbrynen när mannen före mig ska betala med endast 50-öringar som han gräver fram ur fickan med smutsiga fingrar. Hans middag var en grillad kyckling och en folköl. Att äta på bänken utanför.

Varför kändes det plötsligt så viktigt för mig att på något sätt få markera att jag inte hörde dit? Att jag faktiskt normalt brukade handla helt andra saker på ett helt annat ställe och ha helt andra kläder på mig? Det kan man fundera på.

Tom i bloggbollen

Igår kväll när jag skulle somna hade jag i huvudet åtminstone ett par klockrena blogginlägg. Det var då det. Nu när jag vaknade är de poff, borta. Trist för er.

Dumt gjort 2

I en hel vecka har jag letat efter min nyckelbricka till jobbdörren. Den som gör att jag kan komma in i huset före 08.00. Oundgänglig pryl för den som börjar jobba kl 07. Ingenstans fanns den. Inte i jackfickorna. Inte bredvid bilsätet (där hade den klämt in sig en gång förut). Och absolut inte i handväskan.

Jag har smörat för okända kolleger för att bli insläppt i huset och fått utstå mången skeptisk blick. Jag har laborerat med mina arbetstider för att jag inte vågat åka till jobbet och behöva stå och vänta i kylan på trappen.

Tills imorse. När jag grävde i väskan för att leta efter ett läppstift. Då ligger den där. Som om inget hänt. Hur i hela friden går det till?

Dumt gjort 1

Jag har lite ont i pannan. Det hände sig nämligen så här, att igår berättade en kollega en historia om ett riktigt pucko. För att förstärka hur puckat jag tyckte puckots beteende var slog jag pannan mot dörrkarmen. Det var meningen att det skulle bli lite löst sådär. Som en gest. Men ack, vad det gjorde ont. Och det var svårt att hålla masken, för jag kände mig rätt dum. Och nu har jag ont, som sagt.

Ordlekar

I Kanada och USA använder man sig av ordlekar för att pränta in gott beteende i de små liven. Och det är nog inte så dumt. Hittills har vi lärt oss följande:

You can't say you can't play.
Keep it cute or put it on mute.
Put up or shut up.

Det sista betyder ungefär "either improve a bad situation or stop complaining about it" och då blir det ju begripligt. Dock är det inte så solklart, jag tycker det kan tolkas som att man ska tiga om sådant som man inte håller med om. De andra två dock är klockrena.

Vådan av att köra bil till jobbet

För några år sedan var jag mer av en typ A-personlighet, men idogt arbete har förskjutit mig mot en mixad typ A och B. Men ett stressmoment har jag fortfarande svårt att tåla - att köra bil till jobbet.

På min väg till jobbet kör jag via två rondeller. Jag brukar lägga mig i vänsterfilen både innan, mellan och efter dessa rondeller för att förbereda mig för en vänstersväng längre fram. Men det retar nästan alltid någon irriterad karl (alltid!) att jag ligger i vänsterfilen, trots att jag kör rätt fort på morgnarna.

Idag hamnade jag av någon anledning i högerfilen. Jag vet inte riktigt varför. Jag körde igenom rondell ett och två och skulle sedan byta fil. Och blir inte insläppt. Jag försökte köra aggressivt och klämma mig ut, men trots kläm och aggressivt blinkersblink i flera hundra meter hände det ingenting. Nada. Zip. Nil.

Jag var så förbannad att jag både hytte med näven och gjorde andra ilskna gester, och blev till slut insläppt. Varpå jag vid nästa rödljus körde ikapp och om alla idioter i vänstersvängsfilen (som man alltså inte kommer åt från högerfilen).

Arg som ett bi fick jag sedan se en gubbe som klämde sig förbi vid nästa stora rödljus genom att lägga sig bakom en bil som skulle svänga vänster och klämma sig förbi alla andra som snällt stod i kö för att köra rakt fram.

Vilka nötter. Klockan var 7.15, solen lyser och det är vår. Har de en så desperat dödslängtan att de måste köra på det där viset? Varför? Det är obegripligt. Obegripligt är också varför jag blir så arg. Måste fundera mer på det.

Förresten, man kan testa det där med typ A och typ B. Gör det!

Syskonkärlek

Plötsligt hörs Fröken Lite Större skrika indignerat från badrummet.

"Du suger på håret, sedan sprutar du vatten på mig, sedan suger du på tårna och nu pruttar du. Hur äcklig får man va'?"

Sedan kom hon farande som en blixt ur badrummet. Fröken Mindre? Hon sjunger obekymrat. Rätt nöjd över att ha badkaret för sig själv.

Jag lever i ett pysselhelvete

Rädda mig, någon. Snälla.

Klockan är halv fem

Det är kväll. Kan man få gå och lägga sig nu?
Nähä. Inte det. Då får man väl kämpa på ett tag till då.

Dagens Fröken Mindre del 2

Fröken Mindre: Jag är inte kär i K1 längre.
Jag: Nähä?
Fröken Mindre: Fast han är kär i meeeej.
Jag: Hur vet du det då?
Fröken Mindre: Det har K2 sagt, och han borde ju veta. De är ju tillsammans hela tiden.

Paus. Jag tänker.

Jag: Hur visar det sig då, det där att K1 är kär i dig?
Fröken Mindre: Han försvarar mig också. När K2 inte är snäll och när han säger dumma saker till mig.
Jag: Jag tycker det låter som om han är en riktigt go' kompis, K1.
Fröken Mindre: Nepp. Han är kär.

Paus. Jag ger upp. Och funderar på när den uppstår, myten om att vuxna män och kvinnor inte kan vara vänner. Vid sex års ålder?

Att hitta kraft

Ibland tar orken slut. Jag, som kände mig så energisk efter en enormt härlig helg i söndags, rände rakt in i tröttväggen.

På kvällen kände jag mig så pigg att jag ställde klockan på kvart i sex för att återuppta mina morgonpromenader från i höstas. Men jag vaknade på natten och hade ont i halsen. Bestämde mig för att sova lite längre och utvärdera halsontet på morgonen. Då var Fröken Lite Större sjuk. Jag erbjöd mig schangtilt att vara hemma med henne. Jag tänkte att jag kan ju jobba lite. Men det orkade jag inte.

Och jag orkar inte idag heller. Hon fick vara hemma, fast hon är hyfsat ok idag. Jag erbjöd mig schangtilt att vara hemma idag också. Jag hade definitivt kunnat jobba hemma hela dagen. Jag har artiklar och pressmeddelanden att skriva. Men det går inte. (Det gick däremot att plantera om fyra paradisträd och tre pelargoner samt vattna tio orkidéer, samt ta ett varmt bad.)

Det är nu man ska jobba med acceptansen. Det är så här det ser ut just nu. Jag är (lite) sjuk. Och (mycket) trött. Och det är ok. Det kan gå över till imorgon.

Men jag vill, vill, vill ju sprudla av energi. Springa i vårregnet, sola näsan och få jobbgrejerna undan ur vägen. Frustration.

Det där med Åretruntparadiset läser

Det funkar ju inget vidare. Mest eftersom jag sällan samlar ork att 1) byta ut bilden av det jag läser och 2) skriva en recension.

För alla som oroar sig kan jag alltså säga att jag läser betydligt mer än det som denna blogg skvallrar om. Men jag ska försöka skärpa mig. Så, en bokrecension.

Svälj den fulaste grodan först, ja - den boken kan ni faktiskt hoppa över. Den var tunn och lättläst, visst. Och kanske inspirerande för någon. Men för mig, som är väldigt strukturerad, funkade den inte alls. Jag gör redan allt som boken föreslår. Prioriterar, skriver listor, prioriterar bland listorna och i listorna. Men det hjälper inte. Jag gör fel saker ändå och jag prokrastinerar.

Men antagligen är det väl något hopplöst fel på mig och inte på boken.

Dagens Fröken Mindre del 1

Fröken Mindre är trött på rosa. Hon vill hellre ha svart.

Och rummet ska vi inte ens prata om. Solgult är inget för henne.

"Jag vill att vi gör om rummet. Det måste bli lite mer spännande. Spöken och så."

Men okej då.

Jag har samlat krafter. Men jag vill blogga. Det ger ändå lite mer utrymme än de där tre-fyra raderna man har som statusrad på facebook. Så jag kör lite till.

Skola. Check. Bostad. Check.

Det har varit en intensiv vecka. Vi har besökt sex skolor och tittat på två hus och fyra lägenheter. Våndats och vägt fakta fram och tillbaka. Åkt buss och tunnelbana, försökt känna oss för.

Men vi landade till slut. Westmount, ett av Montreals finaste kvarter charmade oss totalt. I skolan representerar föräldrarna ett fyrtiotal olika nationaliteter till ursprunget och det talas 25-talet språk bland eleverna. Lärarna var välkomnande och öppna och både de och eleverna berättade gärna om sitt arbete.

Och lägenheten vi valde är inte stor, men trivsam. Den ligger i ett stort hus i ett grönt område, men ett stenkast från en storstadsgata som bubblar av energi. I Stockholm kan man närmast jämföra det med att bo ett hack upp från Rörstrandsgatan, eller varför inte Götgatan. Det kändes så mycket bättre än suburbia.

Det kommer bilder snart från vårt nya hem. Men papperen är inte påskrivna av alla berörda än, och "I don't wanna jinx it" som nordamerikanerna säger.

Ja, jag har tråkigt

Maken sover och det regnar och vi väntar på vår montreal-agent. Så jag kör en lista:

DAGENS VILL HA: En bra skola till barnen i den här stora staden.
DAGENS KLÄDSEL: Mjukisdress i mossgrön plysch. Ska snart bytas ut mot något i kombon bekvämt - representativt.
DAGENS SMINK: Mitt älskade mineralsmink som alltid. Mascara, ögonpenna.
DAGENS FRISYR: Här fanns för en gångs skull tid, så håret är fönat rakt. Snyggt idag. Men säg den glädje som varar, det ösregnar ju ute. Så det är snart vågigt och ostyrigt igen.
DAGENS HÄNDELSE: Blir definitivt stadsrunturen med kvitter-Gloria.
DAGENS LÅT: Ingen aning. Beror på Glorias radio-smak antar jag.
DAGENS PLANER: Se så mycket av Montreal som möjligt på kort tid.
DAGENS SAKNAD: Två älskade, älskade go-ungar.
DAGENS KÖP: Man vet inte vad som dyker upp...
DAGENS GODIS: Well, på frukostbuffén fanns både wienerbröd och goda marmelader.
DAGENS DRYCK: Vatten. Kanske ett glas rött?
DAGENS LÄSNING: Började just läsa Maria Ernestams senaste.
DAGENS HUMÖR: Det fladdrar fjärilar i magen.
DAGENS ORD: Bonjour.

Det där med franskan

Det sägs att 10-15% av Montreals befolkning har engelska som modersmål. Well, vi har inte mött några av dem än. Talar engelska, det gör de däremot. Fast först när de upptäckt att vi inte talar franska. Men här blir det till att kavla upp ärmarna och lära sig helt enkelt, det är ett som är säkert.

Åretruntparadiset ska flytta

Och vem vet, det kanske återuppstår, betydligt längre västerut. Montreal, Kanada är vår nya vistelseort från den 1 juli. Det är enormt spännade och omvälvande och läskigt. Jag klurar på att starta en flyttblogg. Men har inte riktigt bestämt mig ännu. Tills vidare bloggar jag här.

Vi är i Montreal just nu. På något som på expatriat-språk kallas för pre-visit. Och så pass mycket kan jag säga att Montreal inte visar sig från sin bästa sida. Nix. Här snöblaskar och spöregnar om vartannat. Jag ser en vit och blå Quebec-flagga utanför fönstret och den står rätt ut i blåsten trots regnet. Det är som om staden säger "hörni, ska ni bo här så får ni ta mig som jag är". Inget insmickrande här, inte.

Om en timme kommer agenten för att ta oss med på en stadsrundtur med henne. Imorgon ska vi besöka skolor. Det pirrar i magen.

Men, det här går ju inte

Denna blogg har försummats. Livet har kommit emellan. Och det är något med inspirationen som händer. Ibland försvinner den. Men nu är jag tillbaka, åtminstone är jag det alldeles just nu. Man vet aldrig...

Morgonstund har guld i mund?

Eller?

Nu har jag flera (var)dagar i rad vaknat sisådär 5.20 på morgonen. Det är liiiite tidigt, får jag nog säga. Jag försöker somna om men det är stört omöjligt, så jag halvslumrar till ungefär kvart i sex då jag kliver upp.

Orolig som jag är tänker jag att jag är stressad och att det är därför jag vaknar. Men jag känner mig inte värst stressad. Jag borde vara det, för att-göra-listan är lång som ett maratonlopp, men den känns helt hanterlig.

Eller är det så att jag helt enkelt är utsövd och/eller behöver en mörkläggningsgardin i sovrummet?

Nåväl, det är ju ett tillfälligt problem. På söndag råder sommartid och då kommer jag att tycka att klockan ringer för tidigt när den ringer klockan sex. Aldrig är man nöjd.

Pysselgen

Äpplet faller ibland långt från päronträdet.

Jag har ingen pysselgen. Men det har dottern. Idag vek hon en yttepytteliten papperssvan av den yttepyttelilla gröna nummerlappen på lunchrestaurangen.

Jag behöver inte förklara ytterligare, eller hur?

Men vad är det som händer?!

Kolla själva.

Ska det aldrig ta slut?

Och vissa är det mer synd om än andra.

Bjuder på några rader

Eftersom jag hörde dem idag och de gick rakt in i hjärtat.

Dom vill lära dig att krypa, att gå i takt.
Dom vill lära dig marschera, att stå givakt.
Stå på rad och klappa händer, för sakens bästa hålla med.
Lära dig hur vinden vänder, för sakens bästa gå på led.

Dom vill lära dig att ljuga, när det tar emot.

Lära dig bocka och att buga, för någon idiot.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nått att säga till om, då skall du dansa på min grav.

Dom vill lära dig att tvivla, på det du tror.
Gå omkring och vara rädd för, din syster och din bror.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nått att säga till om, då skall du dansa på min grav.

Då skall du dansa på min grav.

Ljuva drömmar

En och annan gång händer det att jag drömmer en alldeles vanlig dröm om min mamma. Där hon är precis som jag minns henne. Levande, vanlig. Mamma. Inatt hade jag en sådan dröm.

Tänk, jag kan inte medvetet minnas henne på det sättet. Men i hjärnan finns hon lagrad, och drömmen väcker henne till liv. Det är härligt. Älskade mamma. Du är saknad. Något alldeles oerhört saknad.

Hungrig ungdom tillhandahålles

Igår träffade jag en ung man. Han imponerades stort när han fick höra att jag jobbar med marknadsföring. Det tändes ett hoppfullt ljus i ögonen på honom, han oooade och aaaade och sade sån't som "åh, vad coolt" och "guuu vad häftigt att få göra något som verkligen är spännande".

Jag fick lägga band på mig rejält och bita mig i tungan för att inte sprida 40-årings-cynismer omkring mig. För det är ju kul. Och omväxlande. Och bra pengar ("inte för att jag vill vara personlig och privat och så men vad tjänar man på ett sånt där jobb?").

Och så bad han att jag skulle lägga ett gott ord för honom om det dök upp någon lärlingsplats eller någon traineeplats. Och det gör jag så gärna. Den där killen skulle jobba häcken av sig för en chans, det vet jag. Men han kommer inte att få det så lätt, med utländskt namn och ett utseeende - om än icke alls oävet - som ger associationer till dörrvakter och inte till hippa reklambyråjobb.

Men håll i er. Det förvånar mig inte om han lyckas. Han säljer idag, med driv och framåtanda. Framgångsrikt! Och han är beredd att göra det mesta. Jag gjorde det jag kunde och bad honom skicka mitt cv när han filat färdigt på det. Jag ska nog kunna fixa till det lite, sedan får han ringa och sälja in sig, det klarar han säkert alldeles på egen hand.

Någon som behöver en kreativ resurs? En drivapåare? Har en i rockärmen!

Två små hand i hand

Idag ska det experimenteras i Åretruntparadiset. Ett för ömma modern mycket betydelsefullt socialt experiment ska genomföras. Ett styck nioochetthalvtåring ska ta sin viljestarka snartsjuåring till lillasyster i handen och promenera cirkus en kilometer hem från skolan - själv. En kilometer fylld av frestelser och tänkbara omvägar. En tur runt kyrkan, kanske? Utforskning av väg i tätt radhusområde? Plocka lite vintergäck? Gunga lite?

Förmaningar i mängd framfördes imorse. Barn sågs djupt i ögonen med händer som fast höll deras axlar, krävandes uppmärksamhet. "Nu lyssnar du på din storasyster som om hon vore din mamma"."Nu är du förnuftig och schysst, som om du vore mamma."

De ringer innan de går. Sedan bits här på naglarna under den halvtimme detta sociala experiment kan tänkas ta.

Ett himmelrike på jorden

Man väntar sig inte att sportlovet ska bjuda på droppande tak, värmande sol, torraste härliga snö i backarna och fika på toppen. Men det är vad vi har upplevt både idag och igår. Så ljuvligt och alldeles otroligt priviligierat. Fröken Mindre kämpar på i skidskolan fast hon "inte förstår nånting av vad de säger". Fröken Lite Större kämpar hon också. Igår tog vi Gondolen till toppen (högt!) och skulle åka kringelkrokar i blå backar ned. Men det kändes lite brant och efteråt kom vi på att vi åkt den röda olympatävlingsbacken ned. Idag var det inget som kändes otäckt.

Nu vilar jag en stund med sexåringen. Hon för att tre timmars skidskola tar på krafterna, jag för att de hyfsat branta skogslöporna tar på mina lår. Dessutom är jag fortfarande rejält förkyld. Men Fröken Mindre önskar fika på toppen idag också så snart ska vi ansluta till de andra med Gondolen.

Resten av veckan lovar omväxlande sol och snö och inte kallare än minus fem - och inte varmare än plus två. Livet på en pinne.

Webbtjänster som inte fungerar

Vi försökte beställa liftkort på nätet. Men för att kunna beställa liftkort måste man ha keycard-nummer. Och visst, man kan beställa keycards på nätet. Men för att dessa ska få nummer måste en snäll dame på andra sidan göra detta manuellt. Så det tarvade ett samtal extra till Norge. Tio minuter senare gick det fint. Men hugaligen så osmart. Norskt ;-)??

Till fjälls!

Nu drar vi till fjälls. En skidvecka i Norge väntar. Härligt värre, hoppas vi. Vi delar körningen i två delar, och ändå blir det stressigt att komma iväg, hur kommer det sig egentligen?

Vik hädan, förkylning!

Vad ska man prova mer än:

Echinagard
Sömn
Vatten
Vila (går inte, måste jobba, fast det är rätt vilsamt)

Några huskurer? Jag vill, vill, vill inte vara förkyld just nu.

Högskoleprovet

Bestämde mig hastigt och lustigt idag för att skriva högskoleprovet igen. Just in case. Mitt gamla resultat har precis passerat bäst före och det känns på något sätt tryggt att veta att man kan om man vill. Söka, alltså.

Jag blev sur när jag upptäckte att sista anmälningsdatum var den 15 februari. Men webbplatsen fanns kvar, så jag testade att anmäla mig. Och si, det gick bra. Hela proceduren, betala och allt. Och jag har fått ett anmälningsnummer. Vi får väl se nu om de går igenom det hela manuellt och sorterar bort mig. Snälla, skvallra inte för Högskoleverket.

Återstår bara att se om jag kan matcha mig själv. Om jag får skryta, och det får jag ju för det här är ju min blogg, så har jag skrivit två gånger och fick 2,0 första gången och 1,9 andra gången. Lite kämpigt känns det att mina egna förväntningar är att skriva minst lika bra igen.

More notes to self

Försök inte blogga och steka pannkakor samtidigt baf'att det är trist att steka pannkakor. Och ta reda på vem f-n som snott husets enda för pannkaksstekning fungerande stekspade. Och be maken köpa pizza på hemvägen.

Jag har blivit lite förälskad

Min nya kärlek heter Google. Det är ju helt suveränt att samla readern, mailen, hushållets gemensamma dokument, kalendern (delad med maken) mailen och en chatt (maken vägrar msn och stundtals gör även jobbets brandvägg det) på samma skrivbord åtkomligt från webbläsaren både hemma och på jobbet. Alldeles klockrent.

Så nu sitter jag på jobbet och ler nyförälskat. (Men. Hellre förälskad i Google än i Zlatan, som kollegan.)

Update: Eller. Är det bättre att vara förälskad i Google än i Zlatan? Tveksamt. Note to self; Ta upp med terapeuten..